ADD symptom hos vuxna

Jag med. Men att de skulle ha uppträtt före min 7-årsdag tror jag inte, detta är snarare något som uppträtt senare.

Känner mig jätteförvirrad just nu. 

Känner igen mig i detta också. Om uppgiften jag gör är rolig har jag svårt för avbrott. Men om det är en tråkig uppgift har jag svårt att fokusera, kan börja pyssla med annat, dagdrömma osv. Jag får nästan alltid beslutsångest, velar och oroar mig för att välja fel. Men det händer också att jag fattar ogenomtänkta beslut, jag impulsshoppar ibland te.x, har ibland inte tålamod att stå på te.x IKEA och tänka: Behöver vi den här möbeln? Vart ska vi ha den? osv utan kan vara mer "Äh vi köper skiten sen får vi se". Detta har min man jättesvårt för. Han kan fråga var jag tänkt ha möbeln till och jag svarar att det vet jag inte, men jag kommer nog på något.

Sen jag fick nys om detta med ADHD/ADD och misstänker att jag har det är jag nästan som fixerad vid ämnet.
Jag kan bara inte släppa det! Har pratat med min man om detta med fixering och han säger att när jag väl kommer över något som intresserar mig går jag in för det till 200% och blir som besatt. Jag tänker på detta konstant, söker information, läser böcker om ämnet och allt annat läggs på is under tiden.
Är det någon som vet om det är ett symtom på ADHD/ADD? Någon som känner igen sig i det?

En annan sak som jag funderar mycket över just nu är om man måste extrem för att vara ADHD/ADD?
Var går gränsen mellan att vara "bara" oorganiserad och ADHD-oorganiserad?
Impulsiv och ADHD-impulsiv?
Koncentrationsproblem och ADHD-koncentrationsproblem?

Är ni med mig?

Hur "extrem" måste man vara för att klassas som en person med ADHD/ADD? Och vem avgör egentligen vad som är extremt och inte? Om ens svårigheter drar ner livskvaliteten eller ej? Det borde ju vara personen själv men är det så?

Även här känner jag igen mig.

Att vilja vara till lags och sällan visa sin åsikt är INTE ett tecken på ADHD om man ska tro boken jag läser just nu. Människor med ADHD bryr sig sällan om vad andra tycker, går sin egen väg, hamnar ofta i konflikter för att de är frispråkiga med vad dom tycker och tänker. Nu var det ju inte ADHD du hade/har utan ADD men jag vill ändå skriva ner detta och försöka skilja ut, vad som är vad. 

Jag vill å ena sidan vara alla till lags, å andra inte. Självklart vill jag vara omtyckt men inte till vilket pris som helst. Jag skulle aldrig "sälja ut mig", är inte inställsam och slickar inte röv. Om jag tycker något är/känns fel säger jag det och jag är inte rädd för att ifrågasätta. Det är p.g.a det (tror jag) som jag hamnat i mycket konflikter med andra människor, myndigheter, chefer, anställda, klasskamrater, lärare, vissa vänner, pojkvänner, mina föräldrar och syskon. Jag är ingen konfliktsökerska, tycker inte alls om bråk och avskyr att vara ovän med någon. Men när jag känner mig orättvist behandlad, blir trampad på eller när jag helt enkelt tycker att någon är dum i huvudet så talar jag om det, vilket inte varit uppskattat och lett till konflikt. Enligt min egen mening tycker jag att det är sunt att våga stå på sig och inte låta sig trampas på men så mycket skit som jag fått p.g.a det så undrar jag ibland om det är värt det... 

Disträ och glömsk är jag däremot. Värst är det att försöka hålla siffror i minnet, koder, datum, klockslag, telefonnummer. Siffor går in på ena sidan och ut på andra. Jag slarvar ofta bort saker, förlägger dom, glömmer vilka matvaror jag skulle handla, glömmer kvar matvarorna efter att jag betalat, glömmer vad det var jag skulle säga/göra, glömmer låsa dörren/bilen. Min man kan säga något till mig och jag svarar: Jaså? Ja, men det sa jag ju förut, säger han men det har jag förstås glömt eller inte hört. 

