As mamma

Äldre 20 Oct 09:10

60 svar

Hur kan man vara "emot" regler?!

Jag blir galen när jag läser folk skriva att de är "emot regler" för sin barn! Vad är det som har hänt med uppfostran här i Sverige? Barn behöver regler för att veta hur de ska bete sig och för att känna sig trygga. På vilket sätt skulle en vanlig regel påverka ett barn negativt?? "Häng upp jackan på kroken, å nej, han kommer känna att ingen älskar honom för att vi är för stränga" - WTF?! Här hemma har vi helt "normala" regler. Ingen efterrätt innan maten, man hänger upp jackan när man kommer hem, man är inte otrevlig, man slåss inte, man städar efter sig när man har lekt klart, man tvättar håret när det är smutsigt och behöver tvättas, man delar med sig av sina leksaker när det är andra barn hemma, man väntar på sin tur, man springer inte i affären, man klättrar inte i bokhyllan, man tittar inte på för läskiga filmer, man spelar inte dataspel 3 timmar på raken, man slänger smutsiga kläder i tvättkorgen och inte på golvet, inget godis på vardagar.. och herregud, jag ljuger faktiskt inte när jag säger att min son är en jättelycklig 4-åring som dessutom är söt, underbar och supertrevlig att vara med enligt andra! Vad är det som har hänt med folk egentligen? Nån som vill anmäla mig till soc kanske??

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-10-20 09:12
Kan dessutom tillägga att min sons nya dagis som har en drös regler fungerar hur bra som helst, barnen älskar pedagogerna, har jätteroligt och vill inte hem, till skillnad från det gamla dagiset där min son blev galen pga barn som slogs, skrek, sparkade hårda bollar i taket och slängde saker överallt så man knappt kunde ta sig fram.

As mamma

Äldre 20 Oct 09:13

#2

Ja, gud ja, stackars små barn.. :) Det räcker med att se på min son varje dag för att se hur olycklig och kränkt min son känner sig... not =/

As mamma

Äldre 20 Oct 09:28

#4

yavanna skrev 2010-10-20 09:25:53 följande:

Fast nu tycker jag nog du förvridit det hela, vilket tyvärr är allt för vanligt i den här frågan!

Det handlar inte om att inte ha några regler, vi har många regler. Däremot tycker jag det är viktigt hur man lägger upp reglerna och hur man kommer överens om reglerna. Föredrar att diskutera och förklara vad som är viktigt för mig och varför snarare än "du ska göra som jag säger för jag är vuxen och du är barn och det är jag som bestämmer" (Bara ett exempel, inte riktat till någon).
I vissa frågor säger jag också att det är en sån sak som jag måste få bestämma bara för att jag är mamma, tex säkerhetsfrågor osv..
Vid vardagssaker, som tex att komma till matbordet, räcker det nästan alltid med att säga "jag vill att du kommer och äter nu för när vi äter tycker jag det är viktigt att vi gör det tillsammans som en familj". Vägrar han får han väl helt enkelt sitta där själv och äta sen, inte mer med det (har dock bara hänt en gång). Tycker inte det är något jag nödvändigtvis måste

Tror absolut att din son är jättelycklig! JAG tror dock personligen att en mer jämnlik ställning i familjen där man även tar in barnen som medmänniskor och medbestämmare stärker barnens självkänsla i längden.
Det är vad jag tror på personligen, sen gör alla så klart som dom vill!

Men det är ju fortfarande regler? Alla regler jag har på jobbet t ex är ju inte för att min chef är min chef och bestämmer utan t ex att smycken måste av pga hygienskäl, sekretess pga patienterna osv. Men chefen kan ju inte komma och säga "vi har inga regler för det ska vara jämnlikt"... regler är regler, spelar väl ingen roll om de har anledning eller inte? Sen förstår ju min son VARFÖR vi har regler också, det tycker jag är självklart för att han ska tänka lite själv.. men jag har läst en massa som faktiskt skriver att de är helt emot regler, och det tycker jag är knäppt!

