Varför så inhumana metoder som vakenhet vid EEG?

Jag kan inte låta bli att känna att det verkar som TS överför sin egen oro på sin son. Har själv ett barn som genomgått otaliga undersökningar varav många varit inhumana enligt TS. Det började redan när hen var bara några dagar gammal. Det har varit nödvändigt att göra dessa undersökningar, dels för att kunna diagnosticera och dels för att kunna behandla korrekt. Och som förälder är det min uppgift att finnas där och stötta mitt barn. I mitt barns fall har alla sövningar inneburit en förhöjd risk för att hen aldrig mer ska vakna (medfödda defekter) men det har ändå varit nödvändigt att göra detta. FÖR ATT DET FINNS INGA  ALTERNATIV.
Ska man som förälder välja de undersökningar som verkar minst jobbiga och enklast bara för att man inte vill utsätta sina barn för något som kan verka hemskt? Och då medverka till att ens barn inte får korrekt diagnos/behandling/medicin för sin åkomma?
Naturligtvis ska barn inte utsättas för undersökningar som är obefogade. Men vem ska avgöra det? Oroliga mamma eller läkaren?
Det finns inte bara undersökningar som kan uppfattas som inhumana. Det finns behandlingar som i sej verkar betydligt mer smärtsamma och hemska än själva sjukdomen (inledningsvis). Barn måste opereras, amputeras, få cellgifter, ligga i gipsvagga........  Barn med diabetes måste stickas, om och om igen, dygnet runt. Ska man välja bort allt som verkar jobbigt?  Vad vinner man på det förutom att undslippa en stunds obehag?
När ska man lära sej att livet innehåller både ljus och mörker, och att det är bra att kunna hantera mörkret? Man behöver inte gilla det, bara veta hur man ska hantera det. Och det är min uppgift som förälder att vara den som hanterar det mörka när barnen inte kan och trösta när livet blir svårt.

Jag kan mycket väl ha missuppfattat TS eftersom jag inte läst hela tråden, jag har läst lite här och där. Trots allt, utan att anklaga TS för att vara en dålig mor, vill jag bara säja att den uppfattning jag får är att TS själv är mer orolig än barnet.
Mitt eget barn som har både funktionshinder och utvecklingsstörning, accepterar de flesta undersökningar och behandlingar som man förklarar för henne och om man som vuxen är lugn och uppmuntrande. Som förälder överför man mycket av sin egen oro och ångest på sina barn, ofrivilligt. Och naturligtvis gör man inte det för att vara elak mot sina barn eller för att man är en dålig förälder.

Vad jag menade var att alldeles oavsett vilken undersökning eller behandling som ska göras måste man ibland acceptera att det kan göra ont, vara obehagligt eller skrämmande. Vissa saker går inte att genomföra i narkos, sederat eller att hoppa över. Naturligtvis ska det alltid ifrågasättas nödvändigheten av undersökningar och behandlingar, men i stort sett är nog läkarna mer kompetenta att bedöma det än jag som förälder.

"Jag skakar och gråter över hur dåligt vården är utvecklad på denna bit, eller om det är av slöhet, som gör att man inte använder skonsammare metoder." Jag är ledsen, jag förstår faktiskt inte. Det handlar om ett EEG, ett sömndepriverat EEG. Inget invasivt, inget smärtsamt, inget blod....
Och tror TS verkligen att vården av slöhet, dumhet eller grymhet utsätter barn och vuxna för smärta och obehagligheter? Vilken sorts människor tror ni jobbar inom vården?  Personalen som genomför undersökningar och behandlingar som är obehagliga och/eller smärtsamma gör allt de kan för att lindra.