Snälla ni som tror på Gud.. Hjälp mig med dessa tankar..

Vad kan jag säga. Du har en hård Gudsbild. Det är inte den typen av Gud jag tror på. Jag tror saker händer oss i livet. Ibland har vi motvind ibland medvind. Men den Gud jag tror på straffar mig inte eller tar inte med flit ifrån mig det jag är lycklig över. Sånt händer ändå. Däremot tror jag på en Gud som finns där för mig när det händer. När jag fått missfall eller förlorat någon jag älskat, jag jag är rädd eller ledsen, när jag haft en urusel dag. Jag tror på en kärleksfull Gud som inte hånar mig utan vill skratta med mig när det går bra och som gråter med mig när det inte gör det. En Gud som fångar upp mig och håller mig innan jag nåt botten.

Det är inte den typen av Gud jag tror på heller. Fortsätt att vara tacksam, det är en väldigt fin egenskap. Och jag tror inte det minsta på ett sammanhang mellan att du visar tacksamhet och att du på grund av detta blir av med din medgång.

I övrigt kan jag bara hålla med om det som anonym ovan skrivit. Så väl fångat! Ryser lite när jag läser det, så träffsäkert är det.

Jag har kanske en konstig syn... Jag tror att bra saker händer goda människor. Och tvärtom. Så jag försöker vara så god människa som möjligt för att få bra saker i mitt liv. Självklart förstår jag att ingen har ett lyckligt liv rakt igenom, men mitt liv har känts som om det varit i motvind sedan jag föddes. Det är dessa korta avbrott då jag känner medvind, men det är kanske 1 vecka om året som det inträffar, och det försvinner ju lika fort igen. Det är så skört så jag blir rädd när jag får den tiden nu. Har blivit besviken så många gånger för att mitt hopp byggs upp.

Vet inte varför jag tror på straff... Kan inte finna någon annan förklaring. Ibland när det är som tyngst så kan jag be om styrka och hjälp, och då kan jag få ett inre lugn efter det. Men de yttre omständigheterna blir aldrig bra. Jag orkar inte kämpa mer, och jag önskar att Gud kunde se det.

Sen tänker jag på vilken usel kristen jag är. Som vill vara troende, men sen ändå syndar och lever precis som alla icke-troende gör. Och det är inte som att jag kan be om förlåtelse för det, för jag kommer göra om samma saker igen. Jag kommer att dricka, jag kommer att ha sex, jag kommer tänka dåliga saker om andra, jag kommer att ljuga ibland osv. Och då tänker jag att det är därför jag straffas.

jag tror att självklart finns det straff, men det finns oxå något som kallas prövningar. enligt islam så tror vi att Gud prövar de Han älskar. självklart är alla, eller dem flesta, tacksamma och "troende" när allt går väl för dem, men går något fel så brukar det inte alltid hålla i sig. man ska alltid ta sig tid till Gud och vara tacksam vid både bra och dåligt som händer. ett exempel är profeten Ayub (tror han kallas Job på svenska), som du kanske känner till. tror inte att du nödvändigtvis ska se det som straff, men jag tycker däremot att du bör tänka över varför du gör saker som du känner att du skulle kunna få ett straff för. allt är inte lätt men man måste kämpa.

kan ju lägga till att sedan jag blev muslim så har jag haft så mycket motgångar att jag inte minns alla, medan innan så var inte allting lika komplicerat, folk var lixom inte emot en, men jag var otroligt olycka vid den tiden och sedan jag blev muslim så har jag aldrig känt mig lyckligare eller mer välsignad, man lär sig tålamod och man är tacksam vad som en händer. jag kan nu i efterhand se hur alla mina motgångar har lett mig till något som var bra.

Allah säger i Quranen: "Men det kan vara så att ni ogillar något som är bra för er och det kan vara så att ni gillar något som icke är bra för er. Allah vet, och ni vet icke."

Det viktigaste är väl att du istället börjar tro på att Gud tar emot din ånger och du med uppriktighet försöker att komma tillrätta med vissa saker i ditt liv. Vi människor är så noga med att var till lags för  andra i denna värld, genom att ständigt ändra på våra mindre trevliga sidor. Men när det kommer till att göra som Gud har anbefallt oss så är det mindre lockande. Vi håller oss hellre till det som som sakta haverar oss, tex dåliga och många sexuella relationer som inte ger ett inre värde, skvaller om medmänniskor, ständig utseendefixering, drickande m.m.

Tyvärr har det blivit så tabu i vår värld att tro på Gud och följa de föreskrifter som finns, det har blivit "modernt" med att tänja på gänserna och hitills har jag inte sett någon indikation på att  människors psykiska välbefinnande har blivit bättre, tvärtom när jag tittar mig omkring ser jag mest uppjagade människor i ständig jakt på något de tyvärr aldrig hinner uppnå. Komiskt nog ser jag allfler 60-70 åriga uppjagade kvinnor på jakt efter ett yngre utseende och i ständig kamp med åldrandets tecken.

