ADD symptom hos vuxna

Känns igen. Just toapapper är något jag också alltid brukar glömma, kanske för att man köper det så sällan? 
Jag kan åka till affären med en lista på allt jag ska ha och glömma något ändå för att jag blivit distraherad av något annat i affären som jag också ville ha. Eller så kan jag läsa på listan: Mjöl och Mjölk te.x. Ok, tänker jag, jag tar mjölken först sen mjölet och stryker över båda med en penna så jag vet att jag stoppat detta i vagnen eller korgen. När jag tagit mjölken kan jag titta på listan och ser då att allt är överstruket och går till kassan och betalar och åker hem utan mjöl.  

Det här, med att svara på era inlägg vilket är något jag väldigt gärna vill, är svårt för jag vet inte hur jag ska strukturera upp det. Jag kan börja med att tänka: Ok, nu ska jag svara på X fråga och det kanske jag gör men så tappar jag tråden eller blandar ihop med något annat inlägg för allting jag vill få ner kommer som i en ström, fast den är inte jämn, snarare vild som en vårflod. Om man tänker sig en ventil som kan öppnas och stängas. På En normal människa tänker jag att det kanske fungerar som så att man kan öppna den här ventilen och släppa igenom en jämn ström av tankar och idéer, strukturera och bearbeta dessa för att sedan öppna ventilen igen och släppa igenom nya i en lagom dos. Jag tycks inte ha det här reglaget, eller så har jag det men ingen kontroll över det. Ventilen står alltid på glänt hos mig, idéer, tankar, syn och-hörselintryck osv fullkomligt forsar in och jag hinner inte sortera eller tänka igenom allt för det är för mycket information på en och samma gång. Om jag inte får gå undan eller lägga mig och vila då och då blir systemet överbelastat och stängs av. Det är då jag går in som i någon slags apati, blir håglös, enormt trött och känner att jag skulle behöva sova i 100 år för att ta igen mig.

Jag håller med er om att det blev för många inlägg och medlemmar här helt plötsligt. Och jag är nog ganska skyldig till mer förvirring och kaos då jag blir så ivrig när jag har något att säga och det kan blir lite mycket ibland, det är jag medveten om. Önskar det fanns något sätt att strukturera upp tråden bättre på. Jag har jättesvårt för att skilja er alla åt eftersom det är så många anonyma och blandar också ihop era inlägg och frågor. Vill svara på allt NU NU NU och så blir det bara pannkaka.    

Känner att jag vill svara på detta men vet inte vad jag ska skriva mer än att ja, det är nog bra att nämna det för din läkare. Att vara ärlig mot dig själv och läkaren under behandlingen tror i alla fall jag är viktigt för hur resultatet blir. Du fixar detta!  

Jag vet inte om det jag upplever är social fobi, allmän blyghet eller vad. Men om jag kan undviker jag stora folkmassor och jag tycker inte om att stå i rampljuset. Någon nämnde en situation där man te.x går förbi ett gäng som plötsligt skrattar högt och hur man då automatiskt tänker att dom måste skrattat åt mig. Jag tänker likadant men har mina bättre och sämre dagar. Har jobbat en del med detta i terapi och äter även sertralin och sen jag började med dom har den sociala fobin (eller vad det nu är) blivit bättre även om det fortfarande inte är bra nog.

Platser som fikarum skyr jag som pesten. Finns inge värre än när man börjat på nytt jobb och ska försöka ta sig in i gruppen, lära sig och förstå de sociala koderna, vad man "får" och "inte får" göra. Särskilt jobbigt tycker jag det är när man upptäcker att man inte har något gemensamt med de övriga som sitter och pratar. När samtalen handlar om sådant som jag inte är insatt i eller är ointresserad av, jag kan helt enkelt inte förmå mig att spela intresserad eller prata om sådant som jag tycker är helt meningslöst bara för att vara trevlig. Tyvärr? har jag inget pokerface och kan aldrig heller dölja min tristess och detta ser ju andra som då uppfattar mig som nonchalant eller kanske t.o.m dryg och osocial.

