Inlägg från: Anonym (sambo) |Visa alla inlägg
  • Anonym (sambo)

    Nån mer vars sambo/man är bipolär???

    Min sambo utreds för tillfället då man misstänker starkt att han är bipolär. Han har inte fått nån medicin ännu och han självmedicinerar varje dag med alkohol för tillfället. Mår jättedåligt över detta och det känns som att det inte finns nåt hopp om att allt ska bli bra kvar. Vi har två små barn och jag känner hur min kraft börjar ta slut.

    Skulle gärna vilja komma i kontakt med andra bipolära/anhöriga till bipolära, har en del frågor och tankar jag behöver bolla.

  • Svar på tråden Nån mer vars sambo/man är bipolär???
  • Anonym (sambo)

    tack, har redan varit där inne. men det är inte sånt drag därinne som här på fl.

  • Anonym (sambo)

    Surfa: tråden funkar bra för mig, gör den det för er?

    Bipolär man: min sambo hade en depression innan han träffade mig. Nu tror jag att han går omkring i nåt blandtillstånd eller svänger väldigt fort, varje dag. Mår din man bra nu? Vad får han för medicinering?

    Min sambo är uppvarvad och får nya ideer och kan starta igång projekt för att senare under dagen bara känna att batterierna tar slut och behöva lägga sig ner. Har ångest och försöker dämpa denna med alkohol. Är aggressiv och tror att han är "kung" i vissa situationer, har inget tålamod med barnen osv. Det går ALDRIG att diskutera normalt längre utan det är han som har rätt anser han.

    Det som är trösten är att han är väldigt medveten att han faktiskt är sjuk och att hans mamma som också är bipolär blivit hjälpt tillbaka till det normala. Jag hoppas och ber att medicinen kommer att hjälpa fort.

    Jag har inte riktigt förstått - när man fått medicinering och den är rätt inställd, är man som en "normal" människa då eller komer de här sjukdomsskoven att komma tillbaka?

    Jag försöker också samla så mycket information som möjligt för att förstå sjukdomen.

  • Anonym (sambo)

    Min sambo går omedicinerad. Vi har fått tid hos läkaren på måndag och då ska han sättas in på medicin. Vilken vet jag inte då jag antar att utredningen tar längre tid än så här.

    Detta har eskalerat i två år hos oss, nu senaste tiden(sedan han insett att han är sjuk) har det verkligen varit ohållbart här hemma med alkohol varje dag. Enligt sambon så ska han sluta självmedicinera tvärt när han får medicin mot ångesten av läkaren, alltså på måndag.

    Han skulle aldrig gå med på att läggas in, han har precis börjat ett nytt jobb och är helt inne i det. När jag beskriver hans tillstånd så menar jag inte att han går runt och är aggressiv hela dagarna utan det svänger liksom upp och ner hela tiden, ofta flera gånger om dagen. Men han tänder alltid till lätt.

    Jag kommer inte ens ihåg vi hade riktigt roligt tillsammans senast. Hela andra graviditeten och fram tills nu har varit bara skit. (har en som snart fyller ett och en två-åring)

    Så hur är det mellan er nu när din man mår bra och har fått rätt medicinering? Känns skönt att veta att det faktiskt finns hopp.

    Min svärmor får litium och hon är helt ok nu, hon är oerhört tacksam för litium och det räddade hennes liv också.

  • Anonym (sambo)

    Glömde,

    Hur lång tid efter att han börjat med litium tyckte du att han blev bättre?

  • Anonym (sambo)
    Anonym (Biopolär man) skrev 2010-10-25 16:52:56 följande:
    Kan inte säga att det bara är Litum som gjorde det för det var flera mediciner inblandade, antipsykotiska, antidepressiva, stämningsstabiliserande (litium) och någon mer tror jag. Det som räddade min man upp från de djupa hålen är ECT (små elchockar till hjärnan) som han fick 3 ggr/vecka  under några veckors tid och sedan fasades ut. Både inneliggande och i öppenvården. Om jag minns rätt så sa läkaren att det tar lång tid innan stabiliseringsverkande gör sitt utan man måste ha andra i de mer akuta faserna som hjälper omgående.

    Det finns hopp! Om jag ser tillbaka på det hela så är min man en annan människa i dag. Både sjukdomen och att vi båda har blivit äldre. Han var 24 år när vi träffades och är i dag snart 34 år. För att Litium ska fungera måste det ligga på rätt nivå. I början tar man koncentrationsprover rätt ofta för att sedan ta det ca 2 ggr/år. En gång/år gör man njurfunktionstest. Inte mycket begärt för att må som min man gör nu :)

    Jag håller tummarna för att din sambo står vid sitt ord! Tror snarare att alkoholen gör saken sämre i längden. Tycker många gånger att man som anhörig glöms bort. För att ens partner ska bli frisk måste man som familj göra det ihop.

    Tycker du att din man blir sämre, mer manisk eller åt andra hållet så ring och prata med akutpsyk. Det är i dessa perioder risken för självmord och självskador är som störst. Blev helt chockad när min man gjorde det, just då märktes det inte ens på honom att han var sjuk direkt. Håll uppsikt!

