HJÄLP!! Kan man hitta känslorna igen??

Hej.
Jag ville bara säga att jag känner lika dant, det är skit jobbigt men inget jag kan göra nåt åt. jag har inte fått tillbka lusten eller nåt sånt än och det är sex år sen jag fick våran dotter.

hoppas du får tillbaka lusten och kan leva fullt ut

Jag skulle nästan kunna tro att det är jag själv som skrivit. Har varit ihop med min sambo nu i snart 6 år och vi har en son på snart 3 år. Vi har åxå alltid haft det "eldigt" Och vi har haft det jäkligt tufft sen sonen kom, ett riktigt prov på livet. Vi har gjort slut å blivit ihop igen ett x antal ggr. Då min sambo har svårt med känslor och sympati så har vi (på min förfrågan) gått i familjerådgivning och min sambo var inte alls med på den punkten från början, nu tycker han det är riktigt skönt :) *peppar,peppar* ska jag säga men såhär bra har vi inte alls haft det förut *Love is in the air* Jag säger inte att det funkar för alla men för oss har det funkat väldigt bra :)
Lycka till och många kramar ;)

Jag tror att det (att tappa sexlusten ibland/någon gång) ingår i ett förhållande, särskilt om man har barn. Just för att det är intensivt och tar enormt med energi att ha barn, små barn speciellt. Det är liksom som att all fokus har flyttats från förhållandet mellan man och kvinna, till familjen - bebis/barn. OCh det är klart att det blir törnar i förhållandet då. Man måste jobba på det - vilket du ju skriver att du har. Men ge det tid, mycket tid, och om ni kan komma överrens om att ni tar på varandra ofta och kramas minst varje dag och gärna lite pussar - utan att det ska bli sex av det.

Jag och min man har varit tillsammans i snart 16 år (vi var highschool sweetharts om man säger så) och har nu två små barn + hus + jobb som tar otroligt mycket energi. Så det är väldigt lite tid och ork kvar till mig och min man och vårt förhållande - men vi har kommit på att vi måste jobba på det, alltid pussas innan och efter jobbet, klappa lite på varandra och kramas spontant VARJE dag. Och säga fina saker till varandra. Då kommer också behovet och viljan av att ha sex. I ett år nu har det varit kämpigt och extra mycket av detta men vi har pratat ihop oss nu och bestämt att vi måste jobba på det. Hos oss är det mycket småtjafs och gnäll om små egentligen helt onödiga saker som tar ner oss och förstör (sexlusten för min det). Men jag älskar min man och han älskar mig och vi vet att det är tufft just nu men att ju äldre barnen blir desto mer ork och tid för varandra kan vi få. Så vi är medvetna om att det kan vara sådana här svackor, och att det är naturligt. Det är vår tredje stora svacka sedan vi blev tillsammans. Men därimellan är vi som nykära.

Vet inte om du blev hjälpt alls av detta men så tänker jag och så ser det ut hos oss.

Det har bara varit jag som tappat sexlusten. Min man har också, precis som din man, sin på topp för det mesta. Fast om man jämför honom nu och för 15 år sedan har han "lugnat" sig lite . Det finns ju män som tappar sexlusten också men det verkar som om det är betydligt vanligare att kvinnor gör det. Och det beror nog till stor del på hormonerna vi har, en biologisk del. För tusentals år sedan var det inte så bra att bli gravid för snabbt efter en förlossning, risken var då större att hon skulle dö/bli sjuk och inte klara av att ta hand om sin avkomma (=inte bra för artens överlevnad). Låter simpelt och krasst, men det hänger nog ihop med oss idag också. Även om det inte stämmer med att vi lättare dör/blir sjuk eftersom vi har mediciner/mindre slitsam vardag mm som gör att vi klarar det - men det har inte evolutionen hängt med på

Det vore kanske bra för er att gå till familjerådgivare eller liknande. Kanske att din man får acceptera att ni kan gosa UTAN att det leder till sex, även om det är svårt för honom. För om han ska vilja att det blir bra så måste han vara beredd på att låta det ta tid. När jag ser till mig själv, vänner och vad man läst så verkar det som om PRESSEN att det ska leda till sex gör att kvinnan tappar lusten.

Usch det är jobbigt när det blir så här. Ge inte upp bara, jobba på det!

Vad skönt att din man/sambo VILL gå i rådgivning, det är ju långt i från alla som kan tänka sig det. Att han vill jobba på er.