As mamma

Äldre 20 Oct 09:43

#9

Flickan och kråkan skrev 2010-10-20 09:40:40 följande:

Jag har inte läst om någon som varit emot regler....däremot diskuteras rutiner rätt ofta och hur man sätter gränser. Vi har nog egentligen inga regler. Regler känns ju vettigt när man spelar fotboll eller monopol, men att regelstyra vardagslivet....nej, det känns märkligt. Jag och sambon sätter inte upp regler för varandra och varför skulle det vara mer befogad med barnen? Däremot sätter vi tydliga gränser för vad som är ok i samspel med andra. Jag har inget behov av att människor - barn som vuxna - gör som jag säger bara för att de ska lyda....för lydnadens skull så att säga. Generellt skulle jag säga att barn är rätt samarbetsvilliga och för det mesta är alldeles väldigt mottagliga för samtal. Förstår man vitsen med något så gör man ju det av den orsaken.....så är det ju i arbetslivet också.....i alla fall i mitt yrke som lärare. Jag har också två barn som är söta och trevliga

.

Ja men gränser, regler, same shit? :) Det är det jag blir så irriterad på, att det är tabu att använda ordet "regel". Vad tror du min chef skulle säga om jag vägrade följa klädkoden vi har på jobbet? Eller om jag började sprida information om mina patienter?

As mamma

Äldre 20 Oct 09:47

#11

pappapodden skrev 2010-10-20 09:41:33 följande:

Man kan vara emot regler. Men det betyder inte att man menar samma sak med regler som du menar.

Om man tänker sig väldigt strikta regler och väldigt strikt attityd i sitt föräldraskap där man har väldigt många och godtyckliga regler som ska följas bara för att föräldern "säger det" där motiveringen bakom regeln är oklar, då är det skillnad från ett föräldraskap där man har idéer om hur vissa saker ska gå till och hur livet ska vara men inte är auktoritär när det gäller genomförandet av dem.

Till exempel säger trådstartaren att hon har "regler" som säger att man hänger upp jackan när man kommer innanför dörren. Det är ju inget konstigt, men är det ens att betrakta som en "regel"?

Att hänga upp jackan är ju ett beteende. Jag hänger upp jackan när jag kommer hem. Ibland är jag stressad och allt blir konstigt och då hamnar min jacka i arbetsrummet på en stol. Har jag då brutit mot en regel? Nej... jag har helt enkelt gjort på ett annat sätt.

Jag ska försöka förtydliga med exempel med barnen... ponera att din son när han kommer hem sliter av sig jackan, kastar den i hallen och rusar till legolådan eftersom han just den dagen är grymt sugen på lego-lek. Då har han ju brutit mot din "regel". Vad händer då?

Det är här synen på regler och vad de är skiljer sig och kan få folk att säga att de inte har "regler". En regel är något man kan bryta mot - bryter man mot den följer en bestraffning. Det är alltså något många associerar till auktoritärt föräldraskap.

Om det hände mig och min dotter gjorde så, då skulle jag försöka förstärka det önskade beteendet, det är ju ändå ett litet barn vi pratar om: "Kom F, du glömde hänga upp jackan på kroken som vi kommit överens om" - och så hade jag sett till och guidat mitt barn till att göra det jag önskar.

Så när folk säger att de "är emot regler" då kanske de menar att de är "emot bestraffningar vid brott mot regler".

Så, trådstartaren, vad gör du när dina barn bryter mot dina regler? Om de aldrig bryter mot dem, då är det ju inte "regler" direkt utan snarare beteenden som följd av ett ambitiöst föräldraskap där du lyckats väl med att skapa en, vad det verkar, harmonisk hemmavaro.

Jag får ofta intrycket att folk inte egentligen lyssnar på varandra här. Text är trubbigt och vi kan inte förstå vad andra menar, rakt av. Fråga, lyssna, känn efter. Vad menar man "egentligen"?

Ja jag förstår vad du menar, men det beror ju på "beteendet", som du säger kan det vara så att jag påminner honom men om han skulle få för sig att börja slåss så skulle det ju få en annan konsekvens. Men för mig är det en regel, eller en "guideline för harmonious living" ;) Men regel är det, enligt mig, för att jag förväntar mig att han följer det. T ex vad gäller dusch/hårtvätt känns det som om många tycker att en 4-åring har rätt att bestämma om han eller hon ska duscha eller inte den kvällen. Regel eller inte, men det är ju föräldrarna som bestämmer sånt.