    Du har en jobbig period framför dig men en dag kommer ljuset men det tar tid! Är det inom psykiatrin ni har fått tid?
    Han var först på psykakuten som remitterade han till en psykiatrisk klinik, han har nu varit på två besök hos en sjuksköterska och på tredje mötet så träffar han läkaren.
    Det måste varit hemskt med självmordsförsök. Här tror jag inte att det skulle gå så långt än men vad vet jag egentligen.
    Anonym (Frugan) skrev 2010-10-25 18:47:52 följande:
    Min man fick i december diagnosen depression och fick medicin mot det, men han blev bara sämre. Eller...han fick mer ork och började renovera, och då trodde väl alla att han var på väg upp, men det var nog egentligen hypomani, för han blev bara surare, argare, kallare och otålig.

    Nu har han nyligen fått diagnosen bipolär, och då har vi fått veta att vanlig antidepressiv medicin kan förvärra måendet om det finns en bipolär sjukdom i botten. Han började då med litium och effekten kom efter två veckor. Nu är han sansad och kärleksfull igen, men han plågas mycket av biverkningarna av litium. De bör dock försvinna eller minska kraftigt inom någon månad, så det gäller bara att stå ut. Vi hoppas båda att han inte tillhör det fåtal som får så svåra biverkningar av litium att han måste byta medicin. För medicinen fungerar verkligen. Det är det första som verkligen har hjälpt.
    Åh vilken dröm. Inte att biverkningarna är så svåra men att litium verkligen har hjälpt att få tillbaka din man. Surare, argare, kallare och otålig. Ja det där känner jag väl igen... Nu försöker jag sortera ut all negativ energi som kommer från sjukdomen eller han själv.
    Får jag fråga hur sexlusten har påverkats av medicinen?
  • Anonym (sambo)
    Anonym (väntar på utredn) skrev 2010-10-25 18:51:32 följande:
    Fy vad jag känner igen mig i din situation.
    Sitter just nu och väntar på att min sambo ska starta sin utredning.
    Han har diagnos på svår dyslexi, vilket man aldrig skulle kunna tro då han jobbat stenhårt med detta problem.
    Han har innan vi träffades varit i kontakt med psykvården då han mådde riktigt dåligt i samband med ett destruktivt förhållande. Han fick ingen hjälp där förutom ett recept på theralen tabletter. Han har dämpat sin ångest med alkohol och under den tid vi varit tillsammans har både han och jag upptäckt en massa saker.
    Det började med att jag inte stod ut mer förra hösten utan i princip tvingade honom att söka hjälp för sin "vinterdepression": Denna gången fick han en läkare som åtminstone skrev ut antidepressiva till honom.
    Upplevde att han mådde bättre under vintern som gick, men frågan är om man inte bara maskerade hans ångest och gjorde honom trött och håglös så att han inte orkade visa/ göra något åt ångesten.
     I våras avslutade han behandlingen igen.Innan den deppiga perioden påbörjas så upplevde jag att han gick upp i varv och behövde stor stimulans. Ville starta en massa projekt. Hans tvång blev större oxå.
    Denna hösten kunde han själv se att han gick upp i varv och påbörjade behandlingen med antidep igen. Tyvärr gav den ingen större effekt nu och han kontaktade VC igen och ny läkare verkligen lyssnade på honom denna gång. Han fick något frågeformulär och enligt den hade han alla kriterier för bipolär.
    Så nu sitter vi och väntar på utredning på psyk. Hoppas att de oxå tar det på allvar och att man inte utesluter andra diagnoser (adhd, asperger)
    Min sambo fick också theralen-droppar utskrivna först, men vad hjälper de egentligen? Han har använt de typ 2 gånger. Får jag fråga i vilken omfattning din sambo använder alkohol? Här är det dagligen sen en bra tid tillbaka..
    Anonym (näsfrida) skrev 2010-10-25 18:58:23 följande:
    Min man är också bipolär, fick diagnosen i vintras efter många års kamp för att få hjälp. Nu när vi vet är det lättare att hantera. Åren innan vi visste vad som var fel var hemska, min man använde sig också av alkohol i stora mängder för att döva ångesten och alla känslor som kom i och med sjukdomen. Tack och lov(faktiskt) åkte han fast för rattfylla och fick hjälp med sitt problem. Även om han fått diagnos, så tycker jag att hjälpen uteblivit.. Visst, han har fått sina mediciner, som inte fungerar särskilt bra. Han fick åka in på akutpsyk efter ett självmordsförsök i våras, där han stannade några dagar, efter det: Inte ett ljud från psyk. För tillfället mår han dock relativt bra, mycket tack vare att han jobbar mycket. Han har alltid haft sina "neråt" perioder när han varit hemma för länge.
    Skönt att se att det finns fler som jag!
    Får jag fråga vilken medicin han har fått som inte hjälper? Och dricker han inte alls längre? Här är det samma, så fort det finns lite ledig tid så ska det liggas hemma, drickas alkohol och må dåligt. Semestern har varit fruktansvärd nu i två år.
  • Anonym (sambo)
    Anonym (Biopolär man) skrev 2010-10-25 22:20:30 följande:
    När det gäller sexualdriften hos min man hade jag i det närmaste önskat att medicinen hade dämpat den något ;) Däremot när han mådde dåligt var det noll.
    Ja, ok vad trevligt. Har hört att litium kan ta bort lusten helt. Jag hoppas att min sambo får litium och att den funkar för honom utan för jobbiga biverkningar. OCH att hans sexlust finns kvar helst.
  • Anonym (sambo)
    Anonym (näsfrida) skrev 2010-10-25 22:45:32 följande:
    Han fick litium, men hans kropp klarade inte av den, han blev jättesjuk och allt kollapsade. Sedan fick han seroquel, funkade inte heller, så nu äter han bara tryptizol, men han skulle behöva nåt bättre. Han dricker någon öl någon gång då och då, men inte ofta. Jag tror ärligt talat att vår son var hans räddning, sedan han kom så han börjar kämpa mer, innan dess kunde han leva eller dö, det kvittade för honom. Ja jag fasar lite för min mans vinteruppehåll på jobbet ska jag säg... Får väl se hur det blir. Nu har jag glömt om det redan står i tråden, men äter din man någon medicin nu?Och hur länge har han mått såhär?
    Oj vad jobbigt för honom att medicinerna inte funkar. Hade/har han både depressioner och hypomani? Sambon ska påbörja medicinering på måndag, har hittils gått omedicinerad. Eller ja, han fick ju theralen utskrivet i somras, vilket han inte har använt. Han har mått dåligt i snart två år nu.. Två helvetes år när jag tänker tillbaka på det. Men samtidigt är det ju inte hans fel.
  • Anonym (sambo)
    Anonym (Frugan) skrev 2010-10-25 23:26:04 följande:
    Det där med att sortera vad som är sjukdom och vad som är "han" tycker jag du ska försöka vänta med. Försök fokusera på dig och barnen istället. Åk till vänner. Eller, om du hellre är hemma (som jag) kräv att maken åker iväg åtminstone nån gång ibland. Min man har knappt några vänner, och han hade ju sagt upp kontakten med sin familj, så han hade ingenstans att åka, tyckte han. Men till slut krävde jag att han försvann ändå ibland. Han åkte ibland iväg och satt i bilen några timmar. Jag var så trött på honom att jag inte ens tyckte synd om honom. Och jag tror det är rätt - man måste se till att man får några suck-gnäll-skäll-fria timmar då och då. Jag och barnen blev på gladare humör så fort maken hade lämnat huset.

