ADD symptom hos vuxna
TjockKatt skrev 2011-01-05 00:42:15 följande:
Det är bra. 
Se vad bra det är med kommunikation! 
Ja, jag tror vi skiljer oss lite där för att det antagligen kommer från någonting annat hos mig att göra, ya know'? Time will tell angående det, jag är ju också inne i vårdkarusellen igen.Det är det som är så synd med nedskärningarna som jag nämnt innan. För mycket patienter, för lite personal. Den som skriker högst får hjälpen och de som mår för dåligt för att skrika och stå upp för sig själva hamnar i skymundan. En hemsk bieffekt av det hela.
Det tycker inte jag är upp till en läkare att avgöra hur handikappad man är, utan att gå in på djupet. Om någon tex skulle ifrågasätta "jamen du klarade du av skolan nu? Då är det väl inte så farligt" så ser den ju bara till ytan och inte till alla hårda nätter när saker skulle lämnas in som skjutits fram till sista sekund, eller de glömda proven eller liknande. Lite snurrigt formulerat, hoppas du förstår. Det som ser funktionellt ut på ytan är inte alltid det. Det handlar, tror jag, inte om hur "grav" diagnos man har, utan snarare hur pass man klarat av att anpassa sig och dölja sin problematik vilket inte är omöjligt om man har en normal begåvning. När man blir äldre maskerar man på ett annat sätt än vad barn klarar. Problemen finns självklart kvar, även om man lär sig lite saker på vägen som kan göra det lättare, men det är fortfarande handikappande då det tar upp mycket tanketid och själva anpassningen kostar på energi. Jag förstår hur du tänker och håller med, det enda jag har som invändning är att det tyvärr inte finns resurser att låta alla genomgå en utredning och att det i första hand borde erbjudas till de som är unga och de som har akut behov.
Angående att se vad som är vad så är det ju förhoppningsvis de kunniga personerna som avgör om en remiss är nödvändig eller inte som bör kunna skilja på symtom, men samtidigt finns det inte tid för dom att sätta sig in i patientens historia till hundra procent och det är ännu en negativ sak som nedskärningar för med sig.
Men åsikter har jag. Om allt! 
Jag förstår hur du menar och jag tycker du har rätt. Jag förstår även att man inte kan erbjuda utredning till alla som efterfrågar och självklart ska de med akut behov prioriteras. Det svåra är just att bedöma vem som är i akut behov och vem som inte är det. Well, i många fall är det väl solklart men det finns nog fall och jag kan tänka mig att jag tillhör den skaran, där behovet utav en utredning inte är akut akut men där behovet ändå är så pass stort att en för lång väntetid skulle kunna försämra och försvåra saker och ting ytterligare för mig. Jag vet att det finns de där ute som lider avsevärt mycket mer än mig men behovet av en utredning kan ju, trots det, vara lika stort så det måste vara skitsvårt att sitta där och behöva avgöra och besluta om sådant. Jag skulle aldrig klara av att axla den rollen. För det första är jag urusel på att prioritera överhuvudtaget, för det andra har jag nog ett alldeles för stort hjärta ibland vilket medför att jag vill hjälpa allt och alla som mår dåligt. Jag skulle ha blivit utbränd på nolltid i en sådan yrkesroll. Hua. Sidospår igen jag vet.
Jag tror att jag tar åt mig av inlägg typ Hedman bl.a just för att jag själv är så osäker på hur pass handikappande mina problem är för mig. Och varför jag är osäker hör i hög grad ihop med saker jag berättat för andra, där jag själv inte tyckt det varit något stort problem men där andra tappat hakan och undrat hur tusan jag är funtad. Sen, när jag tagit upp sådant som jag själv anser är ett problem har jag inte alls fått den respons jag önskat i form av förståelse utan snarare bortviftande och "jaja, men så är ju alla" eller "nu överdriver du väl". Ja du vet. Och varför min osäkerhet är extra stor och påtaglig just nu är för att jag pratat mycket om detta med min mor i dagarna. Hon har gått från att kalla mig "damp-barn" till att vara skeptisk men fortfarande säker på att NÅGOT är fel med mig. Hon vet bara inte vad. (Tilläggas bör att hon inte har någon som helst kunskap om ADHD/ADD) Min sambo är övertygad om att det är ADHD. Min bästa väninna är, om inte övertygad, så väldigt säker. Själv pendlar jag mellan övertygelse och osäkerhet. Tänk om jag inbillar mig ändå? Tänk om jag faktiskt KAN skärpa till mig om jag bara ger mig fan på det? Ibland tänker jag att jag nog bara är väldigt dum i huvudet helt enkelt, typ förståndshandikappad, och förstår inte bättre.
Och just nu, i skrivandets stund, känner jag bara för att skita i allt. Skita i att gå på det där bedömingssamtalet. Skita i att begära utredning. Men samtidigt när jag tänker så, så blir jag rädd. Skiträdd. För av erfarenhet VET jag ju att jag inte kan ta mig i kragen och skärpa mig. Jag har försökt miljontals gånger men det slutar bara med frustration och besvikelse. Så vad i helvete gör man?
