• TjockKatt

    ADD symptom hos vuxna

    strulmaja skrev 2010-12-13 21:59:41 följande:
    Men du menar att man med stor sannolikhet INTE har ADHD om man lyckats ta sig igenom skolan, skaffat barn och hus? Så tolkar jag det du skriver. Och DET om något tycker jag är ett märkligt sett att tänka på. Det är ungefär som att säga att alla som har ADHD är likadana. Det är dom/vi ju inte. Precis som vemsomhelst växer vi också upp med olika förutsättningar och en del av oss klarar oss igenom livet ganska bra men vad är det som säger att vi som lyckats ta oss hit inte också lidit och haft det jävligt tufft emellanåt? Eller måste man ha en totalkraschad skolgång bakom sig, ha varit sprutnarkoman och blivit diagnosticerad med 34 olika andra diagnoser för att ha mer rätt till en ADHD diagnos än någon som inte delar just de erfarenheterna? Har de som lyckats skaffa sig barn, ett välbetalt jobb och ett stort hus mindre rätt än andra till att känna, undra, fundera, tänka och söka svar och begära utredning? 

    Jag tolkar det du skriver som att det är så du ser på det och jag tycker du har fel.  
    Fast många av de kriterium som hör till diagnosen gör det faktiskt svårt att få en "normal" skolgång. Därför är det väldigt vanligt, om inte annat, bland bokstavsbarn att klara skolan något sämre än andra barn.
    Jag tror också att många av problemen märks mer i vuxen ålder än innan, när man börjar få ansvar för saker och ting och så vidare. Däremot tror jag att det är svårt att inte ens problematik inte uppfattats innan, om inte annat av en själv. Speciellt eftersom barndomen väger in mycket i en utredning för en diagnos. Sen behöver det ju inte bara vara misär, det överlever ju ingen människa. Men att ha haft en helt normal barndom, och sedan i vuxen ålder upptäcka att vardagen är jobbig? Jag tvivlar på att de människorna har en funktionsnedsättning av det slaget. Det finns nog andra förklaringar.
  • TjockKatt
    strulmaja skrev 2010-12-13 22:14:52 följande:
    Det är farligt att använda sig av begrepp som normal och onormal. För någon med totalkraschad eller ingen skolgång kanske det anses som normal skolgång med mycket skolk, många IG osv. Förstår du?
    Det gör mig förbannad när man tror sig ha rätten att döma detta, vad som är normalt och onormalt hos någon annan människa. Det finns ju människor som haft det rent för jävligt i skolan och som går ut med urkassa betyg men som inte har någon ADHD-diagnos eller någon annan diagnos heller för den delen.
    Så varför i helvete skulle man inte kunna ha en ADHD-diagnos om man lyckats ta sig igenom skolan med hyfsade betyg? 
    Som sagt, utifrån kriterierna är det svårt att ha en bra skolgång. Man har inte samma förutsättningar som andra. Men omöjligt är det givetvis inte. Med rätt stöd och lite egen go så går det absolut. Men jag tror att de flesta med problematiken har det svårare än andra. Sen finns det människor som har alla förutsättningar i världen men som inte klarar av en skolgång ändå, av olika skäl. Det är inte heller omöjligt. Men för "friska" människor är det lättare än för de med problematik då dom har de rätta förutsättningarna i grunden. Sen finns det bidragande faktorer åt båda hållen för att det ska gå åt motsatt håll. Givetvis.

    Om man gör en utredning så bygger en stor del av den på hur man var som barn. Det är ingenting jag hittar på, utan det är så det är. Problematiken bör ha funnits redan då. Det finns en tråd här i psykisk ohälsa om en tjej som inte fick gå vidare i sin utredning för att hennes barndom ansågs för "normal". Det är så det är. Jag har själv genomgått utredningen och sett det med egna ögon. Ens förälder blir ofta intervjuad just därför. För att tala om hur man var i barndomen. Skolan är en del av barndomen och ett ställe där problematiken väldigt ofta märks eftersom det bygger på att man ska kunna koncentrera sig och göra sina läxor och kunna organisera. Eftersom npf är medfött så märks det tidigt, till skillnad från tex psykiska diagnoser som ofta uppkommer med tiden av olika anledningar. Det är det jag vill belysa. Jag är inte ute efter att döma någon eller någons skolgång. Det är helt ointressant för mig, och jag hoppas ingen tog det på det sättet.
  • TjockKatt
    Anonym (ADD?) skrev 2010-12-13 23:51:37 följande:

