Hjälp mig att förstå en tonåring!

Hej,
Jag hänger inte riktigt med i om det är bonuspappan som har problem eller om det är den riktiga pappan som har problem, kanske båda. Jag har ingen lösning men är själv bonusförälder till en tonårsflicka som nu har en konflikt med sin pappa (min sambo). Det har även där gått så långt att de nu tappat kontakten och pappan gett upp.

I vårt fall har även här bonusbarnet gått till polisen utan någon egentlig orsak och anmält pappan, men jag tror inte bonusbarnet upplever det så. hon har fått diagnosen asperger och löper hela linan ut med det. Hennes mamma är så "förstående" för detta och låter henne göra precis som hon vill, verkar det som. Hon röker, piercar sig, stannar hemma från skolan och får till viss del hemundervisning. Som jag ser det så sluter hon sig bara sig mer och mer i sig själv och sin fantasivärld. Hon har ändrats från bra tjej till ett riktigt våp som bara tänker på sitt utseende. Likt det barn du pratar om.

Pappans flicka och jag mår fruktansvärt dåligt av denna uteslutning från henne, men det är inget vi kan göra. Så fort vi försöker göra något så blir det bara fel. Men kan vara skönt för din bekant att veta att denne är inte ensam.

Flickan vet att jag och hennes pappa är mer "stränga" och hennes mamma manipulerar hon som en snärt. Hon trivs bra som hon har det och jag ser ingen lösning på det hela. Sen undrar du vad som driver ljugandet. När man är 14-16 så lever man i en liten konstig värld. Jag minns själv än hur det var, det är lätt att dras ned och tänka mörka tankar och vi och dom om vuxen kontra tonårsvärlden. Har man ingen som tidigt sätter stopp, är det svårt att "glida över". Men någon stans så måste ju ännu "barnet" titta fram ur tonåringen. Orkar man så får man fortsätta att söka kontakt, men tar det för mycket på en själv så orkar man helt enkelt inte. Jag har nu själv börjat på kognitiv beteendeterapi för jag får inte rätsida på detta, och försöker lära mig hatera det.

Häng ut, tyvärr har jag än inget svar.