Jag är rädd att vara ensam med mina egna barn...

Om jag är ensam på natten med små barn, så får de sova inne hos mig. Då vet jag säkert att jag hör om det är något, och så behöver jag inte kliva upp för minsta lilla!

Vore det jag som var hemma ensam hemma med så små barn så skulle jag låta dem sova i dubbelsängen med mig. Tryggare och inget spring.

På dagarna när det blir stökigt och trotsigt skulle jag dra ut på en aktivitet typ parken eller öppna förskolan

Jag har tre barn tätt och har från början behövt ta en hel del kvällar och nätter själv eftersom min man har jobb med oregelbundna tider. Först var det lite läskigt, men sen skapar man egna rutiner för att det ska fungera. Om det är enklare att alla sover i din säng, så gör så - det som är enklast för dig!

Har en 20 månaders och en 4 månaders. Det tog 2,5 månad innan jag vågade vara själv med dom. Då var jag illa tvungen för maken började jobba. Jag var inte ensam med dom nånting!! Inte ens 10 min!! Tycker fortfarande det är jobbigt, men nu beror det på att jag inte vet hur jag ska dela upp tiden mellan dom. Nätterna är jag aldrig själv. Jag ångrar verkligen INTE mina barn, men ibland önska jag att jag väntat några år med nr 2...

Jag vet känslan precis (fast jag led av panikångest/depression). Att vara ensam ansvarig för att barnen ska vara trygga och aktiverade när ens egen ork tryter är tufft. Jobba på att hitta vägar att tänka så att du inte känner dig otillräcklig, för att göra det tar i sig energi! Inse dina begränsningar och be om hjälp. Bra tips ovan att dra ut på aktiviteter, att åka till ställen där barnen kan roa sig lite själva (om de är så pass gamla) är bra då får du andhämtning. Barn som har rört sig mycket sover dessutom bättre på natten, oavsett ålder. Kosten kan ju också spela en väldig roll...sett över deras sockerintag, pirr i benen på natten kanske...

Tack för råden. Ska låta dem sova i dubbelsängen. Hoppas att det går att lägga dem samtidigt och att de inte håller varandra vakna. Jag tror att jag får lägga mig tillsammans med dem vid 19.30 för jag vågar inte lämna dem ensamma i dubbelsängen. Är rädd att de ska ramla ur sängen eller sparka/skalla varandra då de båda stökar runt så mycket.

Dagtid är det hektiskt. En häller ut mjölk på golvet eller ska gå på pottan just när man ska laga mat och den andra skriker... Att gå till lilla lekparken där vi bor funkar, men några större äventyr går bara om den lilla sover i vagnen för den stora kan bara springa iväg om hon får lust.

Jag antar att det är en vanesak, men jag blir så oerhört stressad!

Puh! Jag beundrar verkligen alla lugna och coola flerbarnsföräldrar.

Skönt att läsa att man inte är ensam om att känna så här...
Känner mig nervös, gråtfärdig och ångestfylld inför kvällen och natten... Och så har jag sådana otroliga skuldkänslor för att jag känner så här! Som om jag inte vill vara tillsammans med mina fantastiska gullungar som jag älskar mer än något annat. Hur kan en mamma känna så här...? De är helt normala, glada, livliga barn. Problemet ligger hos mig, att jag är så nervös. Känner mig som världens sämsta förälder. Jag borde bara njuta av varenda stund av mina barn.

Du vänjer dig!

Ena kanten av dubbelsängen mot vägen sen bullar du upp på ytterkanten med tex kuddar under bäddmadrassen. Babyvakt är bra, Vi har utökat vår säng 180+90 så det är inga problem här inte....