    Det du skriver om skolgången får mig att tänka på de här undergruperna som någon länkade till tidigare. user.tninet.se/~fxg297r/flickor_undergrupper.... 
    Tex "dagdrömmaren" och "den begåvade" kan ju klara sig genom skolan utan till synes stora problem, särskilt om de får bra stöd och hjälp. Fast jag kan hålla med om att de ändå borde ha känt av problematiken.

    Vilka andra förkaringar tänker du på? Att folk bara är lata eller bortskämda? Flört


     


    (Känner mig som värsta nörden som sitter klistrad vid fl hela dagen, men jag skulle faktiskt bara kika in en sväng innan läggdags)

    Från länken:

    "Begåvade och högt intelligenta flickor med neuropsykiatriska svårigheter är de svåraste att upptäcka. Ju smartare flickorna är desto senare kommer deras svårigheter i skolarbetet att upptäckas. När skolarbetet blir allt mer krävande och komplicerat i de högre klasserna visar sig koncentrationsvårigheterna, problem med att organisera arbetet och svårigheterna med att genomföra uppgifter allt mer."

    "Sporter som fotboll, simning och ridning är mer tilltalande för dessa flickor än sådana aktiviteter vi i allmänhet förknippar med flickor (enligt de könsroller vi har). Till skillnad mot pojkarna med neuropsykiatriska svårigheter så är dessa flickor ofta mer samarbetsvilliga hemma och jobbar hårdare för att göra läraren i skolan nöjd. Trots att de anstränger sig i skolan så har de svårt att nå upp till sin fulla potential. Ofta är de oorganiserade och lämnar sitt rum i en enda röra när de rusar iväg till nästa aktivitet. Men istället för att misstänka neuropsykiatriska svårigheter så tänker ofta skolpersonal och föräldrar att flickan är ouppfostrad och inte intresserad eller benägen för studier."

    Mina fetmarkeringar. Som sagt så finns det ju problematik även i de länkade exemplen. Det kallas ju faktiskt neuropsykiatrisk funktionsnedsättning av en anledning. Det måste finnas problem i vardagen för att det ska finnas en diagnos. Men som jag sa, med rätt stöd och hjälp är det absolut inte omöjligt för ett bokstavsbarn att ha en riktigt bra skolgång, även om det är lite jobbigare än för andra. Tyvärr förutsätter det att personen fått sin diagnos tidigt. Annars lägger inte de flesta skolor ner någon energi på att anpassa studierna efter behovet.

    Haha, nja, jag tänker mer på problem i hemmet, mobbning osv, men visst, lättja kan väl också vara en anledning.
  • TjockKatt

    Helt ärligt så är jag inte säker på vad du menar, och jag vågar inte svara på ditt inlägg ändå för jag vill inte ha fler missförstånd. Läste ditt inlägg från mobilen igår i sängen och låg och funderade tills jag somnade. Jag vet inte om jag är dum eller vad det handlar om, men jag förstår helt enkelt inte för tillfället. Det vore tråkigt om du lämnar tråden för någonting jag är säker på att vi kan lösa om du förklarar en gång till. Jag vill inte minimalisera någons problem, jag är kanske lite för logisk och lite för onyansierad, och har svårt att linda in det jag skriver som jag förstått att man ska göra. Jag känner mig jättedum nu, inte bara för att jag inte förstår, men också för att det verkar som om jag sårat dig utan att själv förstå det. Så snälla, ha lite tålamod med mig, förklara en gång till och stanna i tråden.


  • TjockKatt
    Anonym (fått diagnos) skrev 2010-12-14 10:02:12 följande:
    NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ!!!

