¨¨Tråden för oss med diskbråck¨¨

Jag fick ont i ryggen när jag var 17 år, gick med det i något år, gick till min VC och hon ansåg att jag var för svag i ryggmusklerna, så hon skickade mig till en sjukgymnast som vred och bände. Blev inte bättre alls, blev bara snedare och snedare.

Gick tillbaka till läkaren på VC och då var jag så sned i ryggen att min högra axel var i rak linje med den vänstra häften. Men läkaren envisa-des med att jag bara var stel och att jag skulle träna mera. Hade jätteont ner i vänster ben, och tappade ibland helt kraften i det benet.

Efter 2 år med detta, och utan att knappt kunna gå alls, cyklade om jag skulle någonstans så fick jag en natt nog, hade inte sovit på 4 nätter pga värken och min sambo och jag skulle åka på semester och sova i tält i en vecka några dagar senare. Så vi åkte in till akuten och fick träffa en ortoped, han kände och klämde och sa att ajg troligen hade diskbråck som klämde på ischiasnerven. Fick remiss till MR och så fick jag med mig voltaren, dexofen och alvedon. När vi kom hem så gjorde de MR och det visade sig att jag hade ett diskbråck nere i ländryggen. Alla övningar som den förra sjukgymnasten hade gjort hade bara förvärrat min rygg.

Nu gick tre år med massa mediciner varje dag, evig värk och sjukskrivning, medicinerna ökades bara på. Till slut så hade jag 6 voltaren, 6 nobligan, 8 dexofen, 16 1g alvedon plus stesolid till natten för att klara mig.

En morgon när jag vaknade och hade gått in på toaletten så hände nått, vänsterbenet bara vek sig och jag ramlade, slog huvudet i handfatet och svimmade, när jag vaknade efter en okänd tid så låg jag i en pöl av mitt eget kiss och blod från huvudet, vänsterben kan jag inte röra alls, har noll känsel i det. Kryper ut i hallen och ringer mamma, hon ringer 112 (fast på den tiden var det fortfarande 90 000) men eftersom jag hade flyttat bara några dagar tidigare så kunde mamma inte min adress, så de ringde upp mig, och på nummerpresentatören stod det då 019-90000.
Amblanden kom och hämtade mig och jag hamnade på ortopedavdelningen tillsammans med alla 95 åringar som brutit lårbenshalsen, själv var jag då 21 år. Tydligen hade diskbråcket växt in och förstört någon nerv ner i vänster ben så jag var helt förlamad i det benet. Fick kateter för jag kunde inte kissa längre, fick massa laxernade för jag kunde inte bajsa längre, satt i rullstol och fick massa morfintabletter.
Efter några dagar så opererade de mig,då satte de in morfinpump och jag fick en dos morfin var 6:e min.
Dagen efter så skulle jag upp och gå, jag ville inte alls, jag hade ont. Men när jag bad en personal köra ut mig i rökrummet så vägrade de, skulle jag röka så fick jag gå själv med sånt gåbord.. Röksuget gjorde sitt och jag gick ut och rökte
Låg kvar i 2 veckor tror jag och fick öva mig massor, fick lära mig att gå i trappor och så igen, fick en korsett och fick veta att jag inte fick sitta på 8 veckor, jag fick ligga eller stå..

Idag är jag 34 år och har fött tre barn efter detta och har inte haft några större problem alls med ryggen. Men efter att jag fick mitt tredje barn så berättade mamma att läkaren hade sagt innan operationen att de gav mig 15% chans att kunna gå igen, och att jag aldrig skulle kunna föda barn. Men mamma berättade aldrig det för mig. Det är jag glad för, för tänkt om jag hade fått veta vad läkaren hade sagt, då hade jag aldrig blivit gravid första gången.