Fråga flatan

Jag har ett bra förhållande med en man jag älskar. Jag kan minnas att jag var så attraherad av honom att jag knappt klarade av att se på honom eller prata med honom om andra var i närheten för jag trodde att jag skulle gå i bitar och hela världen skulle se vad som var på gång. Så vitt jag kan bedöma lever vi ett gott liv. Han älskar mig verkligen, han är en genuint bra människa och vi har bra sex. Jag är normalt sett attraherad av honom. Han vet att jag är bisexuell. Jag har bara känt "kompisförälskelse" inför tjejer, så där när man klickar riktigt bra med en ny människa man lär känna. En flyktig känsla av att jag skulle vilja krama någon eller wow vilken sensuell mun. Jag har alltså aldrig på riktigt varit kär i en tjej. Jag har ingen aning om hur det skulle vara att ha ett förhållande med eller hångla med en tjej. Ännu mindre ha sex. På sista tiden har vi börjat diskutera barn. Han vill gärna ha barn innan han blir alltför gammal så det kan väl ligga tre år fram i tiden kanske. Jag vill ha barn och jag tror att han skulle bli en bra pappa så det är inte det. Men tanken på vad som skulle hända om jag träffade en tjej jag blev kär i gör mig jätterädd. Jag är helt enkelt skitskraj för att jag egentligen borde satsa på en kvinna. I perioder är jag övertygad om att han är den rätte för mig och att vi kommer att bli gamla tillsammans men sedan händer något, kanske jag har en sexuell dröm om en kvinna eller något liknande och jag får ångest i flera dar och blir övertygad om att jag gör bäst i att göra slut så snabbt som möjligt så att han får en chans att träffa någon annan. Det händer förstås oftast när jag på något sätt är under påfrestning, så har det alltid varit, när jag mår lite sämre verkar förhållandet jag för tillfället är i också lite sämre. En del av mig tänker att jag helt enkelt borde testa hur det är att vara med en kvinna så skulle jag veta sen. Men det är förstås inte så enkelt. Ingen människa är den andra lik och jag kan helt enkelt inte gå bakom ryggen på min partner. Antingen accepterar jag min oro som ett naturligt tecken på oro inför ett stort åtagande och ansvar eller så gör jag slut och hoppas att jag någon gång blir kär igen i någon, man eller kvinna. Är det inte märkligt hur ett förhållande en dag kan vara perfekt, hans omfamning får mig att glömma hela världen, för att man nästa ska gå omkring med oro och ångest. Hur vet man om det är ens eget mående det är fel på eller ens förhållande? Det är trevligt i alla fall att läsa att det finns de som tagit sig ut på andra sidan även om den där speciella kvinnan dykt upp.

Läget nu är bra. Och när jag är singel slutar det ju ändå oftast med att jag spanar på killar. Kanske för att det känns tryggare, att jag vet vad man kan förvänta sig av ett förhållande osv. Så om jag skulle lämna för att utforska hur det skulle vara att vara med en kvinna är det inte alls säkert att jag skulle bli förälskad i en kvinna innan jag blev förälskad i en man. Redan när jag träffade min nuvarande hade jag tanken att jag skulle koncentrera mig på en kvinna. Men jag träffade honom och blev kär. När man är kär går man inte bara och förälskar sig i någon annan så där helt apropå. Tror heller inte jag kan lämna honom av just den anledningen. Jag älskar honom. Vet inte hur jag ska kunna bli kär i någon annan så länge jag känner så. Men du vet, när man har sina svackor kan tanken att vara med en kvinna verka så ny och spännande och helt annorlunda mot tidigare förhållanden. Jag vet inte riktigt hur vi kommer vidare han och jag om jag inte kan känna mig säker på att jag inte kommer att gå och förälska mig i någon annan. Och säker är ju väldigt svårt att vara. Jag vet inte varför, men det känns som att jag skulle ha betydligt svårare att avstå möjligheten att få vara med en kvinna jag förälskat mig i än med en annan man. Jag kan på något sätt inte föreställa mig att det kan finnas en man därute som kan ge mig mer än han. Kanske inte en kvinna heller för den delen, men hon skulle ändå kunna ge mig något annorlunda. Och nytt och spännande är ju vad man drömmer om när livet är lite tungt. Jag har till slut bestämt mig för att påbörja lite lätt terapi för att utreda alla frågetecken för mig själv. Jag behöver helt enkelt tvinga mig själv att ta mig tid att tänka så att jag någon gång kan sluta vara rädd för att förlora vad jag har och bara njuta av det istället. Eller för den delen gå vidare om det är det jag behöver. Men idag mår jag bra och förhållandet är toppen så idag tror jag absolut att vi kommer att hålla ihop. Börjar så smått undra om min ångest beror mindre på mitt val av partner och mer är något som skulle kommit oavsett vilket men kanske av en annan anledning. Vem vet.