Hur kan man vara "emot" regler?!

Jag har inte läst om någon som varit emot regler....däremot diskuteras rutiner rätt ofta och hur man sätter gränser. Vi har nog egentligen inga regler. Regler känns ju vettigt när man spelar fotboll eller monopol, men att regelstyra vardagslivet....nej, det känns märkligt. Jag och sambon sätter inte upp regler för varandra och varför skulle det vara mer befogad med barnen? Däremot sätter vi tydliga gränser för vad som är ok i samspel med andra. Jag har inget behov av att människor - barn som vuxna - gör som jag säger bara för att de ska lyda....för lydnadens skull så att säga. Generellt skulle jag säga att barn är rätt samarbetsvilliga och för det mesta är alldeles väldigt mottagliga för samtal. Förstår man vitsen med något så gör man ju det av den orsaken.....så är det ju i arbetslivet också.....i alla fall i mitt yrke som lärare. Jag har också två barn som är söta och trevliga .

Jag jobbar som lärare på högstadiet och vet vad det innebär och hur viktigt det är med gränssättning och att vara en auktoritet, men nej sådan elever som du beskriver vill jag inte ha.....och nej, blanda inte ihop auktoritet med att vara auktoritär.

Men det är ju skillnad på en fast regel och att sätta gränser utifrån situation, eller? Jag markerar ofta gränser gentemot min sambo utifrån min egen person = markerar gräns för egen integritet......tror däremot inte jag har satt upp några regler han måste följa......

Regler har sin funktion för att undvika skada eller liknande kan jag tycka. Exempelvis ska det cyklas så ska det vara hjälm på.

Jag tror också det är mycket en definitionsfråga. Vad gäller att jämföra familj och yrkesliv tycker jag det blir lite märkligt. En chef på ett företag har ju liksom inte riktigt samma mål och syfte med sin verksamhet och sina anställda, som föräldrar med sina barn och sin familj. I yrkeslivet har man ju dessutom alltid valet att byta arbetsplats och chef.