Det här med att hålla flera bollar i luften. Jag vet inte om jag är bra på det men jag tycker om när det händer något vid sidan om något annat. Varför jag väljer bort att baka med barnen beror på att jag tycker det går för långsamt, att allt blir så omständigt när barnen ska vara med och göra något. Jag blir stressad av långsamhet och omständigheter även om jag inte är blixten själv. Te.x när min man lagar mat så börjar han te.x med att steka köttbullar och när dom är klara börjar han koka makaroner. Sånt gör mig galen för jag avskyr ju att behöva vänta. När jag lagar mat har jag varken tid att läsa recept eller använda mått. Tråkigt att följa instruktioner, roligt att improvisera. Min man är tvärtom. Näpp, alla grytor ska på och under tiden det kokas eller steks fixar jag sallad, dukning eller vad det nu kan vara och jag trivs faktiskt när allt sker samtidigt utan avbrott för att sedan "knyta ihop" allt till en enhet. 

Det här med att packa väskor. Jag packar ALLTID för mycket. Tyvärr packar jag alltid för mycket av sådant som jag sedan inte har någon användning för eller så har jag tänkt så mycket på att ta med mig te.x sax, plåster och andra små praktiska prylar att jag glömmer helheten eller det där som jag VERKLIGEN hade behövt packa ner. Jag har jättesvårt för att tänka: Ok, jag ska vara borta i en vecka, då behöver jag..... och så lägger jag först fram det jag ska ha med mig och sedan ner i väskan. Här åker det jag får tag i med. Jag kan ha slängt i 14 linnen men det har jag redan glömt så jag tar kanske 5 till och glömmer att ta med en varm tröja te.x.

Att göra något metodiskt och lugnt, att vara tvungen att följa instruktioner från A till Ö istället för att göra C, I, A, K, Ö, B är en omöjlighet. Jag tröttnar direkt och stänger av. Att städa ett rum i taget går inte. Jag kan börja i köket för att jag såg en fläck på golvet, rätt som det är har jag skurat hela golvet och så får jag kanske syn på en fläck på badrumsdörren så då torkar jag av den, upptäcker kanske att handtaget sitter löst och då måste jag fixa det och när jag letar efter en mejsel hittar jag det där fotoalbumet jag letat efter och sätter mig och tittar i det för att sedan återgå till att fortsätta städa i köket. 

Jag kanske är mer ADHD än ADD iaf?    
 
    

Jag är precis tvärtom faktiskt. Ibland inbillar jag mig att det beror på att min mamma sa åt mig att ringa själv till tandläkare, skola eller vad nu var när jag var 13. Sen dess har jag alltid skött den biten själv, har lätt för att prata med myndighetspersoner (därmed inte sagt att jag tycker om det), men jag är inte rädd, får inte ångest av att behöva ta den kontakten med främlingar. Värre är det med personer som redan finns i mitt liv eller som jag ser/träffar varje eller varannan dag. Dessa personer har ju redan en plats hos mig, de betyder något, liksom vad dom tycker om mig, medan främlingar "bara" är främlingar och vad dom tycker spelar inte lika stor roll. Jag kan ju tycka att det borde vara tvärtom, att jag borde känna mig tryggast med mina vänner men så är det inte.

Tack för att du svarade på detta!

Har du alltid noll konsekvenstänkande eller bara i vissa situationer?

Det här med att åka till 11 affärer på en timme skulle jag också kunna göra för om jag väl bestämt mig för något jag vill ha så jag är så gott som orubblig och omöjlig att stoppa. Om jag te.x hittar ett par skor i en butik som jag faller pladask för men som visar sig vara slut i min storlek skulle inte jag ge upp utan åka till nästa och nästa tills jag fan får tag i det där skorna i min storlek. Jag har svårt, väldigt svårt för att släppa sådant jag blivit intresserad av.  

Men så har jag ju den där latheten också. Så jag skulle säkerligen lägga ner massvis med timmar på internet först och främst i sökandet efter den där saken jag vill ha. Jag skulle dammsuga varenda sida, jämföra priser, läsa recensioner (beroende på vad det är för något) sen skulle jag slå till. Men om detta har med konsekvenstänkande/impulsivitet att göra vete fasen.  

