Dottern blev hundbiten

I somras var vi uppe i stockholm på semester, min pappa med familj bor där. De har en son (min halvbror) som är 1 år yngre än våran dotter. Våran tjej är 4 år.
De hade en hund som var lite, enligt mig och min sambo, opålitlig. Han verkade ha svårt för små barn. Ett exempel är att när dom varit nere på besök och haft med sig deras hund så har hunden skakat när hon och min halvbror klappat honom och haft huvudet neråt, som om hon var jätte farlig och hunden var livrädd. Så de gångerna vi såg det sa vi åt våran dotter att låta honom vara.
Våran dotter är djurvän. Hon älskade framförallt hundar o även katter, Ingen av oss har sett henne nånsin vara elak mot ett djur, hon har alltid varit en väldigt försiktig tjej men ändå framåt.

En av dagarna satt vi ute och åt mat, hunden var okopplad ( vilket den brukar vara, det är en liten gårdshund, liknande jack russel). Den hade ställt sig bredvid bordet och våran dotter gick fram och skulle klappa honom, för hur mycket vi än sa till henne om att inte gå fram utan att fråga oss innan så var hon ju en väldigt omtänksam tjej som älskade som jag skrev hundar.
Och under det ögonblicket såg vi inte vad som höll på att hända.
Han bet tag i kinden på henne och börja tugga. Min pappa fick tag i hunden och vi kunde ta bort våran dotter därifrån. In till Astrid Lindgren direkt och där fick hon såren tvättade och ihoptejpade, de ville sy två stycken sår men eftersom det fanns en infektionsrisk var det bättre att hålla det öppet. Detta var givetvis en kamp att få henne att vara still, 4 man fick hålla fast henne däribland jag min sambo (hennes pappa) och hennes morfar. Vilket har resulterat i att hon nu har bilvit rädd för läkare och i stort sett allt med vit rock.Och har tappat lite tilltro till oss.
Och när hon ramlar och slår sig eller får ont så försöker hon inte gråta och vill inte visa om hon fått sår. Och plåster det går inte alls. Vi har försökt att prata med henne och hon har fått sätta plåster på oss om vi fått ett sår eller liknande.

Vi var även rädda för att hon skulle bli rädd för hundar. I början visade hon ingenting, hon hade bara ont i kinden och att ta penicillin var riktigt jobbigt. Hon klappa tillochmed en hund 3 dagar efteråt.

Nu 3 månader senare har hon börjat visa rädsla emot hundar och även katter, så fort det är något som är okopplat blir hon rädd. Hon får panik och vill hoppar upp i famnen och vill bara bort därifrån. jag vet inte hur jag ska hantera detta. Hon har också börjat titta sig i spegeln och tar på ärren och ser ut att bli ledsen.

Ska vi ringa till bvc om detta och se om vi kan få hjälp? kan man få hjälp för detta?

Vi har alla mått fruktansvärt dåligt över detta, och jag tänker fortfarande på det som hände, bilderna kommer fram. Men jag vill bara att min dotter ska må bra och inte vara så rädd, om det går att göra något åt det?

MVh orolig mamma