• 25April2010

    Stort behov av att bearbeta förlossningen?

    Jag har ett enormt behov av att gå igenom förlossningen om och om igen i huvudet trots att allt gick "normalt och bra". Känner att det gick så snabbt och jag inte var helt medveten trots att jag vet att jag var det, använde endast lustgas.

    Nu är det snart ett halvår sedan och jag kan inte förstå hur tiden kan gå så fort. Skulle vilja gå tillbaka i tiden men det går ju inte.

    Är det normalt att behöva älta detta. Kanske hade jag reagerat annorlunda om sonen mått bra och jag hade fått ha honom hos mig efter förlossningen. Men han mådde inte helt bra och blev flyttad till neo och jag blev sydd och fick ligga några timmar på operation.

    Är ledsen över att ha missat hans första timmar i livet och att vi inte fick en mysig och lugn start. Men är samtidigt tacksam över den fina vård han fick och pappa var ju med honom hela tiden.

    Fler som ältar och går tillbaka om och om igen?

  • Svar på tråden Stort behov av att bearbeta förlossningen?
  • DonnaLisa

    Jag hade en jättebra förlossning på papperet och sonen var frisk och allt var fint. Men jag kände/känner ändå ett stort behov av att få prata om den. En förlossning är så extrem på många sätt och väcker så mycket känslor. Ont som tusan och tappad kontroll. Sen ett barn och poff är man mamma...

    Nej, jag hade behövt älta, älta, älta. Men det är svårt för man vill inte att andra ska behöva lyssna på "lilla mig". Och oftast om man börjar prata komemr ett : Så var det inte för mig... och sen bla bla bla...  Och sedna är ämnet utagerat och det känns dumt att ta upp igen. Att vi är så snabba att prata om vår förlossning så fort någon annan kvinna pratar om sin borde ju vara ett tecken på att vi alla har ett stort behov av att ventilera detta och att det behovet inte blivit tillfredsställt.

    Jag frågar alltid nyblivna mammor om deras förlossning. Vill du verkligen veta, brukar jag få till svar och sedan börjar de lyckligt berätta. Jag fick själv den frågan av min syster. Det var så skönt att få berätta allt i detalj. I staden jag födde barn erbjöd de ett samtal några veckor efter förlosssningen. Men jag tyckte det kändes dumt att boka tid då allt gått bra. Det ångrar jag nu. det hade varit bra för mig.

    Nu väntar jag mitt andra barn och känner att det är mycket som bubblar upp och som jag skulle behöva prata om. Jag tänker be min barnmorska om tips på vart jag kan vända mig. För nu ska jag minsann ta tag i det här!

    Summan av kardeumman: Jag tycker inte alls att det är konstigt att du känner så här. Tror det är få av oss kvinnor som känner oss "mätta" på våra förlossningar. Men jag kanske har fel? Kramar!

  • Jessa med 3

    Skulle du må bättre om du fick träffa en bm och gå igenom hela förloppet och på så sätt sätta ord på dina känslor? Vet att en kompis gjorde det ca 1,5 år efter sin fl, sen kunde hon gå vidare!

  • Underbara ungar

    Jag läser nog mina papper från förlossningen med ALLA tre barn flera gånger om året och jag pratar gärna om förlossningarna också.
    Det är en så häftig upplevelse och något av det största man gjort/gör i sitt liv så det är nog fullt normalt att gå o "älta" det.

    Min sista kom 6 veckor för tidigt och det kan jag ju gå o undra över varje dag...

    Om någon vill läsa så finns det berättelser i bloggen här på fl


    Axel o5o92o * Enya o7o824 * Isaac o91211
  • Skarpa

    Jag har ältat rätt mycket sedan ettan föddes,och nu väntar jag nummer två, så ältandet har blivit värre.

    Förlossningen drog ut på tiden, jag var trött, smärtpåverkad och så totalt inne i mig själv. Förlossningen blev för mig mer en kamp för livet (även om det bara kändes så - jag var aldrig illa ute) och jag kämpade emot kroppen, vilket gjorde allt jobbigare.

    För min del är det många "Tänk om jag istället hade..." som spökar. Tänk om jag inte hade tagit eda. Då hade det troligtvis gått lite snabbare, varken jag eller dottern skulle ha blivit lika påverkade osv. Min livmoder var så trött att den inte orkade dra ihop sig som den skulle, så jag blev av med en del blod, vilket påverkade mig, och dottern fick ett blåhetsanfall ett par timmar efter förlossningen, kanske pga trötthet, så hon blev blå och livlös (det är såklart vad som spökar mest), även om hon kom igång igen på en gång, och inte har några bestående men som det verkar nu, 3 år senare.

    Nu väntar jag som sagt nummer två, och har aurorasamtal inbokade för att få hjälp att hantera detta. Att föda barn är ju en enorm upplevelse, som jag tror att man påverkas olika mycket av, beroende både på förlossningen, men också på hur man är som person. Det lär kanske också vara så att det är lättare att fundera och älta om det händer något under eller i samband med förlossningen som är jobbigt att hantera, precis som det gjorde för er. Dels är man i den stunden så sårbar, och dels handlar det också om det viktigaste i livet: livet självt och ens barn. Kanske spelar också de förväntningar och förhoppningar man hade innan förlossningen om hur det skulle bli in.