    Nu måste jag VERKLIGEN klargöra en sak:

    Visst var det en urladdning från min sida, men INTE mot någon i tråden, ALLA i den här tråden skriver som att de var JAG SJÄLV som skrev!!! Min bitterhet riktade sig främst mot vissa personer jag sett stå i "rampljuset" på senaste tiden, som skrivit böcker och haft föreläsningar om "hur det är att ha ADHD/Aspergers" och när man läser så visar det sig att de i princip upptäckt det när de (hon, jag irriterar mig i nuläget just på henne och kommer inte på konkreta exempel på vilka mer det är som irriterat mig över tid) vid närmare 40 års ålder kom på att det "kanske är något som är lite fel om man alltid äter samma mat och tycker det kan vara förvirrande att organisera sig om man ska planera en busstur in till staden", i princip.

    Det som skrivits här i denna tråd ser jag ALLT som VERKLIGA tecken på ADHD!!! Ni känns som mina systrar, eller själsfränder, på något sätt, jag har suttit och GAPAT av hur häpnadsväckande klockrena beskrivningar som hamnat på pränt här bland er! SNÄLLA förstå mig rätt nu!

    Urladdningen från min sida handlade även om en ENORM bitterhet mot vården och mina föräldrar när det gäller hur jag behandlats under alla dessa år, i synnerhet eftersom jag varit som jag varit, utsatt mig för det jag utsatt mig för och mår som jag mår. JAG BORDE HA VARIT INLÅST!!! Jag kan då INTE SLÄPPA att människor med "lite småproblem" (återigen INTE någon i denna tråd!!!) får så pass mycket mer massiva resurser skickade sin väg, med utredningar och mediciner och uppföljningar och ekonomiska stödinsatser och vad det nu än må vara, när JAG som har så fruktansvärda problem och en självkänsla som ligger på minus INTE KAN TA FÖR MIG och TRO PÅ eller KRÄVA min RÄTT till de vårdinsatser jag skulle behöva! Jag är AVUNDSJUK! Att INGEN hjälpt mig eller hjälper mig på det sätt jag så desperat behöver gör ju att jag virrar in mig i ÄNNU större handlingsförlamning! TACK VARE ER här har jag på ett annat sätt kunnat dokumentera mina egna problem, kunnat sålla vad som är verkliga problem eller inte för MIG och jag är så OERHÖRT TACKSAM över er i denna tråden! Så nu när jag idag äntligen ska på läkarbesök har jag en MYCKET mer nyanserad dokumentation på papper, för tidigare har jag ALDRIG kunnat förmedla mig muntligt de FÅ gånger jag till slut faktiskt HAR fått träffa någon inom vården! Jag har INTE fått rätt insatser, jag DÖR om jag inte får dem snart! Jag håller ju aktivt/passivt på att ta livet av mig!

    SNÄLLA FÖRSTÅ MIG RÄTT ISTÄLLET?
    Får jag fråga vem det handlar om? Skicka pm om du inte vill hänga ut någon, jag blev nyfiken.

    Det där med vården är ett problem, för att kunna vara sjuk måste man vara frisk. Man måste vara så pass bra att man kan skrika sig blå för att någonting ska hända. Det är riktigt stört. Jag hoppas att du och alla andra kan få den hjälp dom behöver, ingen ska behöva må sådär dåligt om det finns hjälp att få!

    Jag minns saker från min egen tonårstid när du skriver sådär. Människor som visserligen behövde hjälp just då, men inte de stora resurser dom faktiskt fick. Och människor i väldigt stort behov som inte fick den minsta hjälp, varken från skolan, föräldrar eller vården.  Det gäller verkligen att skrika högst och göra mest väsen av sig, och det är det ingen sjuk människa som orkar. Har man då ingen som kan föra det livet åt en så är man körd, då erbjuds det ingenting.

    Jag upplever också den här tråden som en aha-grej. Jag fick inte ens någon vidare förklaring till vad min diagnos innebar, och i det läget jag var i då så orkade jag inte bedriva egen forskning. Det är först nyligen jag faktiskt satt mig in i vad det innebär, och fått upp mitt självförtroende då jag insett att allt det jag sett som dåligt med mig, en del av det har faktiskt, inte en orsak så iallafall en förklaring. Jag är väldigt glad för den här tråden på det sättet. Jag förstår mig själv och mina svårigheter nu på ett helt annat sätt än tidigare, och jag är väldigt arg på mannen som utredde mig och personalen på bup som aldrig förklarade någonting för mig. Jag är ännu argare på mannen i fråga om han nu även missat huvudproblematiken och skrivit in en massa smådiagnoser som i sig är allvarliga och kräver hjälp vilket jag aldrig blivit erbjuden förutom medicinering. Om de diagnoserna nu dessutom kan tas bort och ersättas med en annan så är jag ännu argare då jag missat så mycket i mitt liv eftersom jag aldrig fått rätt stöd.