Jag upplevde efter vår första barns födelse känslan av att bara vilja vara med mig själv på ett helt nytt sätt. Inte den allra första tiden för då gosade vi väldigt mycket och var nära varandra alla tre. Men allt eftersom så kände jag att jag ville ligga helt själv i sängen, de stunder lillan sov i sin säng, inte ligga sked i sked med min man. Ibland låg lillan och ammade på ena sidan och så låg min man på andra sidan och höll om mig. Då ville jag helst bara skrika och springa därifrån, kura ihop mig i en egen säng och vara ensam en stund (fast det gjorde jag ju inte). Det hänger kanske ihop med att det är så otroligt intensivt med små barn, något man inte kan föreställa sig innan man får barn (ialla fall inte jag). Det tog ett tag att komma in i att ha en liten som krävde en 24 timmar om dygnet. När lillan var kring 9 månader-1år hade jag och in man en liten kris i vårt förhållande, och efter det föll allt på plats och vi hade liksom hittat våra roller. Det är nog väldigt vanligt att känna så där, att tappa lusten till sin partner, speciellt efter att man fått barn och man ska liksom dela sig till fler och räcka till. Man ska ju också se till att finnas kvar för sig själv, vi tog fasta på det och såg till att jag TOG mig egentid, ingen press när det gällde sex och sen att jag fick jobba på att kramas och vilja gosa.Sen har vi sett till att både jag och min man har rest i väg över en helg eller ett par dagar med barnen, så att en av oss fått vara ensam hemma en helg. Eller att den som ska vara ensam åkt iväg.  

Usch vad jag surrar

Jag hoppas verkligen att ni kan lösa det, det vore kanske en bra idé att gå i rådgivning. Det behöver ju inte betyda att an är på väg att skiljas. Jag och min man funderar på att gå en kurs som är till för par som vill utvecklas i relationen, inte för par i kris. Det verkar som om de finns i de flesta kommuner i någon form och har hjälpt många par att utveckla relationen. 

Jag känner igen mig. Fast jag kan ha sexlust i perioder men inte närhet som pussar och kramar. Känner inget behov alls av mys i soffan! Dock att ha sex ibland för jag uppskattar honom som man i den situationen. Svårt att förklara. Vi har ett turbulent förhållande med åratal av tjafs och bråk. Två små barn och familjerådgivning. Hoppas vi hittar ett sätt att leva tillsammans. Alla besvikelser och bitterhet tär på kärleken och jag vet inte längre om jag älskar honom, på det viset liksom. Känner mig tom. Om ni älskar varandra, då finns det hopp. Men är kärleken borta är det svårt.

Hur vet man egentligen att man älskar någon, någon som funderat på det? Svårt det där. Vad har du kommit fram till på familjerådgivningen?

Jag tänker mig att oavsett om man varit tillsammans i 10-20 år från det att man varit ung, eller om man skiljer sig efter det (för att man inte älskar varandra/kommit i från varandra) och träffar en ny som man sedan lever med i 10-20 år så kommer man att känna lika då också. Alltså att kärleken förändras med tiden, itne försvinner men blir annorlunda - och definitivt under åren som småbarnsföräldrar. Men det är bara en tanke. Men överhuvud taget så behövs nog respekt och genuin omtanke i förhållandet, det håller kärleken vid liv.

Jag har heller ingen som helst sexlust efter vi fick vårt fjärde barn, den är som bortblåst, men det beror också mycket på att det inte finns några känslor längre pga att han inte bryr sig om varken mig eller barnen så har mina känslor dött eftersom.. svårt att känna något för någon som inte ser mig alls. Men det jag ville skriva som är annorlunda än alla andra svar du fått är att min man verkar inte heller ha någon som helst sexlust, han har närmat sig mig typ två gånger på snart ett år... antingen har han någon annan eller tar hand om det själv... men mig är han då totalt ointresserad av, både känsomässigt och vad det gäller sex. :(

Det brukar vara kämpigt den första småbarnstiden, både med sexlust och att hitta rätt i sina nya roller som mamma, pappa, barn.
De sker många separationer för barnet fyller två och det visar på att det är vanligt att det blir kämpigt.

Mitt råd är helt enkelt att ni borde försöka prata med varandra och vänta in varandra så ni hamnar i fas.
Det kanske tar ett halvår men sen kan det gå som på räls. :)

Jag känner igen hur du beskriver din sambo, min var precis likadan (håller på att separera nu) men för oss hjälpte det med egentid. Att han fick sin gjorde mig ännu tröttare för så fort vår son somnat ville han ha sex men då vill jag bara koppla av sj. Se till att få tid för dig sj 1 gång i veckan, det gör mycket. Sen att bara du och han får egentid. Sexlusten kommer tillbaka, men tjatet gör det inte bättre, jag vet. För som jag ser det har man olika roller, förälder, sambo och sist sig själv. Och det sistnämnda glöms ofta bort så ta hand om dig sj!