    Jag tror det är viktigt att man försöker hitta ett sätt att se exakt vad det är man känner, försöka se varför man känner just så, och kanske fundera på om det är möjligt att se till att nästa gång blir annorlunda. Kan du höra med bvc om det finns möjlighet att träffa någon kurator några gånger för att prata igenom det? (Vill minnas att det var genom bvc eventuell samtalskontakt skulle ske för min del om det behövdes pga förlossningsdepression)

  • LyckligaGatan

    Jag ältar också min första förlossning. Den blev långdragen och dottern var lite medtagen när hon kom. Dock jag jag så slut att jag inte vågade hålla henne hennes 2 första timmar i livet. Jag hade inte kraft alls kvar och var livrädd att tappa henne.

    Nu är min andra förlossning ett par veckor bort och allt kommer tillbaka med en jäkla styrka och fart. Jag blir mer och mer skraj för varje dag. Har pratat om allt det här med min Bm från dag 1 och det har verkligen hjälpt. Hon stöttar mig enormt!! Imorgon ska jag få träffa läkare för att diskutera igångsättning, dels pga förra förlossningen men även andra orsaker..

    Har även blivit erbjuden tid på Spec.MVC för att diskutera min förra förlossning, har inte riktigt tagit beslut om det än...

  • Gladhannapanna

    Jag hade också en "normal" förlossning första gången, men det uppstod komplikationer efteråt med stor blödning och bristning för mig. Blev sydd i ett par timmar och mådde piss under lååååång tid efteråt.

    Jag pratade med min bm på mvc efteråt men det räckte inte för mig, fick även prata med en psykolog via bvc vid ett par tillfällen, det var bättre.

    När det började bli aktuellt med syskon fick jag remiss till Aurora innan jag vågade bli gravid, var panikslagen vid tanken på att brista igen och bli sydd utan fungerande bedövning en gång till.

    Det var superbra att prata med en aurorabm, hon var så himla bra, vi gick igenom min journal från första förlossningen och hon kunde förklara en del för mig som jag inte riktigt förstått.  När jag sedan blev gravid andra gången träffades vi flera gånger, jag fick även prata med en förlossningsläkare och det gjordes upp en jättebra förlossningsplan. Andra förlossningen var helt annorlunda och jag har inte alls haft samma behov av att älta.

    Mitt råd är att be om samtal med en kurator eller psykolog, bvc/mvc har tillgång till detta och kan hjälpa till med kontakten. (jobbar själv som kurator på en fmailjecentral idag)

    Lycka till!

  • mie02

    Här är en till som ältar! Det är visserligen bara 10 v sedan, men jag har tänkt och tänker jättemycket på förlossningen. I min journal stämmer inte riktigt uppgifterna med vad jag minns. Det var en del som jag tyckte var konstigt och jag ska på Aurora-samtal och gå igenom den. Och då hade jag ändå en förhållandevis okomplicerad förlosning och min bebis mådde hela tiden jättebra.  

  • Marie Curie

    Det är tre och ett halvt år sedan jag födde vårt första barn. Jag tänker fortfarande på förlossningen varje dag. Själva förloppet och förlossningen var helt normal och barnet mådde hela tiden bra, jag fick dock en svår skada och mådde mycket dåligt och hade ont efteråt. Varje gång jag tänker på min förlossning undrar jag om jag inte kunde gjort annorlunda, att jag borde tagit det  lugnare på slutet, att bm borde hållit emot. Men jag vet ju att det som hänt hänt och ingenting kan förändra det.
    Jag har pratat med förlösande bm, min mvc bm, samt vid flera tillfällen en kurator på kk. Det har varit skönt att prata men det har inte gjort att jag själv tänker mindre. Jag personligen tycker det är jobbigt, jag vill glömma och sluta anklaga mig själv. Helt ärligt önskar jag att jag aldrig fött barn vaginalt, vet att många säger att de inte skulle vilja vara utan den upplevelsen men jag känner precis tvärtom. Om någon kunde radera dessa minnen ur mitt medvetande skulle jag bli en lyckligare människa.

    Mitt andra barn är fött med snitt, det tänker jag aldrig på, mer än som en rolig härlig stund när jag fick se min underbare son för första gången. Önskar det skulle varit så med dotterns förlossning också.

  • TinaElisabeth

    För mig gick det oxå så fort att jag var chockad i flera veckor efteråt. Jag är så ledsen att jag inte kunde njuta av den första tiden. Lilleman skrek hysteriskt i början och läkaren misstänkte att han hade nån spricka i nåt revben eller nyckelben, men det var det inte. Han var nog "bara" chockad han oxå blev slutsatsen. När han var 2½ dygn gammal hade jag inte sovit ännu. Min kropp verkade vägra att stänga av och sova.

    Så... Du behöver inte känna dig ensam om att behöva bearbeta din förlossning. Min son blir 2 år i januari.

Svar på tråden Stort behov av att bearbeta förlossningen?