Enorm sprutfobi!

Blodgruppering går utmärkt att ta kapillärt, HIVtest vet jag däremot inte. Hur som helst kanske det vore bra att på något sätt bearbeta sprutfobin inför framtiden?

Kan man alltså bli sövd inför provtagningen? det hade ju varit något för mig isåfall. Men visserligen överkommer jag inte rädslan på det sättet, men det ger mig längre tid att bearbeta det.

Ja det kanske skulle vara ett alternativ. Det är när själva hyperventileringen och panikattacken träder in som jag inte kan kontrollera mig själv.

NEJ, man kan inte bli sövd för att prover ska tas, inte ens skräckslagda barn blir sövda för det. Blodgruppering och hivtest är separata prover , vilket innebär att minst två rör blod (ca 4 ml i varje) behövs. Man kan inte ta proverna i samma rör. Visst går det att ta proverna kapillärt, men det är krångligt då det behövs en "stor" mängd.

Jag tycker att du ska ta tag i din rädsla istället för att skjuta det på framtiden! När du ska föda barn kanske du vill ha en epiduralbedövning, och då är det obligatoriskt med en "nål" i handen/armen (det är ingen nål, det är en tunn plastslang, nålen tas ju bort!) i samband med anläggandet av bedövning. Detta för att man skall ge 500 ml vätska innan bedövningen läggs. Likaså behövs slangen för att ge akuta läkemedel om du skulle få en toxisk dos (vilket kan ske om epiduralbedövningen lagts spinalt!)

/Narkossjuksköterska.

Att få lugnande medel är inte alls samma sak som att bli sövd, det är stora skillnader. Fick du en tablett?

Det är ändå knappast någonting man gör rutinmässigt. Antagligen orkade inte personalen bråka. Där jag jobbar är vi stenhårda - ingen sövning för blodprov/nålsättning, det är att förstärka ett felbeteende. Jag har uppenbarligen lyckats övertyga samtliga patienter om att utsätta sig för det man är rädd för. Sedan har jag botat personen. Och jag lovar - jag har haft personer som svimmat och "halvt dött" bara jag visat mig.

Det verkar som att du förstår min fobi, och det är jag tacksam för!
Jag bör nog höra med mvc på tis när jag ska dit för hälsosamtal vad som kan göras för mig.
Inskrivningen är 4/11, så jag har iaf någon vecka på mig att kämpa.

Tack så jättemycket! Lovar att skriva till dig om vad som bestäms hos min BM. 
Förresten, när du gick på KBT, är det någon större kostnad för det?
Har börjat kolla upp det också. 

Ahh, okej. Hmm, man kanske borde nämna på hälsosamtalet också att man skulle vilja ha hjälp med kbt?
Har ju inte direkt råd att lägga ut en massa pengar på det nu när man har ett barn på väg. 

Ja, men generellt sett så går det INTE alls. När jag jobbade på akuten så skickade man faktiskt hem patienter som vägrar gå med på provtagning, det är en ren prioriteringsfråga.

Det görs på de flesta ställen, ska jag säga. Det finns inte ett ledigt narkoslag för sådant, utan sådana saker är enormt nedprioriterade. Det är alltid akuta operationer

Jag har jobbat som uthyrningssköterska i många delar av landet, och det är så att man faktiskt skickar hem patienter som vägrar samarbeta. De absolut döende bryr sig ju inte, förstås. När en patient vägrar provtagning så får personen skriva på ett papper om att man vägrar behandling på läkares inrådan. Inte kallar man ner narkospersonal för att söva en patient som bara ska lämna infektionsprover, det är orimligt. Du har väl bara haft tur.

Det var som jag anade, jag förstod att proverna skulle behövas tas venöst, det blir nämligen väldigt krångligt annars. Mitt råd är att du kommer till provtagningen i god tid (ring innan!) och be personalen visa materialet, närma dig det "farliga" i lugn och ro. Ta med dig musik att lyssna på, det är bra avledning. Titta inte på det du ser. Tänk på att detta är någonting som du inte kommer undan - snarare kommer du att lära dig detta. Du har faktiskt inga alternativ; inga sövningar, inga lugnande preparat. Klart att du fixar det! Det är bilderna i ditt huvud som skrämmer dig, inte själva händelsen i sig. Varför må dåligt och vara nojig i onödan? Att sköterskan verkade oförstående är en ganska vanlig reaktion. "Vuxna människa", ungefär. Jag möter ofta stickrädda, men jag kör på i alla fall, allt annat är att dra ut p lidandet och indirekt säga till patienten att den har rätt. Att vara rädd för en reell fara är en annan sak.

Lika bra att du tar det jobbiga nu, du kommer vara stolt över dig själv!

Varför det? Du tycker alltså att det är ett smart drag att fortsätta vara paniskt rädd för ngonting som inte är farligt?