Jag lider i högsta grad, sabbar min hy totalt då jag har fullt med acneärr, samt vuxenacne eftersom jag inte kan sluta pilla vilket smutsar ner porerna. Dessutom river jag av mina naglar på tår och händer, torr hud på kropp och läppar och allt som inte gör det slätt. Håller mig lugn på något vis. Gör det alltid när jag lyssnar på genomgångar och liknande.
Tycker det är bra både med "pekpinnar" som realitychecks och motargument, det skapar nyans istället för att vi alla psykosar in i allt symptomletande.
Tänkte bara säga att mitt problem faktiskt skulle kunna klassas som dermatillofagi, fast något sådant begrepp hittar jag inte, men om jag jämför med trichotillofagi då. Det skapar enorma problem i mitt liv, det är helt galet, vissa dagar kan jag nästan psykosa (?) in i detta under en hel dag och jag kan inte göra någonting annat. För att inte tala om hur jag då ser UT... För mig är det inte "lite pilleri", det är ett verkligt enormt handikapp - for real. Att jag både börjat gå på mitt barn och min sambo... Helt okontrollerat... Jag tycker det är bra om vi gör lite distinktioner när det gäller vad som verkligen är handikappande och inte.
Har själv varit sprutnarkoman fick blodsmitta, men behandlades för det för 3 år sen med gott resultat. Har en tragisk uppväxt och har alltid varit annorlunda. har gått hos terapeuter och psykologer i många år, har redan 3 diagnoser på mig som jag inte tycker känns helt 100 så nu har jag äntligen fått fram att jag vill att dom kollar ADD/asperger. Har som sagt ingen diagnos på det än men förstår din frustration över att många slänger ur sig massa symtom som i bland kanske kan vara "normalt" ( Menar ingen härinne nu, men i verkliga livet) Sen vet man ju inte iofs hur andra upplever sig själva-
Nåja, min förklaring verkade inte accepteras, men det kan jag kanske inte begära heller. Mitt ursinne kom från att jag INTE har fått hjälp och INTE har fått diagnoser, medan så många andra har fått det, men det kvittar. Att ingen någonsin fångat upp mig när jag utsatt mig för de fruktansvärda saker jag gjort mot mig själv och min kropp, gör mig bitter.
Igår var jag hos läkaren och nu ÄNTLIGEN kommer jag få utredas för AS, vilket jag tror är mitt egentliga grundproblem. Jag fick även medicin mot dermatillomanin/dermatofagin.
Så det känns ju skönt. Det är det jag har väntat på i 29½ år.
Jag vet att du skrev att jag inte behövde svara men jag vill ändå göra det. Rätt ska vara rätt.
I inlägget ovan kom det lite bättre fram hur du menade. Åtminstone så blev min tolkning av det du skriver en annan.
Dina tidigare inlägg tyckte JAG kunde tolkas som om du hade någon bitterhet gentemot någon här i tråden.
Du skrev att det inte var riktat mot mig men jag kände mig ändå träffad på något sätt eftersom jag ju också tillhör den kategorin du kände irritation emot, den som inte förrän i vuxen ålder förstått att det jag trodde var min personlighet faktiskt kan ha ett namn.
Jag tillhör även dom som har barn, sambo, hus. Ja, jag kör t.o.m volvo. HA! Jag har vänner (även om vi inte ses och hörs så ofta), jag har en hyfsad skolgång bakom mig, fullständiga betyg från gymnasiet och en hyfsad yrkesexamen på det.
Jag har körkort (ja t.om taxilegitimation) och till sist, så ser jag t.om ganska skaplig ut. Till synes en helt normal kvinna, småbarnsmorsa, sambo och vän. Till synes.
Men vägen hit har varit allt annat än rak. Tro mig, jag har också mina kors att bära, ett tungt ok på mina axlar och en ryggsäck full av diverse erfarenheter, de flesta rent för jävliga.
Jag vet hur det är att leva i total misär, att vara deprimerad, bli stämplad som psykiskt sjuk, bli orättvist behandlad, bortglömd, missförstådd.
Jag vet hur det är att vara självdestruktiv, att leva med ett begär att skada sig själv, att ha tankar om självmord och misslyckade självmordsförsök.
Jag vet hur det är att tvingas svälta för att ingen mat finns, skammen över att behöva tigga mat och pengar, leta kläder och möbler bland soporna.
Jag vet hur det är att vara och känna sig utsatt och att se sig själv vara ett offer. Jag vet även hur det är att känna sig hjälplös, vara less, besviken, förbannad, trött och jävligt bitter.
Bitter på sitt eget patetiska liv, bitter på sig själv, bitter på den s.k vården, bitter på alla människor runtomkring. Bitter och hatisk. Bitter och uppgiven. Bitter och rädd.
Jag har också känt avundsjuka gentemot människor som tycktes glida på sin räkmacka genom livet, som jag ansåg fått en bättre start i livet än vad jag fick, människor som var vackra och framgångsrika och lyckades med allt de företog sig. Allt verkade så enkelt för dessa människor medan allt tycktes vara så svårt för mig. Livet har mer eller mindre alltid känt orättvist och jag har många ggr varit på väg att ge upp.