Mer om den sociala fobin.

Hur har ni andra det med "kallsnack"? Jag förstår mig inte alls på sådant och jag tror att det är därför bl.a som jag drar mig för att ta initiativet till ett samtal, jag vet helt enkelt inte hur man kallsnackar. Känner mig fånig när jag hör mig själv försöka, om jag te.x säger något som "ja fy vilket väder vi har idag", för egentligen så skiter jag i vädret, det intresserar mig inte ett dugg att prata om dessa oväsentliga saker även om jag rent intellektuellt förstår att det ofta är precis sådant som måste till för att öppna upp ett samtal med någon man inte känner. Men jag har svårt för det "sociala spelet", att låtsas eller göra något "bara för att". Det jag inte finner någon mening i eller med har jag väldigt svårt att förmå mig göra.

En annan sak jag undrar är om ni är tidsstyrda? Jag ska dra ett exempel.
Jag pluggade för ett par år sedan, det var lunch och jag satt med några från klassen i matsalen. Det samtalades om något jag inte fann något intresse i övt. Hade ämnet varit något jag tyckte om hade jag kanske inte uppmärksammat tiden så mycket som jag gjorde. Hursomhelst, lunchrasten skulle ta slut 12:30 säger vi. När klockan var 12:15 började jag känna mig stressad och jag tänkte att om jag skulle hinna ta en kopp kaffe, röka, gå på toa osv så måste jag gå nu. Detta tänkte jag tyst för mig själv och jag kände ett jättebehov, nästan som ett tvång, att resa mig och gå, vilket jag tillslut gjorde. Efteråt var det en del av de klasskamrater som suttit vid bordet som tyckte jag agerat konstigt som bara rest mig och gått iväg utan ett ljud. Jag fick höra att jag var ohyfsad m.m och jag förstod inte alls varför för jag var ju inte ens med i samtalet utan satt mest där som ett bihang. Men mina klasskamrater hade uppenbarligen inte upplevt det så och dom kunde inte alls köpa min förklaring till varför jag känt ett sådant starkt behov av att gå. Jag förstod där och då att jag nog inte är som andra. De kunde inte förstå mig och jag kunde förstå varför detta hade irriterat dom. 

Men, om vi tar samma situation som ovan, där jag planerat exakt vad jag ska göra med de minutrar som är kvar och om någon rubbar detta. Te.x jag reser mig för att gå och någon säger: Jag följer med men ska bara på toa först. Då blir det jobbigt eftersom detta inte var inräknat i min tid. Jag blir stressad och på dåligt humör av oförutsedda händelser som krockar med min tighta tidsplan. Det ironiska är ju att jag alltid planerar min tid väldigt tight, kanske för att jag hatar dötid, jag vet inte. Jag vill att allt ska ske som i en jämn ström utan uppehåll, avskyr att bli avbruten eller när det händer något som sabbar hela tidsplanen. 

Känner ni igen i er detta?  

Att säga nej har jag jättesvårt för. Tror det har med behovet att vara till lags att göra. Jag vill inte svika någon ändå är det alltid precis det jag gör i slutändan för att jag inte kunnat hålla mina löften. Vill ju så gärna hinna med och göra så mycket som möjligt men tar mig ALLTID vatten över huvudet. Hur har du jobbat med detta? Jag skulle nog behöva konkreta tips på hur jag kan bli bättre på att säga nej och planera min tid bättre.

Det här med social fobi. Jag är också väldigt social och har inte svårt för att prata så länge det inte är kallsnack. Det är nog mest själva "öppningen", första kontakten jag har mest problem med men sedan brukar det flyta på ganska bra. Det som förstör det lite är alla tankar som far runt i skallen. Det gör att jag får svårt att behålla uppmärksamheten på personen jag pratar med för under tiden vi pratar distraheras jag av sådant som händer runtom samt att jag "scannar" personen, hans/hennes kroppsspråk. Att vara helt och fullt närvarande är därför en omöjlighet för mig. Jag vill ge ett exempel. 

