ADD symptom hos vuxna

Nä, blir kvar här i Skåne men vi kan ju NÄTVERKA vettu!

Du kan börja med att skriva en så kallad egenremiss som du kan skicka in till psykiatrisk klinik, om du nu inte tror att någon inom vården som exempelvis din kurator kan hjälpa till med remiss. En egenremiss skriver du genom att skriva ner alla dina symptom och förklara varför du behöver hjälp. Annars går det fint att skicka in både och, ju fler vägar in desto bättre! Du kan ju alltså gå på ett möte med din kurator och be henne skriva en remiss, oavsett. Sedan behöver du inte dyka upp hos henne något mer om du inte vill det. Berätta gärna för oss varför ni inte kom överens.

Du kan ju även ringa och maila till den psykiatriska kliniken i din region.

Som ett allmänt råd till alla er här nu: Dokumentera allt, både om er själva, hur ni mår och vad ni fått för bemötanden från vården. Det kan vara till stor hjälp med dokumentation gällande felbehandlingar så att man kan ta det vidare, vilket jag är enormt intresserad av att göra i framtiden, för det är SKANDAL hur människor som oss behandlas.Ett år kvar, ett år kvar... Ja, jag är medveten om att jag behövs. Fan, just nu behöver jag till och med mina studieförvärvade kunskaper/nyvunna sociala status (man blir mer och mer "värd" märker jag) för att ens själv komma fram i denna djungel. Jag behöver mig själv, jag ska bli en sån som jag själv behöver!

"I'm coming for you all!"!

Good girl!

För min del har jag genom åren bemötts absolut värst i skolan och på små lokala vårdcentraler som i sig haft stor omsättning av temporära läkare, samt att kvinnor med denna problematik generellt även i forskningen har påvisats bära på dessa erfarenheter. BUP hade verkligen inte heller någon kompetens, och då är det ändå en halv livstid sedan jag själv var aktuell för kontakt med dem. Om forskningsresultat inte når ut och tillämpar förändringar ute i vården, så ÄR det illa och det måste göras något åt. Jag menar givetvis inte att allt ska dokumenteras i minsta detalj, men att det faktiskt kan vara intressant att utläsa en del av informationen människor här bär med sig.

Jag tar (förhoppningsvis) socionomexamen om ett år och jag har även enligt mig ovärderlig kunskap, så det du skriver värmer enormt. Jag hoppas innerligt att jag får använda mig av allt jag kan, det är därför jag kämpar så hårt.

Härligt att höra!

Jag kan inte hjälpa det, men jag blir förargad över att det anses att sådana som vi är de problematiska. Enligt min erfarenhet så ser jag de friskaste, mest klarsynta förmågor gällande resonemang och analys just HÄR, bland människor som oss.

Ibland undrar jag om vårt största problem inte egentligen är den extrema självmedvetenheten, trots att den ofta yttrar sig i kaosartade beteenden. Jag menar, om vi aldrig ens reflekterat över våra egna beteenden så hade vi heller aldrig känt av ett sådant virrvarr i huvudet. Det känns ofta som att vi är de som reagerar friskt i en sjuk värld.

Nåja, det var bara en enkel reflektion innan hela morgonens kaffedos runnit ner.

Ja, självklart är det så, och på ett sätt är det givetvis också förståeligt att många av de som sitter i de positioner de gör, varesig det är socialarbetare eller läkare eller övrig vårdpersonal inte kan tillgodogöra sig all information och forskning. I synnerhet inte när många av dessa människor inte har egen erfarenhet av problematiken, samt låter sin egen förförståelse prägla deras synsätt. Men det gör det ännu viktigare att hitta medel för bättre kommunikation, där denna kunskap kan förmedlas på ett fungerande sätt som inte innebär att man går om varandra.

Visst är jag bitter över hur jag själv behandlats genom åren, men jag anser att jag har en förmåga att kanske bidra till just denna förbättring, och jag hoppas att jag får chansen.

Samtidigt så ser jag ju att det går framåt. För tio år sedan hade förmodligen ingen av oss här inne fått diagnosen ADD/ADHD exempelvis, men utvecklingen har ju tagit fart, vilket givetvis är hoppfullt!

Jag ser dock fortfarande oerhört många brister, men även många MÖJLIGHETER.

Jag hoppas få vara med och driva framåt. En rädsla är ju dock att inte tas emot och få en chans till arbete, p.g.a hur jag "är".

Nej, skylta skulle jag aldrig göra. Däremt så känns det ganska hopplöst ändå, då det är en enorm djungel jag måste leta mig ut ur för att fungera överhuvudtaget. Detta för att jag som odiagnosticerad utsatts och utsatt mig själv för situationer som påverkar min hälsa såväl psykiskt som fysiskt, och med dagens arbetsmarknad så måste man i första hand kunna vara en pålitlig anställd på flera sätt och dessutom ha social kompetens och stabilt mående nog att upprätthålla en anställning och göra det man förväntas. Det är ju däri mina största hinder ligger i första hand. Nog för att jag nu satt ner foten och krävt insatser, men det ska mycket till för att få vårdpersonal att lyssna på vad man SÄGER istället för att förblindas över sina fläckade glasögon.

Jag kan senare ta upp flera exempel på detta, om intresse finns.

Någon mer som lider av smärtproblematik?

Herregud... Jag lovar att jag just har löst hela gåtan om orsak och verkan.

Om jag bara hade tillgång till en enda maskin så jag kunde sätta min teori på prov så hade jag blivit rik och hela världen hade blivit annorlunda!

JAG TROR JAG SPRICKER!!!

Okej!

Har en till fråga, någon här som vet vad jag menar när jag säger "kolsyreljud i strupe/nacke"? Bubbligt, knastrande ljud? Ofta i samband med hungerskänslor?