As mamma

Äldre 20 Oct 09:49

#12

Astrid83 skrev 2010-10-20 09:42:16 följande:

Håller med dig TS. Det är egentligen självklara exempel alltihop som jag egentligen inte ens tänker på som regler.
Sen tänker jag att det ena inte behöver utesluta det andra. Tycker att man som förälder kan säga "vi är dina föräldrar och det är vi som bestämmer att du inte får spela mer TV-spel nu" och samtidigt förklara varför man bestämmer så.(kanske dumt exempel, men ni hajar nog) Tror att alla barn mår bra av att veta vad som gäller, det ger trygghet.

Ja precis! :) Min son vet t ex varför man inte får godis på vardagar... men vissa saker går inte att förstå om man är 4 och då får man köra med att vi är föräldrarna och då blir det så. När han blir äldre kan man ta diskussionen igen :) Men det är kanske det att vissa saker är så självklara att andra inte ser det som regler, jag vet inte.. men jag tycker inte heller att det ena behöver utesluta det andra.

As mamma

Äldre 20 Oct 09:51

#13

flingansnö skrev 2010-10-20 09:44:39 följande:

men det är väl inte respekt? At inte våga säga vad man tycker för att man är rädd för konsekvenser?

Men till en viss gräns måste man lyssna och följa regler. Jag jobbar t ex som mentalskötare och har fått EXTREMT klara regler ang bältesläggning av en patient. Där är det sjuksköterskan som bestämmer, jag får tycka precis som jag vill men får INTE ta den diskussionen framför en patient, utan gör som jag blir tillsagd, punkt slut. Kan ju vara bra att förbereda barnen på att i vissa fall är det så... men det betyder ju inte heller att man inte kan sätta sig ner och diskutera saken lite senare?

As mamma

Äldre 20 Oct 11:03

#20

yavanna skrev 2010-10-20 10:18:45 följande:

Som sagt, ingen är väl emot regler? Var har du sett/ hört den diskussionen? Jag har aldrig hört talas om en familj som inte har några regler hemma. Skillnaden är väl hur man sätter reglerna och hur man följer dem.

Om man säger "du ska hänga upp jackan för såna är reglerna" tror jag personligen barnet förr eller senare kommer stanna upp och fråga sig själv vem som egentligen bestämt reglerna och vad som händer om man inte följer dem. Om man däremot säger "kan du hänga upp jackan på kroken så vi slipper snubbla på den när vi ska ut nästa gång" tror jag däremot det är mer naturligt för barnet. Och vill mitt barn (3,5 år) ändå inte hänga upp sin jacka så gör jag det faktiskt åt honom om jag är på humör för det, så gör han det själv nästa dag när han är på humör, kanske han tom hjälper mig med min mössa om jag tappar den på golvet snarare än säger "mamma, häng upp mössan efter dig och följ reglerna"

Av den anledningen anser jag inte att vi har det som en regel här hemma, det är nåt man gör för allas trevnads skull.
Slåss gör man inte för då är det helt enkelt ingen som vill leka med en, inte ens mamma! Samma sak med att låna ut leksaker, lånar man inte ut sen kommer man säkert inte få låna kompisens saker nästa gång. Det tycker jag är naturligt mänskligt samspel snarare än regler.

Kan även säga att min son inte är det minsta förvirrad över att inte ha en massa bestämda "regler". Jag säger precis vad jag tycker är ok och inte, och han vet alltid var jag står! Han "beter sig" alltid och är hur trygg som helst!

Något jag däremot har något emot är bestraffningar. Tex "du får inte se på bolibompa ikväll om du inte städar ditt rum"., jag tror inte ett litet barn förstår kopplingen! Skulle personligen heller aldrig köra med "utvisning" här hemma! Sen kan jag förstå att familjer med mycket konflikter provar såna lösningar, men jag tror inte på den typen av lösningar i längden.