Själv har jag sedan några år tillbaka funnit den enda inre tillfredsställandet, nämligen lycka i det jag nu tror på, tålamod och tro på Guds allsmäktighet och följa det som är rätt. Trots motgångar ibland tror jag på att Gud ser mig i denna värld och att dessa är viktiga för att Gud ska se mitt tålamod och min uppriktiga tro. Som muslim möter jag en del påhopp som ibland har varit jobbiga men som jag anser har varit mycket viktiga i min resa till den uppriktiga tron.  I slutändan är det ju så att allt har ett slut och jag är för girig för att endast nöja mig med dessa futtiga år på denna jord, därför kan jag gärna möta lite motvind här för att få det ännu bättre sedan.
Hoppas att detta kan vara till hjälp för dig( fast vi har olika trosinriktningar,)men båda har vi tron på Gud!

Intressant att läsa era svar, oavsett om ni är muslimer eller kristna. Jag tror att det bara finns en gud, sen finns det olika vägar som alla leder fram till samma sak eller samma gud.

Jag gör saker som jag är rädd att bli straffad för eftersom jag vill göra de sakerna. Men det betyder ju inte att det är rätt i Guds ögon. Men samhället är som det är, det är svårt att leva efter bibeln/koranen nu för tiden. Hade jag inte haft alla mina motgångar så hade jag nog inte tänkt på att saker jag gör är fel i Guds ögon. Det är väl mest att jag desperat letar efter förklaringar till varför jag har sån otur, för jag anser trots allt att jag är en god och omtänksam människa som försöker göra gott i världen.Ibland gör motgångarna att jag tvivlar på Gud eller hans kärlek. Hade det inte varit för dessa tillfällen då jag fått inre ro då jag bett om hjälp så hade jag gett upp för länge sen. Men jag känner ju att det finns hjälp där. Jag önskar bara att jag någongång kunde få en paus från vissa omständigheter, så jag inte alltid behövde be om Guds hjälp.

Man ser vissa människor som gör så mycket ont mot andra, och ändå får de så mycket bra saker i livet. Har svårt att acceptera denna orättvisa, och det är otroligt svårt för mig att inse hur det går ihop.
 

Tänk kunde varit jag som skrev det där....

Vi tar ett exempel, om jag köper mig en bil och högt säger att jag tycker om den eller är nöjd hinner jag knapt sätta mig i den igen innan någon kör rätt in i mig och den är kvaddad.

Om jag säger högt att jag är lycklig händer något som genast tar den lyckan ifrån mig

brukar säga att det alltid är nått, och så är det verkligen också... Är nu gravid och vågar knapt njuta och glädjas för tänk om nått är framme då... sjukt för vissa kanske men "nått" har starffat mig i så många år nu så fort jag känt glädje eller tacksamhet att jag faktiskt blivit rädd och tror att gud själv straffar mig för något

Jag tror att de straff vi får för det dåliga vi gör skapar vi själva, inte Gud. I ärlighetens namn tror jag Gud har bättre saker för sig än att straffa oss för att vi dricker och har sex. Visst gör vi fel ibland men vi är ändå bara människor. Vi kan försöka leva så goda liv vi kan men ibland kommer vi ta snesteg för det gör vi. Jag tror inte Gud straffar oss för det. Jag tror Gud förlåter oss.

Ibland funderar jag också på hur det kan gå bra för männsikor som gör en massa dumt men så tänker jag att jag faktiskt inte har någon aning om hur de egentligen mår eller vad som hänt/kommer hända dem i livet. Kanske genomgår de sitt "straff" för fullt. Vad vet jag.

Otur är svårt att förklara. Men kanske handlar det lite om inställning också. Om man väljer att fokusera på något som straffar så fårt lyckan glider en ur händerna så kommer det också vara den enda bild man får av Gud. Skulle det göra någon skillnad om man istället valde att fokusera på det som ger dig det inre lugnet när du ber om styrkan att fortsätta.

Jag kan många gånger fråga mig själv varför Gud inte gör något åt all ondska i världen, varför Gud inte sträcker ut sin hand och stoppar krigen, mättar de hungrande, tröstar de som är olyckliga men sedan minns jag att Gud faktiskt redan gjort något. Gud skapade mig. Och människorna runt omkring mig. Jag får vara Guds händer och göra det jag kan för att stoppa krig, mätta hungriga, trösta olyckliga. Och när jag inte orkar och ber om styrkan finner jag ett inre lugn som gör att jag orkar fortsätta även i de stunder jag helst ville ge upp.

Anonym (tacksam för allt )
Vad lustigt! jag hann inte se ditt inlägg innan jag skickade iväg mitt eget, för jag hade brått till att be isha-bönen. Den här gången dröjade jag mig kvar lite mer i mina böner till Gud, det kan jag nog tacka Ts för. När jag kom tillbaka så såg ditt inlägg.  Man måste också våga tro på att efter svårigheter kommer lättnader.