Missfall i v 22.
Jag sörjer med er och jag vet hur känslan är att förlora någon som man har väntat och längtat efter. Tårarna kommer direkt när jag läser ditt inlägg, det du har varit med om är en fruktansvärd upplevelse.
Jag och min man förlorade vår son i 17:e veckan, lille Kalle, nu i juli. Det har gått 4 månader nu men jag sörjer fortfarande och gråter till och från. Det tar tid och det får ta sin tid!
Vattnet gick på jobbet, en måndag, jag fick åka in akut, där konstaterade läkaren att det inte fanns något fostervatten kvar och att det inte fanns någon möjlighet till att fortsätta graviditeten.
Hjärtat slog dock fortfarande och det enda vi kunde göra var att vänta tills fostret dog och kom ut av sig själv. Vi blev inskrivna och nu började väntan...
Känslan är obeskrivlig, jag var i chocktillstånd och var som i ett töcken. Varje morgon tog de blodprover på mig samt att jag bad om ett UL för att se om hjärtat fortfarande slog. Ingenting hände och på torsdagen tyckte läkaren att vi skulle sätta igång en förlossning. Vi fick välja mellan att ta ett piller som avslutade Kalles liv innan förlossning, eller genomföra förlossningen direkt men att Kalle då skulle leva när han kom ut. Det var aldrig ett alternativ för oss, vi hade inte orkat se livstecken från honom. Jag fick då ett piller för att avsluta Kalles hjärtslag och sedan fick jag åka hem för att sedan komma tillbaka på lördagen för en förlossning. Att svälja detta piller var nog det värsta jag har gjort i hela mitt liv, vetskapen om att detta var definitivt slutet fick det att kännas som att hjärtat skulle sprängas av sorg och smärta. Smärta och sorg över att vår bebis aldrig skulle få leva, att vi aldrig skulle få uppleva detta lilla underverk, aldrig få hålla honom i vår famn och få känna doften och värmen av honom. Vi hade kämpat i över 2 år för att över huvudtaget bli gravid och så händer detta.
Vi fick lämna sjukhuset någon timme efter förlossningen och vi fick säga farväl ordentligt. Jag satt i sängen och höll i honom, insöp varje millimeter, jag kunde inte sluta titta på honom. Han var så perfekt, det lilla livet.
Med oss hem fick vi ett fot- & handavtryck samt att vi, i allt elände, fotade honom. Jag vill aldrig glömma honom, hur han såg ut samt känslan när jag höll honom. Det var viktigt för mig att få ett foto av honom.
All personal på sjukhuset var helt fantastiska och de gjorde allt de kunde för att underlätta för oss.
Vi fick iaf en kurator tilldelad som vi besökte och där diskuterade vi hur vi ville gå tillväga med Kalle. Vi bestämde oss för en obduktion och att han skulle kremeras. Sedan ansökte vi om tillstånd för att sprida Kalles aska då det inte var ett alternativ med minneslunden, detta då vi inte skulle få vara med när de spred askan. Vi fick tillståndet och nu är han spridd på en plats som betyder väldigt mycket för mig och min man.
Jag vet inte vad de har för lägsta veckogräns för en begravning men Kalle var i v.17 och vi fick frågan om vi ville ha begravning eller kremering. Jag kunde knappt prata i telefon för att ordna detta, jag bara grät men det löste sig. Ring till avdelningen där du blev inlagd och be dem att ordna en kurator till dig. De ska erbjuda dig en kurator innan du åker hem, dvs informera om att det finns tillgängligt och om du önskar så kan kuratorn ringa till dig och boka in ett möte så slipper du ta tag i det.
På mötet diskuterade vi begravning eller kremering. Sedan gick jag inte dit något mer utan vi hade några telefonsamtal för att ta hand om det administrativa kring obduktion och kremering. Jag var sjukskriven i 5 veckor och sedan hade vi 4 veckors semester. När jag kom tillbaka till jobbet bröt jag ihop och då fick jag träffa kuratorn igen. Jag har nu avslutat mina sessioner hos henne och jag är så tacksam över dessa möten och jag ångrar att jag inte fortsatte gå till henne efter första mötet.
Mitt tips till dig är sörj, sörj och sörj, boka in flera möten med en kurator och sedan prata mycket med din man och närmsta om lilla Isa och vad som hände.
Ta hand om er, jag tänker på er!
Stor varm kram från mig till er