Nån mer vars sambo/man är bipolär???

Fy vad jag känner igen mig i din situation.
Sitter just nu och väntar på att min sambo ska starta sin utredning.
Han har diagnos på svår dyslexi, vilket man aldrig skulle kunna tro då han jobbat stenhårt med detta problem.
Han har innan vi träffades varit i kontakt med psykvården då han mådde riktigt dåligt i samband med ett destruktivt förhållande. Han fick ingen hjälp där förutom ett recept på theralen tabletter. Han har dämpat sin ångest med alkohol och under den tid vi varit tillsammans har både han och jag upptäckt en massa saker.
Det började med att jag inte stod ut mer förra hösten utan i princip tvingade honom att söka hjälp för sin "vinterdepression": Denna gången fick han en läkare som åtminstone skrev ut antidepressiva till honom.
Upplevde att han mådde bättre under vintern som gick, men frågan är om man inte bara maskerade hans ångest och gjorde honom trött och håglös så att han inte orkade visa/ göra något åt ångesten.
 I våras avslutade han behandlingen igen.Innan den deppiga perioden påbörjas så upplevde jag att han gick upp i varv och behövde stor stimulans. Ville starta en massa projekt. Hans tvång blev större oxå.
Denna hösten kunde han själv se att han gick upp i varv och påbörjade behandlingen med antidep igen. Tyvärr gav den ingen större effekt nu och han kontaktade VC igen och ny läkare verkligen lyssnade på honom denna gång. Han fick något frågeformulär och enligt den hade han alla kriterier för bipolär.
Så nu sitter vi och väntar på utredning på psyk. Hoppas att de oxå tar det på allvar och att man inte utesluter andra diagnoser (adhd, asperger)

Han har under våra snart 4 år tillsammans tagit Theralen tabletter vid endast ett par tillfällen och det enda det ger är en sovstund och när han sen vaknar igen så befinner han ju sig i samma sinnestillstånd. Men han har tagit dem när han känner att det inte finns någon annan utväg för att kunna slappna av lite.

Alkoholen använde han sig mycket av precis innan och i början när vi träffades. Vid något enstaka tillfälle, för att dämpa ångest, kan han även idag ta sig en grogg. Men det är mycket sällan det händer idag.

Har en far som är alkolist och detta oroade mig, men eftersom han i princip släppt alkoholen helt så hoppas jag att risken inte är så stor för att han ska utveckla alkolism.

För sambons del så går han nu bara och väntar på utredningen som han hoppas aka bli "den stora räddningen". Jag har försökt säga till honom att allt inte tar slut bara för att han eventuellt får en diagnos. Han kommer hela livet få kämpa och pillerna är inga mirakelpiller utan det kommer att komma andra problem. Är väldigt rädd för att han kommer gå ner sig när han upptäcker att allt inte blev perfekt direkt.
Han är bara så "lycklig" för att någon upptäckt att han inte är som alla andra.

Sambon har under alla våra år haft en svag sexlust, speciellt vintertid.
Men i samband med vårt barns födelse så blev han som förbytt. Om det beror på lyckan över vårt barn eller om det är "sjukdomen" vet jag inte, men jag kan ju lugnt säga att han valde en väldigt dum period att bli sexgalen på, hehehehehe

Jag däremot har börjat fundera mycket vad det kommer att innebära för mig, vårt barn om det nu är så att han har denna sjukdom.
Vill inte vara "mamma" till honom eller vara gift med mitt jobb (jobbar inom LSS)
Dessutom är det ju som andra påpekat ärftligt och jag funderar nu över vårt barn.
Tycker det är tufft just nu och hoppas att utredningen ger något bra för oss i framtiden. Har en första tid i slutet av november.

Min sambo är väl fungerande, jag tar väl inte hand om honom i någon större utsträckning, visst ibland får man plocka ner honom på jorden och stoppa honom och han är inte helt närvrande ibland. Men jag tror snarare att det är jag som kommer att behandla honom annorlunda om han får en diagnos. Nu är han bara en annorlunda man, men med en diagnos kan man ju börja arbeta pedagogiskt med "felen".

Men vi får ta en dag i taget, jag personligen tror att det är flera olika saker som spelar roll i hans liv. Kollar man på helheten skulle jag säga att han har en släng av bipolär, adhd och asperger eller alternativt något typ ocd. Men jag är ju ingen expert och kan inte så mycket om de olika diagnoserna.
Hoppas bara att de tar honom på allvar och gör en ordentlig utredning och inte utesluter något och tar den lätta vägen. Tyvärr känns det som om psykvården är ganska kass och att man får slåss hela vägen för att få någon rätsida på det.

Jag tror att jag är rädd för att stänga av mig själv och se det som ett arbete till.
Viist vill jag vara delaktig i eventuell behandling och stötta så gott jag kan, men jag vill ju göra det som en anhörig och inte som personal.

Jag kan nog få en ökad förståelse för honom om det visar sig att det finns en diagnos, men tror inte att det blir lättare för honom att skylla ifrån sig eller att ta sitt ansvar. Är nog snarare så att jag kommer att ställa mig själv i skymundan och inte kräva det jag behöver i stöd och kärlek.

Rädslan är nog oxå att jag ska gå runt och analysera hans beteende och alltid vara "på"
Det blir inte bra för varken honom eller mig.

Men jag ska försöka att inte ta ut något i förskott. Han kanske inte har någon sjukdom och jag kanske inte alls reagerar som jag tror.

