Min kille glädjer sig inte att få barn..

åå tack för svar
Jag förstår att du svararså... han är en otroligt stabil och trygg människa dock vääääldigt rädd för att växa upp..ojoj jag hör själv hur det klingar fel men de är svårt att förklara... såhär.. alla som träffar honom bla min mamma tycker han är så oootroligt snäll lugn och tyst av sig, stabil. Han är det verkligen, han är som sin mor och när jag var hemma hos dem förra helgen stor jag och hans mor ute...jag märkte av att det var skitigt på bron och frågade om det var för at karlarna gått in med skorna på (karlarna=hennes man ,min killes pappa OCH min kille) -joo sa hon men man vill ju inte tjata.. "eeeh sa jag de är väl bara för dom att läsa sig att ta av sig skorna"då sa hon -joo men man ska inte tjata..  det är tyypiskt hur den familjen funkar..

jag tror att han skulle vilja men han är såå rädd,..det här kan ju låta fruktansvärt patetiskt men ibland känner jag mig som hans mamma och han beter sig mot ett barn mot mig.. och jag som en mamma! usch det vrider i magen när jag tänker på det...
han tar tex inte tag i det här boendet vi har pratat om så länge... han vill bo nära sitt familjehem men han verkar inte tordas ta steget.. jaa...sjukt....

det som gör mig så förbannad är att ALLA säger att han är ju såååå snäll så jag blir den onda i det hela , hela tiden då jag just... tjatar!!

jamen preciss de känns som han göör det, "missar livet" och jooo han är rädd för förändring...
tänk er bonde söker fru..... att han är en av bönderna, såhär inrutad i deras liv på gården...
vi har varit tillsammans i snart 3 år.

jag måste bara tillägga en annan sak... hans föräldrar ger han pengar ibland om vi tex ska göra någonting går han pengar för att ha roligt för..!?!???!?!?!? som man fick när man var liten...

ååå jag tänker hela tiden att ja är för hård men sen påminner ja mig själv om VAFAAN håller ja på med han är vuxen!!! han måste kunna ta det!! det är precis det ja menar att han behöver en spark i baken, men så stoppas jag av att de är synd om han.................guuuuud
Han lever i en oootroligt skyddad värld. Jag har varit med om såå mkt mer än han gjort.. men jag vet inte hur jag ska kunna klara av att leva med att han fortfarande behandlas och beter sig som ett barn..
han har en moped hemma hos föräldrarna en riktig POJKMOPED som han skruvar med o leker där hemma!!1 hans mamma sköter hans tvätt och lagar maten, åå suck

åå ja känner att ja inte kan "klaga" på att han bor där eftersom det blir för långt för han attt åka till jobbet från där vi bor...

åå ja vet :( fan! de känns så ooonödigt att han ska måsta vara såhär... jag vet att han måste lära sig att ta egna intiativ innan vi kan få barn... t ex upptäcka själv att ,nu behöver det tvättas, handlas eller städas......ist för att tro att jag gör det... som hans mamma gör hemma.

Men jag vet inte hur ja ska kunna lägga fram att han inte kan bo hemma!!! när han tydligen måste för att de blir föör långt att åka varje dag.

jaa de är rätt så många mil... lite för mkt för att åka varje dag...
jo det är tänkt så att vi ska flytta närmare hans jobb och familjehem... men vi har inte hittat någonstans att bo
men han har inte såbråttom att hitta något heller.... det är mest jag som kollar... han har inte så bråttom (där har vi de igen ja)

vill verkligen inte leva som hans morsa...=/

jaa ja blir matt själv....... han är hos en kompis nu och spelar tvspel och jag var arg innan han for och känner mig ännu mer arg nu, han förstår inte varför... tro mig att jag haft den här diskussionen förrut, men de slutar med att han är HELT TYST OCH JAG PRATAR PRATAR och sen säger han inte för han inte törs!! han känner sig fruktansvärt underlägsen å vet inte vad han ska säga och tro mig när han säger nått låter det väldit krytat, en gång sa han "men folk har alltid bestämt över mig" Jo tack! hans farsa kör med honom som han vore 11 år

jag älskar honom fruktansvärt mkt iaf...... i början när vi träffades hade jag en otrolig jobbig tid då jag trodde han skulle lämna mej hela tiden eftersom jag blivit fruuktansvärt sårad tidigare, jag grät mest varje dag och var livrädd att förlora honom.

tack! :)

åå tack alla för era svar ! jag vill verkligen ha ärliga svar:)

I morse då vi vaknade så tog jag upp det här med honom, jag blev upprörd och sa att han är som ett barn och jag vill inte att vi ska skaffa barn om jag måste vara mamma till 2 =/ jag sa också att han måste klippa navelsträngen hemma och att han ska rensa ut alla sina saker där hemma och verkligen flytta ut! jag förstår att han måste jobba där och bo tills vi hittar boende men han ska fortfarande inte BO där och ha massa saker ...ja ni förstår... jag sa att han måste ta tag i våran boendefråga eftersom att han har sagt att han ska göra de länge nu och det händer inge,....(de är han som har kontakterna) jag sa att han måste växa upp och måste inse att det är jag och hans framtida barn som är hans familj!!! jag sa även att hans rädsla förstör hans liv och fråga om han ville ha det så....
det var första gången jag såg honom gråta, det gjorde fruuktansvärt ont han grät och grät och jag frågade hur det var och han svarade att han var tvungena tt ha saker där hemma eftersom han jobbar där...meeen det är inte så jag menar, klart du får ha kläder där och så men du måste FLYTTA UT! som det är nu bor han ju där. Jag har sagt till honom att det inte är så konstigt han är rädd av sig för allt när föräldrarna behandlar han som han som dom gör och har alltid gjort...
han var helt förstörd, de slutade med att jag tröstade honom och grät själv.. han sa att han skulle kolla upp boendet på måndag.. och han sa att han vill leva med mig

usch de var en jobbig morgon