Det värsta är att nog att vi inte kändes som en familj. Det var fortfarande de som var familjen. Jag inte ens inbjuden till något. Men jag och min sambo hade diskussion om det efteråt och jag tror faktiskt han förstod. Han sa att nästa år blir det annorlunda, då ska vi också vara en familj och ha kalas hos oss med vår släkt. Dottern blir nog glad att få vara i centrum ett kalas till. Så alla blir nog glada då, förutom exet...
CrazyInLove skrev 2011-11-04 07:05:55 följande:
Hela första året gick min bonus inte komma hit, mamman hotade med att flytta. Så min sambo hängde där flera dagar i veckan. Då var det som för dig, bara mer av allt. Efter FR så var mamman tvungen att ge mig sig, och jag satte stopp för att min sambo skulle hänga där. Helt enkelt för att jag inte klarade nå mer.... (Det här är en väldigt förenklad historia, som ni kanske förstår). Jag tycker att eftersom det är som det är, finns det ingen anledning för de att umgås - jag kan ju inte förbjuda något förstås, däremot kan jag välja om jag vill stanna eller ej. Även om jag helst hade velat att vi var vänner allihop....
Jag sa också som du CrazyInLove att jag behöver inte stanna om det fortsätter så, att jag inte är medlem i familjen. Tycker inte heller att det finns någon anledning till att ex umgås. Barn kan ha det så bra ändå.
