Är jag älskarinna eller vad är jag?

tssss springande kukar, hade varit gulliga husdjur. Gifta kvinnor är väl inte bättre själva. Jag ser det som att du varit den andra kvinnan, i och med att ni haft sån intensiv kontakt. Sex är inte allt i något förhållande så varför skulle just det vara vad som bekräftar om man har nån vid sidan av? Jag tror dock att ett förhållande som skapas genom otrohet kommer bli svårt att upprätthålla. Har han varit otrogen en gång, vad stoppar honom från att vara det igen då det nya förhållandet kommit in i en rutinmässig lunk.

Men vad vet jag

Man vet vad man har... Ni lever i en fantasi som han nog är rädd ska bli verklighet fort om ham lämnar familjen och allt går år helvete. Då sitter han där själv, med barn o fru som hatar honom.

han har ju både kakan och äter den, vad tror du att han ska göra? Han har ju redan berättat att han har det bra med sin familj, du låter honom komma tillbaka. Du får väl värdera dig lite mer och träffa någon som bara vill träffa dig. Varför utsätter du dig får sånt och varför utsätter du hans familj för detta? Han  borde värdera sin familj bättre men du, du värderar inte ens dig själv. Du lever på ett hopp om att han inte har glöd och passion i sin relation men han har något som han inte vill släppa, inte för dig i allafall, tror du måste fatta det.

jag förstår den här mannen att han inte vill berätta för frun och barnen för han är rädd för att barnen kommer att hata honom.

För att svara på trådstartsfrågan, javisst är du älskarinna. Enligt gängse definition att hans "officiella" relation är med någon annan.
Varför? Förmodligen för att han trivs mycket bra med relationen med dig (både i och utanför sängen) som han i och med ditt godkännande kan ha parallellt med det äktenskap han /också/ vill ha kvar.

Detta sagt av en f d "fru" med erfarenhet av en multipelt otrogen man som klarade sig i åratal med diverse manipulerande beteende (allt från förnekande til "förklaringar" och gråt) tills jag flyttade och höll mig undan tills jag var stark nog att inte bli tillbakamanipulerad ännu en gång (och gissa om han försökte...). Hans mest långvariga älskarinna lämnade honom förresten också sedan efter att han fortsatte att vara otrogen trots att jag hade försvunnit...) Men nu var mitt ex också tämligen extrem i sitt behov av att demonstrera sitt frihetsbehov. Hade han varit rak med att han ville ha polygami (INTE polyamoröst förhållande för jag skulle vara trogen) hade jag haft mer respekt för honom; då hade jag kunnat ta ett val utifrån det och inte slutsatser utifrån hans beteende, i strid med hans ord.

Mycket prat om mannen och vilka fel och brister han har!!
Men du själv då, har du reflekterat över ditt eget beteende?
Menar, hur svårt kan det vara att INTE röra och att INTE smsa/maila intima saker med en
annan kvinnas man??
Som man bäddar får man ligga, man bäddar aldrig med någon annans partner!

TS: Om du väljer att stanna kvar hos din älskare så gör det med öppna ögon. Vad du ser är - förmodligen - vad du får.

Hans enda brist är att han är gift.....
jo, reflekterat o funderat dag o natt månad ut o månad in...... Gått i terapi o vänt ut o in på mej själv gång på gång....
du anar inte hur svårt det kan vara o är!
konstigt att världen är ful av fördömande människor när 35% av alla vuxna någon gång varit otrogen.
Bara den som själv är utan synd kan kasta sten.

Ja men då har 65% inte varit otrogna. Jag kan kasta sten, jag har aldrig varit otrogen, vi har varit par sen tonåren och har varit par i över 20 år. JA, du är en älskarinna. Du är den som kanske kommer orsaka att ett äktenskap tar slut. Ta ansvar för det du gör. För så är fakta. Sedan om vilket som vore bästa lösningen.... det kan igen utom ni tre avgöra, en eller flera av er kommer bli sårade. Förstå att jag inte fördömer att du är förälskad i denna man, och han i dig, sånt händer, men försök inte för ditt samvetes skull få det till något annat än att du är en älskarinna.

Jag är väl förtrogen med problemet "från andra sidan...."
Blev själv lämnad efter ett 25 årigt förhållande. Vi träffades som tonåringar o dagar gick o blev till år å barnen kom å innan man visste ordet av satt man bara fast. Ingen reflektion från nån av oss, livet blev vardag o vi blev tant o farbror som unga. När mitt (numera) X träffade passionen gick det med blixtens fart. Jag är så glad att det blev som det blev för vi fick båda ett liv där man faktiskt kunde KÄNNA något o inte bara lullade på i grå vardag. Vi hade det inte på något vis dåligt, men tråkigt. Precis som tusentals andra i samma sits. Bättre då att till slut gå ått varsitt håll o börja leva.... Bättre att ge varann o unna varann ett liv. Fast jag hade oturen att falla för en gift man..... En som lever som jag levde. Men jag har åtminstone upptäckt att jag HAR ett känsloliv!!!!!! Och det är eg. en underbar känsla! Så även om det inte blir nånting mer så är jag glad för att jag har förmåga att KÄNNA något. Det visste jag knappt..... Men visst FAAAN vill jag att min kärlek ska göra sej fri. Visst FAAAAN hoppas jag ibland så det värker i mej, fast jag inser att det förmodligen är en utopi. Mitt ex var unik som faktiskt vågade göra något. Det är inte många som vågar det. Jag vågade inte......
Jag har inga illusioner om evig kärlek o tills döden skiljer oss åt. Jag tänker aldrig mer leva i den livslögnen.
Min kärlek har verkligen aldrig varit otrogen förut o lider alla helvetets kval över det, men det kan bara den förstå som själv gått vägen..... 

Skillnaden mellan våra fall var att min ex aldrig hade minsta intention att lämna mig. Jag vet att han antydde det till några ledsna besvikna tjejer men hemma jobbade han med näbbar och klor för att ha mig kvar, manipulation är bara förnamnet. Han gjorde verkligen allt för att ha mig kvar. Utom att vara trogen eller vara ärlig (kanske för att han trodde/visste att jag skulle dra om han var rak med att han ville ha flera kvinnor, kanske för att det var en kittling i sig att bedra som det inte hade varit med raka rör och bestämda tider när man skulle vara hos var och en). . Hade jag inte mer eller mindre gått under jorden när jag lämnade honom hade jag nog aldrig kunnat ta mig lös, trots att det bara var hälften av era tjugofem år vi levt ihop.
Faktum är att när jag verkligen bröt upp var det inte för att han var otrogen; det hade jag stegvis  manipulerats/luttrats att se som mer eller mindre normalt när jag väl efter ett antal år tog in att det faktiskt var han som ljög och kvinnorna som talade sanning. Det var för att jag vantrivdes med vem jag själv blev i relationen; kontrollerande, osäker etc.

Hej trådstartaren och ni andra!
Jag ska skriva en artikel i Aftonbladet om knepigheterna med att ha ett förhållande med någon annans kille/tjej/man/fru och hoppas att någon av er kan tänka er att medverka i denna. Intervjun sker helt anonymt (över telefon) och jag är mycket tacksam om ni hör av er! Det är vanligt förekommande, men det är (av förklarliga skäl) få som pratar om det.
Mvh, Annika Malmsten, reporter
annika.malmsten@aftonbladet.se