Nån mer vars sambo/man är bipolär???

Min man fick i december diagnosen depression och fick medicin mot det, men han blev bara sämre. Eller...han fick mer ork och började renovera, och då trodde väl alla att han var på väg upp, men det var nog egentligen hypomani, för han blev bara surare, argare, kallare och otålig.

Nu har han nyligen fått diagnosen bipolär, och då har vi fått veta att vanlig antidepressiv medicin kan förvärra måendet om det finns en bipolär sjukdom i botten. Han började då med litium och effekten kom efter två veckor. Nu är han sansad och kärleksfull igen, men han plågas mycket av biverkningarna av litium. De bör dock försvinna eller minska kraftigt inom någon månad, så det gäller bara att stå ut. Vi hoppas båda att han inte tillhör det fåtal som får så svåra biverkningar av litium att han måste byta medicin. För medicinen fungerar verkligen. Det är det första som verkligen har hjälpt.

Det där med att sortera vad som är sjukdom och vad som är "han" tycker jag du ska försöka vänta med. Försök fokusera på dig och barnen istället. Åk till vänner. Eller, om du hellre är hemma (som jag) kräv att maken åker iväg åtminstone nån gång ibland. Min man har knappt några vänner, och han hade ju sagt upp kontakten med sin familj, så han hade ingenstans att åka, tyckte han. Men till slut krävde jag att han försvann ändå ibland. Han åkte ibland iväg och satt i bilen några timmar. Jag var så trött på honom att jag inte ens tyckte synd om honom. Och jag tror det är rätt - man måste se till att man får några suck-gnäll-skäll-fria timmar då och då. Jag och barnen blev på gladare humör så fort maken hade lämnat huset.

Min man har alltid varit lite hämmad sexuellt. Han fick lära sig i barndomen att sex är något fult. (Allt som är trevligt, roligt eller njutbart är fult.) Han är en underbar älskare, men jag måste i princip alltid ta initiativet. Det blev ingen skillnad av medicinerna, varken av de anti-depressiva eller av litium. Eller...just nu visar han sin åtrå och kärlek mer, men det beror nog inte på medicinen, utan på att han är tillbaka efter en lång tids depression och känslokyla. Så har han fungerat under alla år, även utan mediciner. Efter ett "anfall" har han, liksom jag, ett uppdämt behov av närhet och kärlek.

Är din man intresserad av sex under sina sura, kalla perioder? När min man har såna perioder är det bara snickra, meka, bygga som gäller. Stora projekt som syns. Helst ska det göra lite ont oxå. Det är egentligen tvärtemot hans rätta jag, för han är egentligen en mjuk, känslig person med mer traditionellt kvinnliga egenskaper och värderingar.

Fy sjutton vilken jobbig situation! Jag tycker att jag har haft det riktigt eländigt det senaste året, men min man var i alla fall närvarande och go när våra barn föddes och under spädbarnstiden.

Har du ringt psykiatrin? Eftersom han har en diagnos borde det vara lättare att få honom tvångsinlagd, trots att han säger sig må bra. Att han har slutat med medicin borde väl vara en allvarlig signal...? Det är ju svårt med de maniska faserna, eftersom den sjuke själv inte tycker sig ha behov av vård. Det kan vara svårt i de depressiva faserna oxå, men då brukar det ju ofta finnas självmordstankar, och då är det nog lättare att tvångsinlägga.

Jag och min man har pratat en del om vad som kommer att hända ifall han hamnar i hypomani igen. Han har aldrig varit manisk på det där tydligt olämpliga sättet (då man gör av med pengar eller ställer det ordentigt för sig själv och sin familj). Därför är jag rädd att jag inte kommer kunna övertyga honom om att söka vård då. Men han säger att han vill läggas in mot sin vilja i så fall. Vi ska höra med hans läkare om de kan göra en anteckning om det i hans journal.

Du, även om du redan har pratat med vården, ring igen! Berätta att ni ska ha barn snart. Jag tror de prioriterar ett sådant läge. Det är ju viktigt för barnet med trygghet och anknytning. Och pappan kommer garanterat ångra sig och sörja att han missade barnets första tid i världen, när han så småningom kraschlandar. Så tungt det måste vara för dig att bara kunna stå vid sidan om och se på! Jag vet hur det är...

Om ni tjatar kanske han kan få börja med medicinering innan utredningen. Min man genomgår just nu en utredning för adhd, och adhd-medicin får man inte utan att ha en fastställd diagnos efter omfattande utredning. Men att han troligen har bipolär konstaterades ganska snabbt och någon fullständig utredning gjordes inte. Både han och jag sa att vi ville att han skulle börja med medicin så snabbt som möjligt, och nu när vi har sett att den har effekt, säger vårdpersonalen att det blir ytterligare ett "bevis" för att misstankarna om bipolär var rätt.

