Sökes! Framgångshistorier trots lågt AMH

Hej!

Jag är ny här. Har läst i forumet sedan ett tag tillbaka. Jag och maken planerar att göra IVF + spermadonation i Danmark. 

Jag är 40 år, har lågt AMH-värde: 0,43 och FSH: 11. Maken har inga spermier (definivt besked efter testikelbiopsi). En smärre sorg.

Jag tycker att hela IVF-grejen OCH spermadonation känns rätt skrämmande, både psykiskt och fysiskt. Hoppas på att få lite mer kunskap och perspektiv här på forumet.

Vi har inte bestämt klinik än, men har intresse för Copenhagen Fertility Center. Jag har tidigare läst här på forumet att den kliniken kan uppfattas som något stressig och slarvig? (Hoppas inte). Men en gyn som jag besökte nu senast idag trodde på den kliniken för oss. Jag har därför bokat in ett första läkarsamtal (per telefon) med den kliniken nästa vecka.

Var även i kontakt med Trianglen i Danmark förra veckan, men blev så oproffsigt och tråkigt bemött av en dam i telefon (pga mitt låga AMH! ) så att jag helt tappade lusten för dem. Innan det telefonsamtalet hade jag faktiskt i princip redan bestämt mig för att det var just Trianglen vi skulle ha, då jag läst gott om dem här på forumet. Men att bli jätteledsen och besviken efter första kontakten med en IVF-klinik kändes inte som början på något bra.
  
Stork-kliniken har ju sedan många år utfört vanliga inseminationer, men det är tydligen ganska nytt att de även börjat göra IVF (StorkIVF). Och man vill förstås gärna ha en klinik med längre erfarenhet bakom sig.

Sedan har jag inte större kunskaper om andra danska kliniker?

Skulle gärna ta emot råd om klinikval? Den telefonkontakt jag hade med CFC idag kändes väldigt bra. Damen som svarade var normalt trevlig och informativ (samt talade skandinavisk svensk/danska som jag förstod). Det kändes proffsigt (till skillnad från Trianglen-debaclet). Eller skulle någon annan ändå rekommendera t.ex Trianglen framför CFC? Jag har ingen aning...

Förhoppningsvis kan vi komma igång väldigt snart med behandling (ingen tid att förlora) och då hoppas jag på att kunna hänga här med er. 

Hej igen och tack för era snälla välkomnanden tidigare!

Ikväll ska jag börja ta min allra första spruta av Gonal f. Jag o maken var hos gyn tidigare idag och allt såg ok ut, så nu kan vi börja det hela.

Jag har varit jätteorolig hela dagen inför allt som ligger framför oss nu, sprutor, undersökningar, ägguttag och ägginsättning i Danmark och dessutom spermadonation från en totalt okänd man. Det känns som att så mycket kan gå fel.  Just nu ska jag dock kolla på Melodifestival och slappna av i kroppen ett tag.

 

Fast det som ligger närmast i tiden just nu är min spruträdsla. Nålarna är ju jättelånga!! Och de ska hela vägen in! Tur att maken är den som ska sticka mig, annars skulle det nog inte gå.
  
Hur har det funkat för er andra att ta sprutorna, gör det jätteont?

Tack för er peppning inför mina sprutor. Det känns så fint att få tillbaka omtanke på det sättet.

Första spruttillfället blev nästan ett litet drama. Jag försökte tänka att spruten skulle vara så tunn och fin, men så fort maken närmade sig med sprutan mot magen så ropade jag "Nej, nej, vänta, vänta!". Och så höll vi på i minst 5 minuter tills jag höll på att svimma, och jag fick lägga huvudet ännu lägre trots att jag redan låg ner, haha.  
 
Nåväl, till slut "fick han sticka in den". Och det var som ni andra sagt här i tråden, nålen kändes ju knappt! Nästa kväll blev det dock samma visa igen, fast inte lika länge... Samma ikväll (fast åtminstone kortare kamp igen). Jag är en fegis! Men jag lär ju bli van med tiden...

Kvinna72: jag är kanske i lite liknande situation som du. Jag har AMH 0,43, värdet taget aug 2011. Och jag blev nyss 41, så jag kanske har lägre AMH nu också. FSH är 11. Jag har inte direkt höga förhoppningar inför vår första IVF (som jag o maken ska göra i Danmark. Det upptäcktes i höstas att maken inte har några spermier, så jag själv har ingen aning om jag annars skulle kunnat bli gravid naturligt någon gång under vägens gång..), men vi ska förstås pröva. Jag räknar helt krasst med att det inte kommer att funka på första försöket. Fast det kanske jag borde göra, för att hjälpa kroppen att ställa in sig eller nåt...

Jag tycker f.ö. att det är väldigt tråkigt att bli bemött av kliniker/personal som att man är ett hopplöst fall bara för att man har lågt AMH. AMH har för en del blivit ett mantra för att omedelbart ta upp äggdonation som enda alternativ. 
 
Som när jag ringde till IVF-kliniken Trianglen i Danmark i januari. Samtalet gick först helt normalt, men så fort jag nämnde mitt AMH-värde så blev damen brysk (som jag uppfattade det) och började gå på om att jag då borde göra äggdonation och att jag då måste vända mig till "utlandet"! Usch, jag blir arg bara jag tänker på det. Jag grinade i två timmar efteråt. Kärring. Den kliniken vände jag mig inte till igen.

Jag talade med en annan svensk gynekolog i februari, som sade att hon just varit på en konferens om lågt AMH (bland annat). Där hade det tagits upp att man trots allt inte ska gå så hårt på just dessa AMH-siffror, eftersom det fortsätter dyka upp exempel på kvinnor med låga värden som trots allt blir gravida. Lågt AMH är självklart en fingervisning om att man inte ligger bra till med äggreserven, men helt kört behöver det inte vara. (Beroende på HUR extremt lågt det är förstås).

Har man sedan hunnit testa några behandlingar utan resultat, så får man väl fundera vidare på hur man vill göra. Men att direkt bli utdömd, tycker jag är synd.

Ja, med det ville jag bara säga till Kvinna72: ge inte upp på en gång! Jag tycker det låter som att du vill fortsätta kämpa på med det du vill, och att du är på god väg.  

(När jag själv prövat ett par IVF-omgångar så kanske jag är redo för äggdonation, men jag vill komma fram till det på egen hand, inte för att någon sköterska sagt det till mig pga slentrian-"kunskaper" om AMH). 

/Over and out