Hur kan man vara "emot" regler?!

Vi har de regler som behövs. Varför skulle vi ha en regel om lördagsgodis om inte vårt barn äter godis, varför skulle vi har regler om dator/TV-tid när vårt barn reglerade detta själv, läggtider, när vårt barn sköter det själv

De få regler vi har, som är utstuderade regler, är viktiga saker som inte går att rucka på, det andra är inga regler, utan vi förmedlar normer och synsätt ändå.
Kan tillägga att vår tonåring är en uppmärksam elev som inte har några problem med att följa skolans regler, . (Detta enligt senaste utvecklingssamtalet för ett par veckor sedan)

Vi har inte en regel att man tackar för maten, det görs de flesta gångerna och det kan glömmas av. Vi har ingen regel var jackan skall hängas (för vi droppar våra jackor lite överallt),
Den viktigaste regeln vi har hemma, som är direkt en regel, det är att man sköter skolan. Annars kan det dyka upp tillfälliga regler, och med regel menar jag, bryter man detta så blir det en direkt konsekvens.

Sedan är jag väl medveten om att barn är olika och för vissa barn kan det behövas mycket fastare regler än vad vi har.

Ett barn söker alltid gränser, sina egna och andras, det har inget med trotset att göra, trots det är när det slår slint i huvudet, då spelar det ingen roll vad det är, det kan vara fel färg på vanten, gaffeln ligger fel, tröjan är fel, tja, det kan vara allt, ofta är det (min erfarenhet) att det är småsaker som det gäller.

För mig är det naturligt att testa gränser, och det behöver inte alls vara något negativt, det är så vi växer, när man blir äldra så ändras utmaningarna, men även vi vuxna testar våra gränser.

Att ett barn testar andras gränser har ju med att barnet skall utvecklas socialt, en del får de genom att se hur vi gör och vi fungerar, en del saker måste man bara testa själv, även om föräldrarna både gör och säger något annat. Sedan till detta kommer vissa trotsperioder, då går det ofta inte att resonera med barnet, man brukar säga att det är växtvärk i hjärnan och för mig har det ingenting med att testa regler eller gränser, utan att för tillfället  blir världen så väldigt komplicerad och det bli för mycket, då kan skon som gick så lätt att ta på sig dagen innan möta ett större motstånd än att kliva uppför Mount Everest.
Så vår tonåring har under sin uppväxt testat gränser, både sina egna och andras, men för det mesta på ett konstruktivt och kreativt sätt. Men ibland har det inte fungerat så bra, och just under trotsperioderna har det varit värst.

Men den viktaste testet som man blivit utsatt för är "finns du kvar, vad jag än gör", inte så mycket "jag vill inte ha bältet på mig" eller "man springer inte med skorna" eller andra regler.

Jag måste bara lägga till en sak, om gränser.
Att ha få regler innebär inte att man är gränslös, man kan ha mycket bestämda gränser, men de kan se olika ut i olika familjer och vid olika tillfällen
Ett exempel.
Hemma hos familjen får barnen hoppa i soffan, den är sliten och uttjänt så det spelar ingen roll, Men man får inte hoppa i soffan om någon av de andra som sitter där säger nej. Man kan tolka det som en regel eller gränssättning, för min del så är det en gränssättning, för regel för mig "du får inte hoppa i soffan om någon sitter där", gränssättning för mig är "man hoppa inte i den här soffan om någon annan upplever det jobbigt eller obehagligt"
Men bara för att man får hoppa i soffan hemma innebär inte att man får hoppa i soffan hos farmor och farfar, utan där är deras gränser som gäller.
Skulle barnet inte klara av denna gränssättning och uppleva det komplicerat, då får man sätta en annan gräns t.ex "man får hoppa i soffan om mamma eller pappa säger ja"
Fungerar inte det, då kanske det inte blir någon soffhoppning alls, då kan man säga att det tillkommit en regel.

Vad jag gjorde jag lyfte undan och ibland flera gånger, men någon direkt konsekvens blev det aldrig, förutom att mamma eller pappa blev arga.
Min parvel är nu en tonåring har slutat att hoppa i soffan av sig själv

Vi har aldrig kört med regler kontra konsekvenser, utan det har vi varít väldigt flexibla. Det är mer nu när vårt barn har blivit äldre, då har det varit mer, ingen dator innan läxor, missbrukar han vårt förtroende, då begränsas friheten, dvs det är när det blir aktuellt som vi tar upp det till diskussion.
Nu måste jag säga, trots våra ytterst få regler så har vi en tonåring som håller tider, fixar läxorna (OK efter tjat), missbrukar inte vårt förtroende, så varför skall man bygga upp en straffskala bara för att?

Innan jag blev förälder så hade jag så bestämda uppfattning om hur det skall vara, jag har fått revidera mig många gånger innan dess.

Ett litet tips när du blir förälder, jag har en väninna med tre barn, alla tre barnen med tre olika personligheter, ett barn blev bara förvirrad av en massa regler, ett barn behövde de stenhårda regler för, ett barn bara gled igenom allting.
Så de fick vackert anpassa regler och förhållningssätt för varje barn.

Min erfarenhet är att de som är kringgärdade av regler och kommer hem till en familj med mindre regler är ofta de som bangar ur.
Sedan måste du skilja på fri från uppfostran och fri från uppfostran.

Jag kan nog, liksom många andra här vittna om att våra barn, som haft få regler hemma, beter sig både bra och respektfullt i andra hem. Än en gång. vi fick mycket beröm från vår fritt uppfostrade tonåring på utvecklingssamtalet, speciellt hur han var i skolan mot lärare och andra kamrater.
Han är däremot frispråkig, på så vis att han håller inte inne med om han tycker något är fel, då spelar det ingen roll om det är vi, hans lärare eller andra i omgivningen.

hans vänners föräldrar är inte sena med att tala om vilken trevlig tonåring vi har.
Här kan vi alla äta godis mitt i veckan, ingen behöver städa varje dag, inga fasta läggtider. Vår tonåring lyssnar precis lika lite/mycket på oss som de flesta tonåringarna. Men vi lyssnar på vår tonåring också och har alltid gjort.

Det enda vi är stenhårda med är läxorna.

Min regellösa tonåring har fått beröm, för att han tar hänsyn, kommer i tid och lyssnar på vad läraren säger, däremot vet jag barn, som är omringade av regler som kan vara hopplösa att ha med att göra så fort föräldrarna är utom synhåll

Vilken fruktansvärd regel, skulle aldrig utsätta mitt barn för något sådant. Nu är jag extra allergisk mot matregler, då middagen i mitt barndomshem var så kantat med regler, så mycket att jag avskydde middagarna.
Här är vi jätteslöa med matregler, ibland sitter vi tillsammans i köket, ibland hamnar hela gänget i vardagsrummet framför TV´n, ibland sitter några i köket och någon i´vardagsrummet. Men det bästa av allt, det är ytterst sällan bråk och tjafs kring maten

Det tror jag också, jag tror inte att reglerna skapar empatiska och hänsynsfulla vuxna. Utan det är i grunden hur man behandlar varandra.

Lustigt nog har vi ett relativt välstädat hem, en tonåring som kan ta det ansvar som man kan förvänta sig att en nybliven tonåring (dvs läxtjat förekommer emellanåt, nu är vi inne i en period där läxorna läses utan tjat). Då vi vuxna alltid tackar varandra för maten, så känns det naturligt att vår tonåring gör det, vi hälsar och säger tack, då snappar givetvis vårt barn upp det också, etc etc.