Jag var ute och åt middag med en nära och god vän som behövde prata av sig. Stället vi var på var fullsatt och ljudnivån var ganska hög = inga bra förutsättningar för att jag ska kunna lyssna och bekräfta den jag pratar med. Medan min vän satt där och pratade om sina problem upptäckte jag hur enormt svårt det var att behålla fokus på henne. Jag la märke till personer, ståendes i dörröppningen i väntan på att få komma in och sätta sig, andra matgäster sittandes vid sina bord och så fort någon gick förbi vårt bord var jag tvungen att titta upp. Alla mina sinnen var wide open och hur mycket jag än försökte så gick det inte att sålla bort allt som hände inne i restaurangen. Alla ljud, rörelser, lukter osv kommer till mig genom min öppna ventil och så dessa tankar sen.... Undrar om dom där två gästerna är ett par? Varför kommer det inte en servitris snart? Åh vad deras mat såg god ut!, åhh vad gott personen som gick förbi luktade, vilket högt skratt den där mannen har, varför tittar den där tjejen så konstigt på mig?, undra vilken buss jag ska åka med hem sen? fan, jag måste nog gå och kissa snart, fy vad svettigt det är,.. ... osv osv... allt på en och samma gång i en enda stor röra.  

Jag gör precis så som du, använder sms eller Facebook. Att säga nej till personens ansikte går bara inte.
Sen det här med att säga att man ska dubbelkolla, tänka på saken osv är något vi borde använda oss av mer. Jag har försökt applicera detta på te.x mitt impulsshoppande Typ: Om jag vill ha den här tröjan lika mycket om en vecka så köper jag den. Oftast har jag hittat en annan tröja som jag hellre vill ha eller så orkar jag helt enkelt inte stå emot och köper kanske båda. Annat exempel kan vara om jag blir arg på någon. Då vill jag låta personen få veta det med en gång och det kanske inte alltid är så jättesmart när man är som argast att försöka diskutera. Därför försöker jag komma ihåg att jag ska sova på saken och om jag känner likadant dagen efter så kan jag agera men oftast har ju ilskan gått över tills dess.

Med kallsnack menar jag ytligt snack, om väder och vind, om sådant som kanske händer och sker just där och då, te.x man är med sitt barn i lekparken och träffar en annan mamma med sitt barn. Då pratar man kanske om det barnen gör där och då, "oj vad högt din unge kan klättra". Det är iaf vad kallsnack är för mig.

Ingen lätt fråga att svara på. Jag vill svara att det måste vara upp till var och en om det anses vara ett problem eller inte. Du skriver te.x att hissfobin nog begränsar dig lite men att den inte är något problem och då tycker inte jag att det är något man måste söka hjälp för om man inte vill. Om du känner att du likaväl kan ta trapporna och så länge du faktiskt kan det (om du var rullstolsbunden te.x skulle det ju inte gå) så gör det ju inget. Om man däremot har en fobi som begränsar ens liv och vardag så pass att man inte kan leva "normalt" eller om det drabbar andra (te.x sina barn) väldigt negativt, då bör man kanske söka hjälp. Te.x personer som lever med svår social fobi och inte ens vågar gå utanför sin dörr och därför kan personen varken åka och handla, skjutsa till dagis, jobba eller liknande. Där anser jag att fobin begränsar livet och vardagen och blir till ett problem.  

Det här med olika stilar... JA, jag är precis sådan. Jag kan få för mig att jag vill inreda minimalistiskt, diskreta färger och sätter igång att skapa hemmet men jag hinner inte ens färdigt så har jag fått för mig att nä, det var nog inte min stil ändå och så ändrar jag. Min man är åt andra hållet. Han skulle kunna ha samma tapet uppe i 10-15 år. Är den fin finns ingen anledning att byta, anser han. Han köper nya kläder högst 1g/år, vet sin stil och går dit han brukar gå. Medan jag å andra sidan hinner tröttna på en ny tapet efter bara någon vecka, köper nya kläder i olika stilar alldeles för ofta och jag söker hela tiden efter något mer och bättre. Jag går aldrig ens till samma frisör. Som sagt ingen regelbundenhet whatsoever.