Sambon har en längre tid varit uttråkad och har nu kommit på hur han ska få sin tid att gå (åtminstone ett tag)
Som vanligt landar han på sitt absoluta intresse, bilar!
Åker imorgon till Italien och ska importera en bil som senare ska säljas här, med förhoppningsvis, vinst.
Kan känna en liten oro, som alltid när det gäller pengar, men vi har aldrig förlorat ekonomiskt på alla hans ideer och hoppas att vi inte gör det nu heller.
Det enda jobbiga är att han drar in oss alla i hans entusiasm, mamma,pappa, bror och mig. All hans tid går åt till att kolla bilar, maila och planera. Är visserligen glad att han lägger ner allt det arbetet så han vet vad han ger sig in på men det tar så mycket tid från oss. Och han undrar varför jag somnar på soffan 20.30..........
Kommer att vara en orolig tid fram tills han får bilen såld och sen kommer han att deppa igen för att han inte har något att göra!! Känner mig trött.........
Är så svårt att säga till honom att inte starta alla dessa projekt när man med facit i hand vet att han alltid lyckats innan.

Läkarbesöket är 2 veckor bort och jag försöker förbereda sambon så gått det går med att säga till honom att tänka efter hur han mår, hur barndomen har varit, när han först kände sig annorlunda mm mm

ANONYM NÄSFRIDA:
Hoppas att mannen din klarar sig från en större krasch.

ANONYM SAMBO:
Har du märkt någon skillnad sen han började med antabus och de andra medicinerna??

Fy vad tråkigt, och nu när julen närmar sig oxå.... Fast han kanske tycker julen är jobbig så att det blir extra känsligt vid denna tiden.
Sambon tycker inte om denna perioden. Mörkt, kallt och snö. Han fyller år i slutet av december och pga barndom så är julen bara skit för honom.

Råkade trycka lite för tidigt..........

Här hemma är det ganska stabilt fortfarande. Han håller på med bilen som importerades, göra den färdig för försäljning.
Däremot är han ju mer fokuserad på det än på familjen vilket är lite tråkigt.....
Han går väl och är mer eller mindre deppig hela vinterperioden, men kan hitta små glädjeämnen som kan ta runt honom ett tag. Pratar om att han är extremt uttråkad hela tiden.

Fick precis ett samtal från honom och hela världen har rasat eftersom vi får betala 4000 kr på helförsäkring på bilen. Precis som vi fått göra med alla andra bilar vi ägt och det är ju ingen hiskelig summa, visst är det tråkiga pengar, men man behöver ju inte låta som om någon var döende bara för det, hehehehe

Det är svårt att inte bli arg på sin partner när de inte visar intresse för familjen och de sysslor som behövs göras. Att antingen vara depp och inte vilja något eller att vara helt inne i något projekt.
Det är svårt att inte dras ner i deppigheten själv och att hålla sig positiv.

Läkarbesök nästa vecka för sambon som jag hoppas på ska ge vissa svar. Sjuk eller inte så är det skönt att något händer så att vi kan gå vidare.

Har inte skrivit på länge då jag gått och funderat en massa här hemma. Sambon var på sitt läkarbesök för ca 1 månad sen och hon menade på att hon inte såg någon bipolaritet i honom överhuvudtaget. Min tanke är ju då att om han inte har det, varför visade det första testet alla tecken på att han hade det??
Läkaren sa att han led av en depressionssjukdom och skrev ut något stämingshöjande plus att han skulle gå kvar på de antidepressiva. Jag har inte märkt någon förändring på honom mer än att han blivit mer arg. Han skäller och skriker för minsta lilla. Han är inte elak mot mig eller dottern, men stämningen i huset blir helt annorlunda. Är skönt när han varit bortrest. Själv säger han att han känner sig piggare, men även mer arg.
JAg är mkt tveksam till läkarens observationer som efter enbart ett läkarbesök och en pratstund kunde ställa diagnos depressionssjukdom.
Han ska dit idag igen så får vi se vad det leder till.......
Kämpa på alla!!

Vad skönt för er allihopa att det har lättat hemma hos er!!!!!!!!

Sambon kom hem igår från läkarbesöket och var mycket nöjd.
Han hade pratat massor med läkaren och hon hade lyssnat.
Förra gången han var där var han mkt låg och ville inte riktigt öppna sig för henne. Hon märkte stor skillnad på honom nu och han menade på att det var för att han kände sig lite tryggare/säkrare med henne nu.
Dock satte hon  genast ut den medicin han fått förra gången och menade på att det var den som gjorde att han blev så irriterad.
Han ska vid nästa läkarbesök om 1 månad börja med lamotrigin istället. Hon är fortfarande inne på att det enbart är en depressionssjukdom, men vill ha mer konatkt med honom innan hon kan se vad det beror på.
Jag och sambon pratar en del om hans symtom och han hade sagt till läkaren igår att det är jag som hjälper honom att se och bena upp de olika symtomen.

För både mig och min sambo så kändes det mycket bättre efter detta läkarbesök, var så rädd efter förra att han skulle hamna hos någon som inte brydde sig utan bara skrev ut lite medicin och sen skulle det vara bra.

Vi får väl se efter att han börjat med den andra medicinen hur han mår då, den skulle tydligen även vara bra för de som har bipoär sjukdom oxå.Så kan min sambo oxå vara!!!

God jul på er alla!!!