Är 24 år, mamma till en på 2 år och en på snart 4 år.
Separerat från min man sen 3 månader tillbaks. Och livet är upp o nedvänt på många sätt.
Och kan komma på mig själv sittandes framför bollibompa även kvällar utan barnen.
Bosatt i norra Sthlm och söker andra (gärna i samma ort) för att få prata av sig, och kanske hitta en vän?
Mammor utanför Sthlm är självklart välkomna hit med!
hej hej jag väntar mitt första barn som kommer på fre då kommer jag opereras men om d vill så kan vi prata av oss o maybe bli vänner ... just det glömde säga kommer va ensamstående
Hej Sthlmemma:
Då är det den stora nedräkningen nu, fredag är inte långt bort :). Måste vara väldigt mycket blandade känslor
så här inför slutet av graviditeten? Jag hoppas att du känner lugn och inte oro...
Hur känner du inför kejsarsnitt?
Sköt om dig!
Hej!
Bor norr om stockholm med min lilla son som blir 2 år i februari. jag och min man separerade för 6 månader sen och han bor utomlands så jag är ensamstående på heltid. skulle vara kul att komma i kontakt med andra ensamstående i närheten
Ellie23:
Hej!
Roligt att du ville skriva, hoppas att allt är bra med dig och sonen?
Går han på dagis/dagmamma?
Jag kan ibland känna att livet står något utanför mig och att jag befinner mig i nån form av överlevnads-tanke-prosses, på nåt knepigt vis. Det tar väl ett tag innan man finner sig själv i den nya tillvaron, för det blir ett helt annat liv, samma liv men väldigt annorlunda... på gott och ont.
Hur mår du i allt?
allt är bra, men känner igen det där med att man är lite borta ibland, som i en bubbla och man tappar greppet om verkligeheten och vad som sker..
min son går på dagis och jag pluggar på universitetet i stockholm. det funkar ganska bra än så länge. dagarna är korta och sonen slipper alltför långa dagar på dagis. jag hinner plugga lite på kvällarna men det är mycket att göra helatiden med matlagning/städning/turer till lekparken/dagishämtning och massa plugg osv 
dagarna bara flyger iväg! men jag antar att det är så för alla ensamstående.
hur går det för dig? går dina barn på dagis? jobbar du? har du många vänner som har barn som du kan umgås med?
allting blir verkligen inte alltid som man tänkt sig.. gäller bara att hitta nya vägar att gå 
Du är morgonpigg ser jag, eller är det sonen?
Att dagarna flyger iväg skriver jag under på! Vet inte vart de tar vägen!
Jag har ett 07.20-16 jobb vardagar. Än sålänge har vi lagt upp det så att barnens pappa både lämnar och hämtar barnen på dagis de flesta dagar, de går 9-15, så länge han har möjlighet, så är jag glad att de får gå kortare dagar... vi bor så pass nära varandra. Så barnen är oftast hemma när jag kommer hem från jobbet. Och sen går han hem till sitt. Och ungefär halva tiden sover de hos sin pappa. Och då blir det extremt ensamt och tomt.
Håller med dig om att det är fullt upp med hem, barn, jobb... och då måste du ha det dubbelt upp iom du är själv på heltid.
Har endel vänner med barn, men blir inte av att vi ses så ofta man kunde önska. De flesta har fått smått nyligen.
Har du mycket kvar att plugga?
Låter avancerat med universitetet, jag har inte ens gått ut gymnasiet, haha
Har du nära o kära som stöttar och peppar dig?
Alldeles riktigt, de nya vägarna ligger framför oss
Ha en bra dag!
Hej, skrev precis ett inlägg om att jag vill skaffa fler vänner, det blev ganska tomt när jag separerade... Plus att man ska ta hand om sig själv och barnen samtidigt.. Det har varit ett tufft år (separerade i januari), men jag gnetar på.. Skönt att läsa om andra i samma situation.
Hej Johan0227
Ja visst blir livet tomt efter en seperation, och med gemensamma barn väldigt tufft.
Dels inför faktum att man står helt själv både med och utan barnen, och även dessa stunder när man måste lämna ifrån sig barnen.
Jag har väldig ångest över att vara mamma på halvtid, det känns så fruktansvärt fel. Nästan så jag undrar om det va värt allt det här, även om jag själv mår bättre... så mår jag sämre på andra sätt.
Och kan vara skönt att prata med andra i liknande situation... ett plus om man finner en eller flera nya vänner
Johan0227: hej!
skruttis; Det där med universitet är inte så avancerat, bara man hittat något som man brinner för får min kandidat om 1 1/2 år och så hoppar jag nog på en mastersutbildning direkt. (om ambitionen räcker så långt )
Jag har inte riktigt funderat över hur det där med att man lämnar barnen varannan vecka är, det måste kännas jättejobbigt, men samtidigt så hinner ni ha ett "eget" liv de dagar som ni inte har barnen, ni kan vila, träffa vänner, städa och fixa med sånt som inte går att göra när barnen är hemma. men det måste kännas tomt. jag kan känna så ibland när min son har gått och lagt sig och de där timmarna som jag har för mig själv på kvällarna kan kännas ganska ensamma.. nu har jag ju en massa att läsa till skolan så det är det som mina kvällar går åt. Min mamma bor ganska nära så hon ställer upp som barnvakt när det behövs så det är skönt att ha någon som kan avlasta lite ibland.
Jag kan ibland känna att det är knepigare att umgås med några av mina vänner och bekanta sedan jag separerade. de flesta lever i parförhållanden med eller utan barn och de lever ju på ett helt annat sätt än vad jag gör. vissa har till och med tagit lite avstånd känns det som.. men det blir väl lätt så antar jag.
Ellie23:
Mastersutbildning, det övergick min enorma kunskapsbank
Det är både och, det är ibland skönt att få lite ensamtid, men för mig går det oftast 2-3 timmar sen känner jag att jag kan sluta ha egentid och längtar mest efter barnen. Iof är detta när jag är hemma, och känner att jag måste ta mig i kragen och komma ut mer. Kommer uggla ner mig här hemma annars. Håller inte att städa varje dag utan barn
Vi har i sig ett knepigt schema, vi har barnen 2 dar var ungefär, fungerar bra, och barnen verkar trivas med det, känns det som. Nackdelen är väl att det blir väldigt hoppigt. Man får kanske mer struktur på ens "egna" liv med varannan vecka, jag kommer aldrig bli redo för det, men jag vet att den tiden väntar.
I veckorna hinner man inte mkt mer än mat och bompa, sen natta barnen.
Och så får man varannan helg med sina små, räcker inte långa vägar, men man har ju inte så mkt att välja på.
Försöker få bra kvalitetstid när jag väl umgås med barnen
Alla mina vänner lever också som sambos/makar, de flesta är föräldrar... så det känns idag som att de har varann och sitt liv... där man träffas ibland. Och endel bor i annan stad, så där ses vi alldeles för sällan, har mer kontakt via mail och telefon.