Angående det där om att vara gift med sitt jobb... Min man har beviljats boendestöd, just för att jag ska slippa göra och ha koll på allt. Men jag skulle nog även kunna tänka mig en lösning där jag får betalt för att vara hans "mamma". Då skulle jag ha kunnat gå ner i arbetstid från mitt vanliga jobb. Jag är i alla fall glad att jag (efter snart åtta år tillsammans med min man) ringde kommunen och sa att nu får nån annan ta över, för jag har nästan bränt ut mig på att göra det som samhället borde ha gjort för länge sedan. Jag har bara mött förståelse. Ingen har ifrågasatt varför jag inte längre ensam vill vara god man, boendestödjare, föräldra-coach, personligt ombud och terapeut åt min man. Alla säger att relationen blir skev om jag blir mer vårdare än kärlekspartner.

Vi har trots allt lyckats hålla kärleken hyfsat vid liv, men sedan vi fick vårt andra barn har jag inte fått ihop tidsekvationen. Att jobba heltid och vara engagerad förälder är tufft nog. Att dessutom hålla maken under armarna funkar inte längre. Men det lär dröja minst en månad till innan avlastningen kommer. Just nu är det i genomsnitt två möten i veckan som jag måste vara med på - hos läkare, psykologer (för utredningen), arbetsterapeut och omsorgsförvaltningen. Det ska göras scheman, fyllas i blanketter och om och om igen ska jag beskriva vår hemsituation. Schemat kan min man ändå inte följa än, för han mår för dåligt av medicinen. Men han är i alla fall inte sur längre. Det i sin tur gör att barnen är på bättre humör och lite mer självständiga, så en liten, liten tidsvinst har det kanske ändå blivit.

Den medvetenheten om sin sjukdom, som din kvinna verkar ha, tror jag är en viktig nyckel till att kunna leva ett helt normalt liv, trots bipolär sjukdom. När jag ser människor på tv berätta om sin sjukdom, eller läser bloggar och forum, förundras jag över att en del verkar ha tagit kontrollen över sjukdomen, medan andra i flera år fortsätter att kastas hit och dit mellan känslor utan att kunna påverka.

Jag förstår inte. Är du rädd att du (mot din vilja) ska börja arbeta pedagogiskt med honom ifall han får en diagnos? Att du liksom inte ska kunna låta bli att lägga dig i hans utveckling/behandling, trots att du egentligen inte vill syssla med sånt på hemmaplan?

Eller är du rädd att du måste vara mer förstående mot honom om det visar sig finnas en "förklaring" till hans egenheter? Att du inte får vara arg och besviken?

Min man är oxå ett decemberbarn. Han har samma känsla.

Näsfrida, jag kräver att maken lämnar hemmet i alla fall några timmar på helgen. Så fort han försvinner ökar livsglädjen och energin både hos mig och barnen. Ibland åkte han iväg och satt i bilen och väntade, för sina vänner hade han slarvat bort och släktingar hade han sagt upp kontakten med.

Sist varade hans depression så länge att vi allvarligt funderade på hur vi skulle kunna fixa ett extra boende - något billigt, enkelt där maken kunde vara under sina jobbiga perioder.

Hur går det för er nu? Ni som väntade på diagnos - har det hänt något?

Min man har ätit litium i tre månader nu, och han fungerar jättebra. Det är så skönt att äntligen ha fått ro och harmoni i familjen. Vi har två små barn, och det äldsta (4 år) påverkades mycket när pappan var dålig. Det är så skönt att se att han nu kan koppla av, leka och utvecklas igen, utan att behöva oroa sig för pappa. Han är ett ovanligt lyhört och känsligt barn, så han tog liksom på sig rollen att skydda och ta hand om pappa.

Detta (piggare+mer irriterad) kan vara ett tecken på att det trots allt handlar om bipolär. Ge det några veckor till, men om han fortfarande är arg (och liksom har ett driv att få saker och ting gjorda, men utan gemenskap och värme) då, tycker jag att du ska berätta det för läkaren.

Det låter som att du inte var med på läkarbesöket. Mitt viktigaste tips är att vara med på så många kontakter med vården som möjligt. Särskilt när det ska utredas eller ställas diagnos. Längre fram, när det går åt rätt håll, och när din sambo har en samtalskontakt som han träffar regelbundet - då kan det säkert vara skönt för honom att prata av sig ifred. Men när man fortfarande är i det läget att man ska beskriva sina problem, känslor och beteenden - då behövs anhöriga.

Att du har haft flera depressioner är tillräckligt för att vården åtminstone bör överväga bipolär sjukdom. Men det kan ju oxå vara så att din prestationsångest driver dig in i depressioner. Jag vet inte om prestationsångest är ett diagnoskriterie för bipolär...tror inte det. Men min man har det oxå. Eller hade - efter att han börjat med litium och fått kontroll över sin sjukdom är han betydligt lugnare. Nu kan han skratta åt sina misstag och kan se objektivt på både sina styrkor och svagheter. Tidigare var det nästan alltid antingen eller. Ibland nästan skröt han om hur bra han var på vissa saker, och irriterade sig på andra som inte var lika produktiva och kompetenta. Eller så såg han sig själv som fullständigt värdelös och tyckte inte att han dög till nåt alls.

Du verkar ha stora problem med tvångstankar, som t ex städmanin. Kanske är det tvånget/kontrollbehovet som är grundproblemet? Att du liksom bränner ut dig i cykler, för att kontrollerandet, räknandet, städandet och presterandet på jobbet tar för mycket av din energi?