Enorm sprutfobi!

Stå på dig om att du måste få remiss till KBT när du är på samtalet. Jag hade fruktansvärd fobi, var så illa att jag inte vågade gå in på vårdcentralen själv alls för jag hade känsla att de skulle ta mig och tvinga mig lämna prover. Jag drömde fruktansvärda mardrömmar och mådde skit. 

Sen blev jag sjuk och var tvungen att lämna prover, då skrev läkaren en remiss till vuxenpsyk och jag fick träffa en psykologstudent som höll i KBT:n och på några få gånger gickjag från att ha sambon med så jag kunde gå igenom vårdcentralens entre, man behövde det för att komma tll psyk, till att kunna lämna prover utan ångest och nu för 2 månader födde jag barn. Då blev det prover, slang i armen, ryggbedövning eftersom det blev KS.

Sen fick jag svåra komplikationer, en stor blödning i buken så in på operation med ny ryggbedövning, epidural för smärtlindring i flera dagar och dagligen provtagning 2-3gånger. När jag mådde som värst så lyckades de inte ta prover, jag är svårstucken, så personal från narkos och IVA fick komma och försöka. Slutade med att jag fick dropp i foten istället.

Efter 1 vecka av dagliga prover så slog det över och jag fick massa ångest. Men nu hade jag redskap att tackla ångesten. Så vi kom överens om att personalen sa till innan när det var dax och inte gjorde många försök, på slutet när det bara behövdes tas sånt som går att ta kappilärt.

Så försök få remiss och behandling, det kan bli stor skillnad. Det är inte för alla som det fungerar så bra, men du kanske kan få hjälp så långt att du kan lämna prover även om det är jobbigt.

Man vet ju aldrig om det går att klara sig på att inte ta en massa prover, du kanske råkar ut för komplikationer som jag och söva inför varje provtagning som jag tvingades göra skulle aldrig gå. Min värsta mardröm innan jag fick behandling var att bli gravid för då visste jag att man behöver ta prover. Efter behandlingen så var det inget problem längre.

Hoppas verkligen du kan få hjälp, för det kan gå fort och lätt och då behöva gå och ha denna ångest och fruktansvärda fobi resten av livet är så onödigt.  

Precis så var det på min behandling, först pratade vi om det, sen fick jag titta på bilder, sen en riktigt spruta i verkligheten, sen fick jag hålla i den och ta hem den och hålla. Min sambo fick också hålla så jag skulle vänja mig vid tanken att någon annan höll i den nära mig. Jag gjorde även som barnen och stack ett mjukisdjur :) 

Sen gick vi vidare med att psykologen höll i sprutan och drog den över min hand, var inga stick utan bara hålla. Tillslut så gick vi över till vårdcentralen och en sköterska som tog ett stick i fingret, sen besök på labb och provtagning där, efter det så fick jag gå själv och ta prover en gång. Det gick jättebra även om jag svimmade den gången jag gick själv, var nog mest för anspänningen och lättnaden över att det gick så bra och inte ångesten.

Har för mig att jag gick 5 gånger a´1.5timme.

Om jag inte missförstått det så kan alla läkare skriva remiss för sådan terapi, nu vet jag inte hur och vem som sköter sånt i ditt område, men jag försökte länge få hjälp innan men då sa de nej. Nu har du ju ett jättebra tillfälle att få hjälp eftersom du är gravid och man behöver gärna ta prover för att du och barnet ska kollas så ni mår bra. Vet de inte vart du ska ha remiss så kräv att de tar reda på det och se till att det skrivs att det är akut så kanske du kan få hjälp fort.

Min man har tandläkarfobi och har vägrat gå in och haft svår ångest över det, nu har han under ett års tid fått KBT för det och det går så mycket bättre nu, han har ingen direkt ångest och kan sova dagen innan. Förut satt han i bilen och vägrade gå in och några gånger triggade han igång epilepsianfall pga. ångesten. Han har epilepsi så det var inget som kom pga. fobin.

Tror det är få som inte har fobi som kan förstå begränsningarna man får och hur jävla jobbigt det är, det är inte "bara att bita ihop", jag fick höra av en sköterska "jamen det är ju bara ett snabbt prov" men jag fick sån panik att jag ville rymma, i mitt huvud hade jag en plan för vart jag skulle gömma mig. Efter det så fick jag remissen.  

Komma i god tid är jättebra. Ångesten som kommer är något som går över, även om det känns fruktansvärt jobbigt så kan man inte dö av ångest det är inte möjligt. Ångesten går över på 20min ungefär ofta kortare tid, för det som gör att man får ångest fortsätter inte längre tid. 

Det är ju en reaktion på något som man ser som fara, men att man har en fobi är för att reaktionen blir fel. En spruta är ju inte livsfara, däremot så kan man få samma reaktion om man utsätts för riktig livsfara. Så det som behövs är att träna om hjärnan att sprutor inte är orsak att sätta igång denna "du är i fara, agera dumma människa"-reaktion.

