Usch, blir ledsen när jag läser allt du fått gå igenom:( Men vad härligt att du är lycklig nu med din dotter och sambo!
Vet inte vad jag ska skriva, ville bara hoppa in och ge dig en kram!:) Hoppas det löser sig med din mamma, att hon får hjälp med sitt liv och att bli nykter.
Kramar!
Beundrar dig som tagit dig igenom en sån tuff barndom och tagit beslutet att ge dina egan barn en bättre barndom. Om din dotter frågar om mormor nu när hon är liten tycker jag du ska säga att mormor är sjuk och därför inte kan träffa henne när hon är äldre kan du kanske berätta mer om mormor.
Lycka till och kram
usch och fy vilken hemsk "mamma" du har! Otroligt att du orkar leva med allt som hänt.. önskar dig all lycka du kan få i livet!! det är sådana som du som borde vinna högsta vinst på triss eller liknande... KRAM
hej TS,
fantastiskt att läsa ditt inlägg, du e stark o jag kan bara önska dig o din familj ett stort lycka till.
min mamma har inga missbruksproblem, hon tycker helt enkelt inte om mig. har ingen aning om varför, men sen ett tag tillbaka har vi ingen kontakt. det är ibland det bästa. jag har försökt hela livet att göra så att hon ska tycka om mig, men det gör hon inte. o då får man helt enkelt gå vidare ändå.
vissa föräldrar ska bara inte vara föräldrar, så är det!!
kram till er!
TS din historia berörde mig mycket djupt. Jag önskar dig all lycka, men det vore ju synd om du blev svetsare, du skulle kunna hjälpa andra ungdomar med dina erfarenheter. Du vet säkert hu mycket det betyder bara att veta att man inte är ensam om att ha det som man har det..
Man kan ju inte låta bli att undra hur du hade det när du var riktigt liten- vem som tog hand om dig och steg upp i natten så du fick mat, badade dig, såg till att du hade kläder, tög hand om dig då du var sjuk...
Ibland tänker jag att vuxna är dåliga på att "se" barn som far illa.
Hej TS och alla andra i tråden!
Vill börja med att ge dig en stor eloge Ts! Det du har varit med om är fruktansärt. Jag känner igen mig i det du och andra skriver här. Jag och min tvillingbror blev placerade på barnhem när vi var små, våra föräldrar drogade hellre än att ta ansvar. De dog senare av sitt missbruk. Vi har haft en riktigt bra uppväxt trots en dålig start, men nu är min bror heroinmissbrukare (han tar allt som finns, men heroinet är hans drog). Nu är det så illa att han kommer antaligen att dö av det. Det värsta är att han inte får någon hjälp, eftersom han själv inte vill sluta med drogerna! Soc gör inget, och det tar visst lååång tid att få ett LVM då det måset upp i länsrätten eller något sådan först. Innan han hinner få det så är han antaglien död.Han har en liten dotter på 3 år och snart föds hans andra barn....Men han är så ägd av drogen så han är inte sig själv längre, det han han tyvärr inte varit på länge. Jag verkligen hatar droger, vad det gör med människan som är beroende och de anhöriga.
Skönt att du kan gå vidare i livet utan din mamma. Vi försöker att vända min bror ryggen, det är det enda man kan göra säger alla, men det är så svårt! Man bryr sig ju om den här människan och vill inte att han ska dö! Hur gör man? Hur klarar man det psykiskt??
Jag som skrev precis om min bror bland annat. Glömde att nämna att jag dessutom levde i ett helvete med min förra sambo, som också var missbrukare. Misshandel, droger och bara hemskheter. Han var nära att döda mig. Droger bara förstör och är ett helvete rent ut sagt! Och tyvärr verkar det som om det förföljer mig hela tiden.