Jag har haft SÅÅÅÅÅ många fördomar mot folk som har ADHD, men nu när man själv har det så har fördomarna försvunnit ;) och man hör ju folk säga: "min hund är så stissig, han har SÄKERT adhd, haha" skitkul...
Nä, tänker inte skrika ut för hela världen att jag har ADD.. det har inte dom med att göra...
Jag har även svårt att formulera mig i tal, blir lätt missuppfattad. Ibland som ex skolan kan jag sitta och berätta något, men då säger den andra samma sak som jag säger. Då blir jag arg och frågar varför dom inte lyssnar eller frågar om dom inte förstår mig.
Jag känner att ingen lyssnar på mig då ju eller bryr sig.
Jag avskyr att inte bli förstådd. Jag älskar att skriva och rita! Jag är jätte duktig på att rita och skriva, eller berätta historier för jag har sån fantasi. Många har sagt att jag ska skriva böcker eller ta vara på min talang i att rita. Många med ADHD är duktiga på det och framförallt med händerna.
Jag har väldigt lätt för allt praktiskt.
Ibland när jag vill få ur mig mycket saker så skriver jag ner det och ger till personen i fråga jag är ledsen eller besviken på. Det underlättar för mig.
Men jag har blivit rädd för att prata med främmande människor eller i grupper, rädd för att jag inte har stort ordförråd och kan lätt missuppfattas.
Som nybörjare på detta område undrar jag lite. Jag har på senare år insett att jag har väldigt många "rätt" på symtomlista över ADD. Förmodligen i jämförelse med de allvarligast påverkade lindriga symtom då jag ändå klarat skolan bra upp till gymnasiet. Värre blev det på högskola med krav på eget ansvar och framförhållning. Socialt har det fungerat hyfsat men blivit sämre med åren sedan barnen kom och jag haft fler "måsten".
Jag har mycket svårt att disciplinera mig att sköta "måsten". Hemmet gror igen, har så oordnat att jag ibland fått köpa saker för att jag inte hittar dem jag har. Räkningar skjuter jag framför mig så att jag åker på både påminnelse- och inkassoavgifter (ingen betalninganmärkning dock). Biblioteket finansierar snart sin verksamhet med mina böter för att jag inte kommer mig för att leta rätt på böcker som ska tillbaka. Deklarationen är fortfarande inte inlämnad, och jag hade behövt återbäringen. Skolbarnets läxa glömmer jag att påminna om ska med, semesterlistor får jag aldrig in i tid.
Men finns det någon hjälp att få för någon som mig som till det yttre klarat sig bra själv? Funderat på KBT privat men har för tillfället inte ekonomi för det och vet inte om det hjälper heller. Tagit gurkfröolja som möjligen hade effekt men som i tid sammanföll med mensstörningar så jag slutade med dem. Vet inte om amfetaminpreparat är försvarbart när man inte har "gravare" problem. Erfarenheter?
Genomgått utredning som snart är klar, sjukt mycket som stämmer så jag tror till 90 % att svaret blir att jag har ADD. På många sätt vore det en lättnad. Men tyvärr dröjde det tills man är (nästan) 35 år så det känns som massa år gått bort av att inte veta vad som var fel. Kände inte ens till ADD för ett år sedan, så utredandet har i alla fall gått relativt snabbt sedan någon väl uppmärksammade mig om detta.
Men har till exempel aldrig haft ett arbete längre än 6 månader, fast jag trivits på vissa har jag alltid ganska snabbt "gett upp" (som jag alltid sett som depression innan) Så pass ostabilt liv känns ganska pinsamt vid denna ålder även om jag fattar att jag inte är ensam.
En annan jobbig grej med det är att man växt upp i en stabil familj/släkt och alltid varit den "udda". Har liksom inte funnits några vettiga förklaringar på måendet, som folk som växer upp i mer "misär" eller vad man ska säga. Men men, bättre sent än aldrig att börja förstå sig själv om jag nu har ADD. Nästa problem blir ju att försöka få andra att förstå, när ADD är relativt okänt för vanligt folk, upplever jag det.
Nu har jag gnällt av mig lite 
En annan fråga jag har: Blev ni också mer "förvirrade" och började må sämre strax efter utredningen? Min utredning var dock väldigt intensiv. 6 timmar jobbiga test på en dag, kände mig helt mentalt sönderkörd efter det.
Varenda grej på den listan är ju jag i ett nötskal 
Hur går man vidare? Om man går till en läkare och fått en diagnos, vad händer sen?