Omtänksam, rädd för relation eller ärkesvin??

Jag mötte enunderbar man på nätet för ca 2 månader sedan. Vi hann bara träffas vid två tillfällen och sedan skulle han iväg på jobb långt bort i krigsdrabbat land. Han var mycket tydlig redan från början och talade om att hans utlandtjänstgöring var något han valt pga att han var singel och inget han skulle välja framför en relation.
Han lovade hålla kontakten och det kändes som att vi båda var överrens om att det "hade klickat" mellan oss redan från början.
Han skrev varje dag i fem veckor. Vi hade många, långa samtal och det kändes som att tiden inte kunde gå fort nog.
Vi berörde jobbiga frågor som hur det skulle kännas att ses igen, vi hade ju trots allt bara setts två gånger. Han försäkrade mig att från hans sida behövde jag inte oroa mig.
Vi pratade om att den tjejen som valde att satsa på honom måste vara beredd att "vara själv" i perioder.
Vi delade så mycket, han visste allt som hände i mitt liv. Jag har gått igenom en ganska stressig period och har känt ett otroligt stöd från honom. Han har uppmuntrat, frågat, stöttat, bekräftat och verkligen satt guldkant på tillvaron.
Så kom då det efterlängtade mötet. Samma kväll som han kom hem träffades vi, jag hade frågat om han inte behövde vila lite först (eftersom han hade sagt att han behövde egen tid när han var hemma 2v). Han svarade att tröttheten kommer senare, han ville bara träffa mig.
Det var ett fantastiskt möte. Vi pratade hela natten, älskade och det kändes bara så fantastiskt att ses igen. Vi tillbringade två dagar tillsammans och han sa hela tiden hur bra det kändes. Det kändes så äkta och jag föll totalt. Vi skildes åt och hade inte sagt något om när vi skulle ses igen, men det kändes som självklart. Han pratade om vad han skulle laga för mat nästa gång jag kom dit. Han gjorde planer för våren och pratade allmänt som att "vi" var det självklara.
Sen hördes vi per mess flera ggr per dag. Efter tre dagar hade han fortfarande inte sagt något om att ses och jag började få en jobbig känsla i magen...
Jag ringde och frågade rakt ut om han ville ses. Han sa att han ville ses och frågade om det gick bra dagen efter och det bestämde vi. 
Dagen efter hörde jag ingenting på hela dagen, så när jag kom hem från jobbet messade jag och frågade hur det såg ut för honom. Det dröjde 5 minuter och sen fick jag ett långt mess där han sa att det inte kändes bra, att han var rädd att vi båda skulle bli sårade med tanke på att hans utlandstjänstgöring kommer fortsätta. Han var ledsen, men trodde att det skulle vara bättre att gå skillda vägar om han skulle vara realistisk.
Först blev jag arg, sedan ledsen och sedan kände jag mig bara så lurad...
Jag försökte ringa, efter mycket om och men svarade han. Vi har pratat länge vid två tillfällen. Han låter helt uppriktig när han säger att han måste fatta "egoistiska beslut" pga av att hans extremt pressade arbetssituation kräver det. Han säger att det känns jobbigt, men att det aldrig skulle fungera så som hans liv ser ut just nu... Han säger förlåt och att han är ledsen.
Jag har vid upprepade tillfällen bett om att få träffa honom, men han säger bara att det blir för jobbigt att ses. Att om jag tycker det är jobbig per telefon, så blir det än värre öga mot öga.
Nu är det dags för honom att åka igen och det är så frustrerande att han bara kan stoppa huvudet i sanden och vända mig ryggen. Hur ska jag tänka?? Finns det någon som känner igen sig?
Snälla hjälp mig förstå, eller acceptera eller bara tyck till.