Skulle du säga att du har svårt för omständigheter? Tänkte på det här med att du inte orkar åka hem och mäta först.  

Om vi tar det med möbeln som ex. Om jag och min man går runt på Ikea och så vips får jag syn på en byrå som jag bara måste ha. Genast börja jag tänka på vart jag kan ha den, vad jag ska ha i den, hur fin den skulle bli här hemma osv medan min man börjar tänka på (enligt mig) tråkiga saker som mått, behöver verkligen en byrå till och tycker att vi borde vänta med att köpa tills vi vet exakta mått, exakt vart jag planerar ha den osv. Sådant måste han veta, typ, medan jag är mer av en "äh skitsamma, slit och släng-typ". Jag orkar inte vänta, pallar inte att stå och mäta och diskutera och planera in i minsta detalj exakt var vi ska ha byrån.... den finner nog sin plats så småningom. Och vadå om vi behöver en byrå till? Man kan väl aldrig ha för mycket förvaring, menar jag, men det gäller nog det mesta i min värld, kläder, parfymer, kaffekoppar, skor... osv. Men sådär impulsiv är jag mest bara om jag verkligen fallit för något. Känner jag mig mer osäker kan jag vänta.

Jag vill tro att jag har ett konsekvenstänkande men att jag alltför lätt kan förbise det och tänka "äh skitsamma, det ordnar sig nog". Min man har jättesvårt för detta, likaså en vän till mig som menar att det är omoget och oansvarligt.   

Japp känner igen mig i allting du berättar. Det sista du nämnde har jag också hört något om, det här med belöningssystemet.
Det känns som om jag mer eller mindre alltid jagar efter något mer och bättre, spänning, någon form av stiumli. Att vara likgiltig och apatisk är bland det värsta jag vet att känna. Värre än ilska, värre än sorg. Bara jag känner NÅGOT jag kan ta på. Kickar och belöningar, ja shoppingen är ju en del av det. Jag kan vara och handla min man och säga: Här går vi in! Och han frågar varför? behöver du något där? Och jag svarar att det vet man aldrig, det vet jag när jag ser det. Ytterligare en grej min man har väldigt svårt för och retar sig på. Själv tycker jag bara att han är stel och tråkig som man går in i en butik där han VET att han behöver något.  

Och när det händer något utöver det vanliga... ja, jag skulle nog säga att jag går igång lite på det. Kan inte påstå att det är skadeglädje jag känner men jag får helt klart som en kick, blir lite exalterad, upprymd samtidigt som jag kan känna med de inblandade. Jag är med andra ord inte empatilös, snarare tvärtom, upplever jag att jag har alldeles för mycket empati ibland. Men det där måste väl ha med jakten på spänning att göra som jag läst att människor med ADHD/ADD ständigt söker. Man vill att det ska hända något. Jag mår som allra sämst när livet och vardagen rullar på, på samma tråkiga, gråa vis flera dagar i rad. Inga utsvävningar, ingenting utöver det vanliga händer, samma gamla visa dag och ut dag in-SÅNT gör mig så fruktansvärt nedstämd och kanske är det då, som allra mest, jag behöver mina olika belöningar.  

Vill bara säga att jag är jättetacksam för att så många vill/velat dela med sig. Jag läser precis allting som skrivs även om jag inte svarar på alla inlägg. Så känn er inte försummade eller ignorerade för det är ni inte.

Jadu... who knows? Jag är precis som du och undrar också. Bl.a därför jag skriver som en tok i den här tråden. Ibland känner jag mig säker på att jag har något av ADHD/ADD eller en kombi. Ibland tänker jag att nä, jag är nog bara sådan här, en mupp, en lat jävel, omogen och dum i huvudet. Att få en förklaring till varför vore trevligt för då slipper jag fundera mer. Om utredningen visar att jag inte har ADHD/ADD får jag väl helt enkelt försöka acceptera mitt livsöde och försöka göra det bästa av det.