Så stannar man kvar i situationen, tex. du sitter kvar på mottagningen och andas, gråter osv. men stannar kvar så kommer det kännas bättre efter ett tag.

När jag tagit prover så har jag sagt till innan att jag har en fobi, och att jag gärna vill sitta i deras stol där man kan halvligga. Ena vårdcentralen hade ett eget rum där man kunde stänga dörren också, där satt jag ofta. Annars så tog de prover i ett allmänt rum där folk satt och väntade.

Om de tagit men misslyckats så har jag bett om att få en annan som tar prover, så gör jag också om det är någon jag inte känner förtroende för. Ofta så har det inte varit några problem.

Men stora grejen för mig är att säga till och avbryta om jag får massa ångest, att "nu behöver jag en paus så ni får ta på någon annan undertiden" Sen vill jag se när de tar och att de säger till när de ska sticka. Folk som säger att de ska räkna till 3 och sticker på 2 är sånna jag avskyr. Det sa jag till när de la ryggbedövningarna på mig för det var min värsta skräck, att inte ha kontroll på vad som händer. För det är inte smärtan som är det jobbiga utan att inte ha kontroll.

Hoppas det funkar för dig, synd att du bor så långt bort annars hade jag gärna gått med dig och stöttat om det hade hjälpt dig.  

Men hon behöver ju hjälp för att kunna lämna venösa prover, eller i alla fall i det långa perspektivet. Det går inte att bita ihop och kämpa, tro mig. Jag kämpade som f-n för att försöka för jag var tvungen att lämna proverna för att utreda min svåra sjukdom, men det går inte att bita ihop. Kan gå någon enstaka gång men i det långa perspektivet så är det tufft. 

Nu behöver hon stöd att klara av denna provtagning och sen tips för hur hon ska gå vidare och lösa situationen.

Jag förstår att hon just nu i sin fobi envisas med att saker ska tas kappillärt för det är enda utvägen hon ser. Det hon behöver är att se andra vägar, dvs. att kunna hantera fobin och ångesten och då klara av att ta venösa prover. Skillnaden mellan oss är att jag har dessa redskap att hantera fobin.

Efter min vecka på sjukhuset med provtagnigar flera gånger/dygn så bröt jag ihop när vi sen en vecka efter att jag blev utskriven skulle tillbaka för att se hur mycket infektionen gått ner. Då var det "perfekta" omständigheter, lugnt rum, trevlig sköterska, min sambo var med och våran 2 veckors son låg och sov i min famn, men det hjälpte inte och efter att hon inte lyckades ta provet så fick jag stor ångest och vi fick börja om igen. Då gick det bra. 

Har man inte de redskapen att tackla ångesten så blir man så att man ser den "lätta" utvägen, jag avstod och gick därifrån, TS vågar ändå ta kapillära prover det är strongt.  

:D
Jag måste säga att de på förlossningen är de mest förstående personerna jag träffat när det gäller min sprutfobi. BB var också trevliga men förlossningspersonalen var underbara. När jag inte orkade längre efter att ha legat inne i 5 dagar och tagit prover flera gånger/dag, fått nål som flyttades varje dag, blodförtunnande i spruta osv. så förstod de att jag mådde dåligt. Vi gjorde en deal om att de ska säga till innan och inte ta proverna direkt på morgonen utan att jag skulle få vakna till lite först. 

Min sambo fick lära sig att ge blodförtunnande till mig så det var en spruta som inte personalen gav, även om de var jättetrevliga. De sa själva till att byta personal om de inte lyckades ta provet så inte samma stack om och om igen. Vid några tillfällen så fick narkos och iva-personal göra det istället, men de hade en kvinnan på förlossningen som var superduktig men hon jobbade på förlossningsdelen och inte "ligga inne och vara sjuk"-delen av förlossningen, men trots det så ordnade man så när hon jobbade kom hon och tog prover. 

I vanliga vården har jag hört massa skit om att det går så fort, känns inte osv. Men då säger jag ifrån att det inte är smärtan jag är rädd för och jag förklarar hur jag mår och att jag kan svimma även om det var länge sedan nu. 

Min bm fattade också, så mycket att hon tvekade på om hon skulle ta de där första proverna. Hon tog blodgrupp direkt annars så tar de tydligen det provet senare där jag gick men nu blev det allt på samma gång och sen bara kapillära prover. Så allt kring graviditeten och förlossningen har haft ett otroligt bemötande. Alla som kom in till mig på rummet var informerade innan om min sputfobi, jag behövde bara skriva det i mitt snittbrev. 

Jag hoppas ni får en liknande upplevelse kring den biten. 

Supergrattis, så bra jobbat :D 
Sug nu åt dig den där känslan att du klarade det och se till att belöna dig också.

Skönt att alla värden var bra också klart man går och oroar sig att det ska vara problem, får hoppas att UL blir en kanonbra upplevelse, när vi var där så grät min sambo lite för han blev så tagen av det lilla livet som simmade runt i min mage.

Återigen superbra jobbat.