    Ta hand om dig!
  • TjockKatt
    strulmaja skrev 2010-12-14 15:15:45 följande:
    Var detta till mig? Jag utgår ifrån det.

    Du har inte sårat mig och nej, jag tror inte att du är det minsta dum. Antingen missförstår vi varandra, har olika sätt att se det på eller så förstår vi helt enkelt inte varandra.

    En liten förklaring till varför jag reagerar så starkt är för att jag är lite av en rättvisefascist. Jag (över)reagerar direkt när jag tycker mig se orättvisa, när någon är nedlåtande (så som jag tolkar det) mot någon annan eller när någon försöker sätta sig över mig eller andra. Det finns förklaringar till varför jag är så imot detta men det tänker jag inte ta upp här och nu. 

    Jag tolkade det som att du och Anonym (fått diagnos) ansåg att vissa här i tråden inte har eller har haft problem nog för att de skulle kunna klassas som ADHD eller ens symtom som kunde eller kan vara ADHD-relaterat. Någonting hände ju här i tråden efter att det här med dermotillomanin kom upp. Vi var några som skrev och berättade om vårt eget pillande sedan var du snabbt där och talade om hur irriterad det gjorde dig när människor trodde sig ha te.x dermotillomani när det egentligen "bara" handlar om lite vanligt pillande som alla sysslar med. Det inlägget reagerade jag på och sedan skrev du igen och förklarade dig och jag skrev igen och förklarade mig och det ordnade väl upp sig. Typ. Därefter skrev Anonym (fått diagnos) ett inlägg som återigen eldade upp mig. "Schargongen" i inlägget påminde om den i ditt (tyckte jag)... "Jag har minsann haft större problem än vad du har så det är mer synd om mig än om dig" ... eller "Ni har rena rama småproblemen jämfört med mig vad gör ni här egentligen?" 

    Jag kan faktiskt inte förklara det så mycket bättre än så här.  
    Jag kan inte styra det jag reagera över, känner jag. Sedan kanske jag inte hade behövt skriva något här när jag var mitt uppe i min "reaktion". 

    Peace   
    Jag ska försöka förklara hur jag menade, och hoppas att vi förstår varandra.

    Jag menar inte att någons problem är mindre än andras. Angående det där med skolan så är det bara utvärderingar av olika studier jag läst, och även egna slutsatser. Jag har aldrig sagt att man måste vara sputnarkoman som hoppade av skolan i ettan och har dragit på sig 25 olika diagnoser, det enda jag sagt är att det är svårt att ha en normal skolgång, enligt normen, när man har en bokstavsdiagnos. Jag har aldrig sagt att det är omöjligt, men att det är svårare.
    Jag har inte heller sagt att människor som känt igen sig i beskrivningen av dermatillomani inte lider av detta. Men utifrån det som skrevs ville jag bara backa bandet en aning och förklara att det är ett svårt handikappande tillstånd och att det är vanligt med pillande bland addare utan att det för den sakens skull är någonting som går att diagnosera som tvångssyndrom. Men det kan givetvis vara väldigt jobbigt ändå.
    Jag tror absolut inte att någon här "lider" varken mer eller mindre än vad jag gör. Det går inte att mäta och ställa problem mot varandra. Saker och ting påverkar människor olika, och det tänker jag inte ens ge mig på att förklara mer än så.

    Precis som du inte kan styra över hur du reagerar har jag också svårt. Jag saknar dessutom förmåga att linda in saker, vilket jag sagt tidigare, vilket gör att det jag säger låter hårdare än det jag menar. Jag jobbar på det.
  • TjockKatt
    Anonym (19) skrev 2010-12-14 20:40:26 följande:
    Hejhej!

    Jag är 19 år och har alltid tyckt att mitt beteende är "avvikande".
    och undrar om ett liv med ADD möjligen kan se ut såhär?:

    Jag hörde alltid lärarna berätta för mina föräldrar sedan lågstadiet att jag "drömde mig bort" på lektionerna, inte gjorde uppgifter, var okoncentrerad (ritade eller tänkte) tappade bort och blev okontrollerbar om jag var arg.