Då tycker vi väl ungefär likadant då ;) Det finns en bra bok som heter "Fem gånger mer kärlek" som handlar om barnuppfostran. Författaren skriver en väldigt klok sak, nämligen om naturliga konsekvenser.. t ex "du får titta på TV EFTER att du har städat ditt rum" (dvs "om du inte städar ditt run blir det ingen bolibompa för att då har du själv valt att inte hinna med det"..), istället för att koppla ihop straff och regler som inte har något med varandra att göra, för då förstår inte barnet på samma sätt. Det kör vi med och det funkar bra :)

As mamma

Äldre 20 Oct 11:05

#22

sofiaolivia skrev 2010-10-20 09:57:06 följande:

Ska nämna att vi alla älskade våra lärare eftersom det väääldigt sällan behövde "straffa" oss med kvarsittning, vi var alla uppfostrade så att vi redan innan vi klev in i klassrummet så visste vi vad som gällde och om inte annat så gjorde dem det klart för oss! Så istället för att få "straff" kunde vi hitta på roliga saker tillsammans som utflykter. Vi respekterade våra lärare och var absolut inte rädda för dem, utan vi var rädda för konsekvenserna!

Jag gick i en fransk privatskola och det var en otrooooooolig skillnad på när vi hade vanliga lektioner med våra franska lärare, och svenskalektioner med svenska lärare. Eleverna pratade med varandra, lyssnade inte på läraren, slängde sudd från ena sidan klassrummet till det andra, MOBBADES under lektionerna... just att det handlade om franska/svenska lärare är ju att generalisera lite men man märkte vilka lärare som respekterades och vilka som inte gjorde det.

As mamma

Äldre 20 Oct 11:07

#23

Mei skrev 2010-10-20 11:05:16 följande:

Jag tycker du målar upp en populär nidbild. Men jag tror att det finns ytterst få familjer där det inte finns några som helst rutiner och riktlinjer för hur man beter sig. I missbrukshem och i hem där föräldrarna lider av psykiska sjukdomar som inte är under kontroll där tror jag att man kan komma nära "inga regler".

Så dem som diskuterar på familjeliv och som du uppfattar säger att de inte gillar regler representerar nog inte familjer där inga regler finns.

Tyvärr så tror jag inte regler garanaterar att barn mår bra. (Att ha det helt kaotiskt på alla plan är ännu värre.) Ett visst mått av rutiner, "regler" och förutsägbarhet är nog mer en förutsättning för att saker ska flyta och för att det ska finnas en förutsättning för ett bra klimat hemma men det är nog inget som räcker.

Rutiner, regler och förutsägbarhet i kombination med värme, respekt för varje individ i familjen inkl barnens individualitet, förutsättningar, tankegångar, önskemål, behov etc ger något helt annat än bara rutiner och regler.

Det går ju att tänka sig familjer där fokus ligger på regler, att lyda, att vara väluppfostrad och där beteende hela tiden bedöms och belönas bestraffas och där barn och vuxna är mer upptagna av regelverk och dess konsekvenser än av att försöka se varandra och möta varandra som personer.

Även om familjereglerna i de två olika exemplen är väldigt lika så lär uppväxten i familjerna vara väligt olika. Och jag vet vilken jag vill ge mina barn.

Jag tror som du säger att det är viktigt att vara nånstans mittimellan.. du har nog rätt i att vi inte menar samma, men det är bara det att folk faktiskt skriver "vi har inga regler" och det LÅTER helt sjukt för mig men som sagt, vi menar väl olika. :)

As mamma

Äldre 20 Oct 11:14

#25

yavanna skrev 2010-10-20 11:12:39 följande:

Ja jag skulle tro att vi tänker ganska lika i grund och botten, uttrycker det bara på lite olika sätt =)

Ja, tänk vad mycket problem det kan bli pga hur man uttrycker sig. Dessutom uttrycker man sig ju lite olika beroende på vem man pratar med... jag låter ju inte så här när jag pratar med mina svärföräldrar som VERKLIGEN tycker att föräldrar bestämmer till vilket pris som helst osv..

Hur kan man vara "emot" regler?!

INNEHÅLL