Min kille glädjer sig inte att få barn..

Jag tror inte det vore så smart av dig att skaffa barn med honom. Han verkar inte så ansvarsfull och sen tror jag att han skulle få kalla fötter och lämna dig om du skulle bli gravid.

Om man ska skaffa barn med någon så bör man vara i ett ytterst stabilt förhållande och man bör leva i ett stabilt liv. Ni verkar inte ha ett så stabilt förhållande och han bor fortfarande hemma vilket visar att han kanske inte ens skulle klara av att ta hand om ett barn? Om han fortfarande bor hemma, tror du att hanhelt plötsligt skulle kunna ställa om sig till en småbarnsfar?

Han vill inte ens ha barn just nu, är det då så smart att skaffa det med honom? Som sagt, risken finns att du tjatar dig till ett oönskat barn och blir ensamstående mamma.

Icke smart. Men det är bara vad jag tycker. Det enda jag vet om ditt liv/ hans liv och er situation är vad jag kan läsa i inlägget.

Där kan jag nog inte hålla med dig riktigt.
Detta kan man nog säga är kanske vad han behöver för att "klippa av navelsträngen".
Tänk vad han missar i livet pga tryggheten. Han kanske reagerar som han gör för att han är rädd, rädd för förändringen men jag tror att det kommer gå bra. Hur länge har ni varit tillsammans?

åå tack för svar
Jag förstår att du svararså... han är en otroligt stabil och trygg människa dock vääääldigt rädd för att växa upp..ojoj jag hör själv hur det klingar fel men de är svårt att förklara... såhär.. alla som träffar honom bla min mamma tycker han är så oootroligt snäll lugn och tyst av sig, stabil. Han är det verkligen, han är som sin mor och när jag var hemma hos dem förra helgen stor jag och hans mor ute...jag märkte av att det var skitigt på bron och frågade om det var för at karlarna gått in med skorna på (karlarna=hennes man ,min killes pappa OCH min kille) -joo sa hon men man vill ju inte tjata.. "eeeh sa jag de är väl bara för dom att läsa sig att ta av sig skorna"då sa hon -joo men man ska inte tjata..  det är tyypiskt hur den familjen funkar..

jag tror att han skulle vilja men han är såå rädd,..det här kan ju låta fruktansvärt patetiskt men ibland känner jag mig som hans mamma och han beter sig mot ett barn mot mig.. och jag som en mamma! usch det vrider i magen när jag tänker på det...
han tar tex inte tag i det här boendet vi har pratat om så länge... han vill bo nära sitt familjehem men han verkar inte tordas ta steget.. jaa...sjukt....

det som gör mig så förbannad är att ALLA säger att han är ju såååå snäll så jag blir den onda i det hela , hela tiden då jag just... tjatar!!

jamen preciss de känns som han göör det, "missar livet" och jooo han är rädd för förändring...
tänk er bonde söker fru..... att han är en av bönderna, såhär inrutad i deras liv på gården...
vi har varit tillsammans i snart 3 år.

jag måste bara tillägga en annan sak... hans föräldrar ger han pengar ibland om vi tex ska göra någonting går han pengar för att ha roligt för..!?!???!?!?!? som man fick när man var liten...

Jag skulle nog känna att det vore bra att bo i hop ett bra tag innan man skaffar barn.
Det är stor skillnad att vara särbos än sambos.

Men herre gud, karl behöver en spark i röven haha ursäckta men inte undra på att han är rädd för förändring när han behandlas som ett barn. Sätt ett ultimatum.
Antingen föräldrarna eller du

ååå jag tänker hela tiden att ja är för hård men sen påminner ja mig själv om VAFAAN håller ja på med han är vuxen!!! han måste kunna ta det!! det är precis det ja menar att han behöver en spark i baken, men så stoppas jag av att de är synd om han.................guuuuud
Han lever i en oootroligt skyddad värld. Jag har varit med om såå mkt mer än han gjort.. men jag vet inte hur jag ska kunna klara av att leva med att han fortfarande behandlas och beter sig som ett barn..
han har en moped hemma hos föräldrarna en riktig POJKMOPED som han skruvar med o leker där hemma!!1 hans mamma sköter hans tvätt och lagar maten, åå suck

åå ja känner att ja inte kan "klaga" på att han bor där eftersom det blir för långt för han attt åka till jobbet från där vi bor...

Seriöst?
Jag skulle aldrig våga skaffa barn med en så omogen karl.
Han må vara hur snäll, go, rar och trevlig som helst men han hänger ju tydligen föräldrarna i hasorna ännu.
Jag skulle inte våga chansa på att han kanske ändrar sej.
Risken är minst lika stor att han inte ändrar sej och då står du där.

Ta ett snack med karln.
Ge honom tex ett år att växa upp på. Ha honom att visa att han klarar sej på egna ben, utan att för den sakens skull kapa alla band med sina föräldrar.
Låt honom visa att han är mogen nog att våga satsa på dej, er och er framtid ihop som en egen familj.
Fixar han det, då är det en helt annan sak. Då kan ni prata om det igen men jag är rädd för att det inte finns nåt snabbfix på en sån där situation om du känner att det är han du vill ha.