Jag ansåg att livet inte var för mig helt enkelt, det kändes som om Gud (jag är inte troende) satt och hånlog åt mig och spottade på mig. Jag hade helt gått in och förlorat mig i offerollen och det var inte förrän jag tog mig ur den som jag började se mig själv, livet och människorna runtomkring mig med andra ögon.
Jag insåg att jag hade ett val. Leva mitt liv (som jag visserligen fortfarande ansåg var patetiskt) som en arg och hatisk bitterfitta eller leva mitt liv som den jag är idag.
D.v.s en mer harmonisk person som slutit fred med sig själv, som valt att gå vidare och lämna "det där" bakom sig och försöka göra det bästa av alla tänkbara situationer jag stöter på.
Med andra ord så försöker jag att alltid tänka positivt, inte helt lätt för en natural born pessimist som jag, men jag försöker och lyckas faktiskt ganska bra.
Idag när jag ser tillbaka på mitt liv och jämför det med andra som inte tycks ha stött på lika mycket problem eller haft det lika jävligt känner jag ingen bitterhet eller avundsjuka.
Nog för att jag haft det tufft men jag skulle ändå inte vilja ändra på något och jag skulle inte vilja byta mitt liv med någon annan. DÅ skulle jag gett vadsomhelst för att få min själ såld eller t.o.m bortskänkt men nu, nej aldrig. Jag vill inte ha någon annans liv och jag vill inte vara någon annan än den jag är.
Därmed inte sagt att jag är stolt över allt som är jag. Jag har fel och brister, problem och svårigheter som alla andra. Men en stor och väsentlig skillnad då och nu är att idag känns inte mina problem övermäktiga.
Jobbiga och svåra ja, men ändå hanterbara på så sätt att jag inte önskar jag hellre vore död.
Det var tillräckligt och jag var ganska nöjd med att leva så tills för en tid sedan då någon i min omgivning antydde att jag hade ADHD. Jag gick raka vägen hem, googlade, läste och förundrades.
Ju mer jag läste desto mer säker blev jag. Och samtidigt som jag började misstänka en ADHD/ADD diagnos hos mig själv insåg jag att mitt liv nog skulle kunna vara ännu bättre än vad det är idag.
Om jag fick rätt hjälp vill säga.
Men tanken gjorde mig nyfiken. Att möjligheten till ett bättre och lite enklare liv med mer kvalité än det jag har nu finns är det som driver mig i detta, sökandet efter svar,
att få till en utredning och därefter förhoppningsvis få den hjälp jag behöver för att den sista pusselbiten ska komma på plats. Jag kommer inte kunna släppa detta i första taget. Inte förrän jag fått mina frågor besvarade och då en utredning gjorts.
Varför skriver jag allt detta? Jo, därför att jag vill påvisa att jag inte tror att min historia, mitt liv är unikt på något sätt. Att jag är inte mer unik än någon annan, att det inte har varit eller är mer synd om mig än någon annan.
Jag vill inte ha någons sympatier. Jag vill inte vara ett offer. Men jag vill känna att jag har rätt, lika mycket rätt som andra, att känna, tänka, fundera och fråga utan att bli dömd på förhand eller dömd överhuvudtaget.
Även om jag gått vidare finns mina jobbiga erfarenheter kvar, det är inget jag kan förtränga, förneka, glömma eller inte låtsas om. Jag VILL minnas det svåra men jag vill inte leva mitt liv som ett offer.
Och framförallt vill jag inte få mina tidigare erfarenheter, de problem eller symtom jag har idag minimaliserade av NÅGON, oavsett om denna någon känner till min bakgrund eller ej.
Genom att minimalisera någons problem tar man också bort delar av eller hela upplevelser från personen ifråga och jag anser att varje individ ska få ha sina upplevelser ifred, oavsett om de är verkliga, sanna eller inte. Det är MINA upplevelser och MINA erfarenheter, inte någon annans eller för någon annan att ta ifrån mig, döma eller kritisera. Och det var precis detta jag ansåg att du gjorde och därför jag reagerade som jag gjorde.
Jag upplevde ditt inlägg som att du dömde mig och andra här i tråden på förhand och eftersom jag numera värnar om mig själv lika mycket som jag värnar om de här i tråden kände jag att jag inte kunde släppa
detta utan var tvungen att ifrågasätta dig och sedan försvara både mig och de andra som jag tyckte du var hård och orättvis imot. Inte för att de bad om att få bli försvarade utan för att jag är en obotlig rättvisefascist som inte tål just sådana inlägg som du publicerade och för att jag helt enkelt inte vill att någon
ska känna det som att dom inte har rätt att skriva här i tråden för att deras problem kanske inte är tillräckligt svåra eller stora. Det vore synd, tycker jag, om någon skulle känna så och lämnade tråden p.g.a det.
Men men.
Det blev en lång utläggning. Typiskt mig.
Men som jag skrev till "TjockKatt" så lämnar jag denna diskussion.
Peace
Jag har nog också lite tourettes, i den bemärkelsen att jag använder förutbestämda ord i ramsor i olika kombinationer för att jag inte har något att säga. Vill inte avslöja vilka ord det handlar om, men de är egenpåhittade. Jag har alltid en låt eller fras på huvudet och jag skrattar också vid "olämpliga" tillfällen.
Däremot så AVSKYR jag practical jokes! Att bara se någon annan utsättas ger mig enorm ångest, jag mår riktigt dåligt av bara tanken!