    Nu som "vuxen" glömmer jag bort allt, har ingen koll, och har svårt att få något vettigt gjort.
    På varje möte eller träff med flera människor gör jag absolut ingenting, jag kan försvinna, tänka, kludda.
    Jag vill inte, men jag orkar inte anstränga mig.
    Det känns verkligen som en blockad i mitt huvud snarare än att jag skulle vara lat.

    Jag har tappat bort otaliga pennor och nycklar i mitt liv, jag kan inte heller sköta relationer särskillt bra (särskillt nu när jag är deprimerad) jag failar att hålla rent hemma om jag inte är väldigt strikt mot mig själv. Jag kan inte hålla rutiner, jag klarar inte av att borsta tänderna varje dag - Jag måste tvinga mig själv att göra det och när jag gör det så håller det max i 1 vecka,
    Det här gör även mitt barn lidande.

    Jag vill, men har "blockaden".
    Jag är även deprimerad och får ångestkänslor vid arbete (Har alltid haft, även på praktik i mellanstadiet)
    Och kan inte jobba. Jag väntar i kö för samtalskontakt på ungdomspsyk. Och jag tror det är något fel på mig, det verkar ju som att alla inte kämpar för att klara av vardagen på ett "normalt" sätt?

    Jag skulle vara jätte tacksam om någon skulle vilja säga sin åsikt!
    Hej, kul att inte vara yngst längre.
    Det låter absolut som om du har det väldigt jobbigt. Skönt att du står i kö iallafall, även om det inte är kul med själva köandet, men att någonting är på väg att hända. Ta upp dina misstankar där och se vad dom säger!
  • TjockKatt
    strulmaja skrev 2010-12-15 10:01:19 följande:
    Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt det hela.
    Det är ju på något sätt lite tragikomiskt med missförstånd och feltolkningar i just den här tråden.

    Jag kan faktiskt inte redogöra för vad exakt det var jag gick igång på. Jag gör sådär ganska ofta har jag märkt, går igång på något, men sedan när jag landat eller när lugnet lagt sig igen kan jag inte ens redogöra för vad det var som triggat mig. Samma sak med roliga historier, intressanta samtal eller vad det nu är jag ska återberätta. Det går inte för då har jag glömt alla viktiga detaljer så den jag återberätta allt för förstår ingenting och jag står där som ett dumt fån. Jag vet inte hur många ggr jag sagt: Äh, det var roligare än det låter som. 
    För när jag fick det berättat för mig var det roligt men när jag själv ska berätta blir det bara pannkaka av allt. 

    Tack för ditt svar i alla fall. Men jag lämnar den diskussionen nu. Dels för att jag helt enkelt inte orkar "tjafsa" mer. Just nu, sedan igår, är jag inne i en sån där låg period igen, där jag inte har någon som helst energi, känner mig nedstämd och allmänt less.  
    Jag känner likadant.

    Haha, men det är lite samma här. Du märker ju själv. Först eldar jag upp mig som sjutton, sen missförstår folk och sen kan jag inte förklara det så att folk begriper. Man kanske borde lära sig att tänka innan man talar/skriver. Det där med att återge är svårt, likadant om man tänker på något roligt. Man kan skratta läppen av sig, och sedan när man ska förklara ser alla ut som frågetecken. Det blir aldrig som man tänkt sig när man väl framför det.

    Ja, jag tycker vi lämnar det. Jag hoppas iallafall att du förstår att det inte var illa ment. Jag är inte så pigg jag heller, kan inte ens ta mig till skolan och det är avslutning i morgon. Kul att sumpa hela sista veckan, det skulle beslutas om julbord och grejer och jag vet inte ens om jag blev medräknad. Ingen som kontaktar mig ändå. Skiter i allt. En dag kvar.
    Hoppas du mår bättre snart. Har du någon hjälp när du mår såhär?
  • TjockKatt

    Igår fick jag äntligen tag i min journal från min utredning. Rätt jobbigt att läsa, speciellt när man inser hur missförstådd man var av utredaren. Han har verkligen tolkat mig helt fel och skrivit saker som inte stämmer alls. Diagnosen jag har är helt klart rätt, ett av testerna är gränsvärdet för diagnos 36 . Jag fick femtio poäng. Men resten? Jag förstår faktiskt inte hur det kan vara så feltolkat, och det gör mig riktigt less. Han förklarade ett par problem med de diagnoser jag fick (4 st, även om två troligtvis är felaktiga då en går in i diagnosen jag misstänker, och den andra saknar totalt stöd då jag inte fått genomgå en hjärnröntgen), men han har ju totalt missat grundproblematiken.