    Min man har alltid varit lite hämmad sexuellt. Han fick lära sig i barndomen att sex är något fult. (Allt som är trevligt, roligt eller njutbart är fult.) Han är en underbar älskare, men jag måste i princip alltid ta initiativet. Det blev ingen skillnad av medicinerna, varken av de anti-depressiva eller av litium. Eller...just nu visar han sin åtrå och kärlek mer, men det beror nog inte på medicinen, utan på att han är tillbaka efter en lång tids depression och känslokyla. Så har han fungerat under alla år, även utan mediciner. Efter ett "anfall" har han, liksom jag, ett uppdämt behov av närhet och kärlek.

    Är din man intresserad av sex under sina sura, kalla perioder? När min man har såna perioder är det bara snickra, meka, bygga som gäller. Stora projekt som syns. Helst ska det göra lite ont oxå. Det är egentligen tvärtemot hans rätta jag, för han är egentligen en mjuk, känslig person med mer traditionellt kvinnliga egenskaper och värderingar.
    Ja, försöker så gott jag kan hitta på egna saker med barnen. Sover hos min mamma ibland för att komma bort lite och även för att han ska få lite lugn och ro hemma. Jag känner faktiskt att vår familj är mer harmonisk när han inte är här, så är läget nu tyvärr. Dels för att jag inte orkar se han dricka, jag irriterar mig så mycket på honom då att vi börjar gräla och dels för att jag slipper höra hans tålamod tryta.

    Ja, min sambo har sexlust under sina kalla perioder. Tyvärr tycker jag att han är väldigt avtändande då. Däremot när han är nere är sex det sista han tänker på.

    Jag får känslan av att du känner att detta är en tillfällig lösning för er? Att han kommer få nya skov som kommer att sätta press på er relation. Eller kanske du inte vågar hoppas?
  • Anonym (sambo)

    Hur går det för er?

    Här går det framåt!
    Vi var hos läkaren och sambon fick antabus och antidepessiva samt insomningstabletter. De sa att först och främst måste alkoholen ut ur bilden för att kunna fortsätta utreda. De sa att det är mycket möjligt att det skulle räcka med denna behandlingen då de inte sett något som tytt på bipolär sjukdom.

Svar på tråden Nån mer vars sambo/man är bipolär???