Han går i försvarsställning
Hej och tack för ditt inlägg.
Jag lever med en man sedan fyra år och han har barn sedan tidigare även jag.
Så fort det handlar om hans barn så är det som att det finns inga bättre barn än dem, jag vet att vi föräldrar tycker väll att våra barn är bäst. Men han verkligen sätter dem på pedistal oavsett vad de gör. Ibland har jag sagt att det blir fel när han tex msrkerar ordet MIN son/dotter. Han kan säga saker till mig angående sonen som han inte tycker är ok men sen när han pratar med han då låter det annat, dubbla budskap. Sagt det en del gånger men han går verkligen in i försvarställning så fort det handlar om dem. Jag kan inte säga nåt men själv kan han få kasta ur sig vad som och vägrar att lyssna.
I går var det en sådan dag. Vi prata och lite allvar men kunde även skoja. Hans son ringer och så kom det upp lite och då sa jag att han kanske behöver säga till sonen att han inte är så intresserad istället för att han ska bli kortfattad. Själv tycker jag inte det är så ok. Men då såg jag på han i kroppspråket. Så efter ett tag säger jag till min sambo, aldrig sagt tidigare rakt på men kände att jag blev tvungen. Frågade han varför han går i försvarställning för, finns ingen andledning. Han blev totalt galen här och börja gapa och skrika på mig och vända saker emot mig. Jag fick inte ta på han eller säga nåt och påstod att han hade sagt att det var slut diskuterat. Inget han hade sagt. Han sov på soffan och i morse så total nonchalera han mig och kasta ur sig allt möjligt skit. Saken är den att vi kan bara prata hans barn när han gör det. Jag kan aldrig säga nåt först. Sen kan han komma anklagande emot mig och kalla mig oärlig fast jag inte varit utan försökt säga men det finns inget intresse. Jag tycker många gånger han gör fel i uppfostran men inget jag säger rakt ut. För det är ingen som ska bestämma eller tala om för honom hur han gör. Han säger även ofta att jag försöker få han som jag tycker men det har jag aldrig begärt eller sagt. Innerst inne blir jag ledsen som han så många gånger misstolkar mig men denna gång ska jag inte bli det utan stå kvar i det jag menar och sagt.
Att du sedan förvånas över att han blir arg när du ber honom säga till sin son som ringt att han inte är intresserad är märkligt, eller är det så du talar till dina egna barn?