    Jag känner mig helt tom, så mycket hjälp jag hade behövt och varit berättigad vid en korrekt diagnosering, och som jag nu fått överleva utan så gott det går, vilket gjort att jag förstört och misslyckas med så mycket i mitt liv.

    Idag ska jag till hjärnskynklis och diskutera det hela med henne. Jag hoppas verkligen att hon är iallafall någolunda påläst i det här och kan hjälpa mig förstå det hela.


  • TjockKatt
    strulmaja skrev 2010-12-15 10:40:15 följande:
    Att tänka före jag talar eller skriver ligger inte för mig Flört 
    Men jo, jag förstår att det inte var illa menat.

    Det här med din skola och avslutningen.
    Nu kanske inte det är riktigt samma sak, jag vet inte. Men jag kan vara sådär att jag ger järnet i början, engagera mig massor, pluggar, kommer med idéer osv men så, när det väl gäller, som sista veckan, eller dagen innan tappar jag ALL lust och failar hela skiten p.g.a det. Är det så det är för dig nu? Jag är sådan med allt. Eldar upp mig som fan, planerar stort, att jag ska fest eller att jag ska träffa vänner eller vad det nu är men så när det liksom närmar sig dagen D, då får jag ångest och skiter i allt. Undrar vad deta beror på? Hoppas du också mår bättre snart. Det är allt annat än roligt att må såhär Rynkar på näsan 

    Nej, jag har ingen hjälp. Jag har ju min man men han förstår ju inte riktigt. Han försöker dock och det hjälper ju lite. Men ibland tänker jag att allt vore så mycket enklare om jag hade en diagnos som jag kunde trycka upp i ansiktet på folk och säga: HÄR! Här är varför jag mår som en jävla skata, HÄR är varför jag beter mig som jag gör! Inte för att använda diagnosen som en ursäkt men som en förklaring och inte minst, som en slags talesman när jag själv inte orka snacka och förklara mig. Är så trött på det.
    Nä, det måste ju ut såfort man tänkt det! Annars glömmer man bort!

    Jo, lite sådär är det. I början går allt jättebra men med tiden blir det sämre. Jag har svårt att ta mig till skolan, men när jag väl är där går det bra. Jag får bra betyg på inlämningar och så, när jag väl tar mig tid till dom. Jag sitter alltid i absolut sista minuten och hetsskriver, undra vilket resultat jag skulle kunna uppnå om jag bearbetade texten under lång tid istället för att skriva och skicka i ett svep.
    Det är sista minuten det faller. Nu skulle jag till skolan på morgonen, men det blev inte av. Sista lektionen kan jag ju gå på iallafall, tänkte jag då. Men nä, den börjar nu, och jag är hemma... Vid tolv ska jag iallafall till min gamla praktikplats och hälsa på, det måste jag göra. Sen vid halv fyra ska jag till vc. Det måste jag också. Det känns jättetungt just nu, har inte lust att träffa folk alls, men jag måste göra någonting av nytta idag, annars blir det värre.

    Jag förstår vad du menar. Jag använder inte min diagnos som ursäkt, men jag använder den ibland, som du säger, som en förklaring när folk inte förstår hur jag kan vara så *random input*. Nej, det är svårt för utomstående att tänka sig in i problematiken, kan jag tänka mig. Min kille är likadan, när jag inte klarar saker flinar han uppmuntrande och säger "det är bara och göra!". Jaha. Det var ju bra. Liksom.

    Jag minns inte riktigt hur det var för dig, väntade du på utredning eller? Det låter ju inte som du har någon kontakt med vården av det du skriver i inlägget ovan. Det vore nog en idé att ta upp det isåfall, så att du med tiden kan få de rätta verktygen för att klara av din vardag iallafall lite lättare.
Svar på tråden ADD symptom hos vuxna