Har ni lyckats reparera ett förhållande?

älskar ni varandra innerst inne ? känner man att man itne älskar h*n längre, så är det ju inte mer att göra....än att lämna varandra. men älskar man varandra i grund o botten men det fungerar inte på alla andra sätt.. då kan nog parterapi funka om ni båda vill reparera relationen och att det ska bli bättre. du skriver liksom inte vad problemen är .... bara att förhållandet är i botten. kan ju va mkt som händer. som går att lösa,. om bara båda två vill , och känslorna fortfarande finns där någonstanns mitt i allt kaos.

lycka till iafall :)

Om ni vill fortsätta leva tillsammnas så är jag övertygad om båda är villiga att ge sitt yttersta för att nå de målet, lyckas ni! Om den ena partnen tvivlar, så kan de bli svårt. Jag tror att nykeln är att ge det en ärlig chans och var öppna och ärliga med varandra.

Kanske finns de missnöje hos en av parterna? - Vad i sånna fall. Man måste våga öppna sitt hjärta och berätta om sina behov så att den andre skall förstå vad den partern behöver. Oftast ger man ju vad man vill ha tillbaka. Ex. En fru städar sitt hem kliniskt rent, eller lagar mat...som är ett bevis på kärlek. Men mannen kanske behöver nått helt annat! Kanske vill ha beröm och bli sedd för hur fint de blev när han tapetserade.

Jag skull rekomendera att ni lånar en helt genialiskt och bra bok som heter "Män är från mars, kvinnor från venus" där författaren beskriver de två olika värdarna...och hur man kan hitta tillbaka till varandra & se varandras behov och att de ser olika ut!

Du skriver att ni har varit tillsammans i 10 år, varav sista året varit jobbigt! Vad var de med de restrerande 9 åren som gjorde att de gick bättre? Försök sök och finn de positiva som varit, och hitta tillbaka till det.

Sen tror jag inte att ni ska bestämma att ni ger terapin 6 ggn, utan ge det den tid de behöver. Ett äktenskap hamnar ju i dalar periodvis & de viktigaste är ju inte att ge upp, de är en livslång kamp!

Rekomenderar att ni läser boken tillsammans, eller var för sig!
Lycka till TS!

Jag tror absolut att det finns hopp, sålänge det finns kärlek kvar.

Jag tror inte det finns någon människa som är rätt för just dig utan ett förhållande handlar om att ta hand om varandra och vårda det man har.
MEd barn och hela faderulllan kan det ibland blir svårt och det är lätt att glömma bort att den andre är en individ med känslor som inte är statiska.

Jag har vart tillsammans med min sambo i snart 10 år. Det har funnits tidpunkter då man vart redo att kasta in handduke,n men eftersom vi fortfarande kände för varandra (även fast det satt långt inne) så gick det att hitta tillbaka till varandra. Egentid för varandra är guld värt.

Vill tillägga att allt handlar nog inte bara i ett äktenskap om att älska varandra, de är en av grundpelarna. De viktigaste är nog att få en fungerande vardag tillsammans, där man tecknar ett avtal där bådas behov finns. Kvinnan & mannen vet vad varandra behöver för att må bra, för att kunna stötta, stärka & få bekräftelse på kärlek!

Ex kvinnan vill bli sedd! För att en kvinna skall bli sedd måste hon känna sig åtrådd och älskad, för att kunna öppna sitt hjärta, och komma mannen nära.

Mannen vill ha sex, därefter kan han öppna sitt hjärta & känna genuin kärlek mot sin sambo.

Inga krav, gräl osv skall komma emellan för att kärlek skall kunna blomma!

Nja...
Mannen vill också bli sedd, åtrådd och älskad.
Inte bara vara en samtals"partner" (åhörare) och arbetshäst...

Mrklister - Absolut helt klart!

Tackar för alla svaren. 
Trodde inte det skulle gå så fort! :)

Grundproblemet i vårt förhållande är väl att jag inte riktigt har engagerat mig. Jag har nog alldeles för länge tagit vårt förhållande och henne för givet. Därmed har hon känt sig ensam och inte sedd. Därmed har väl hennes känslor svalnat och hon har funderat på en skilsmässa.

Nu, kanske försent, så har jag insett mina misstag och är verkligen beredd att ge allt för att det skall fungera.
Men den springande punkten är som någon i tråden redan har påpekat, vi måste älska varandra och här är hon uppenbarligen inte säker på att hon gör det längre. Hon har sagt att innan familjeterapin så var hon inställd på att flytta och skilja sig. Nu lämnar hon liten öppning för att vårt förhållande går att rädda.

Det jag undrar fortfarande är om någon av er har befunnit er i en liknande situation där den ena partner har i stort sett haft den ena foten utanför dörren. Men där ni genom kanske familjeterapi lyckats hitta tillbaka till ert förhållande och ni tillsammans har hittat den pirrande magkänslan igen? 

Hur gick det för er? Är i samma sits nu mvh.

Jag har en solskenshistoria! JA, man kan hitta tillbaka och JA, vi blev som nykära och den känslan hänger fortfarande i efter ett drygt år.

För oss var det som hjälpte en bok som heter "The Five Love Languages". Kortfattat handlar det om att det finns 5 olika kategorier av handlingar ("språk") som uttrycker kärlek och att alla människor har 1-2 språk som de intuitivt föredrar. Om man har olika "språk" blir det gärna konflikt och man glider isär. Lär man sig att tala sin partners "språk" istället känner denne sig älskad och uppskattad, och känslorna kan börja hitta tillbaka.

Jag lärde mig att min man uppskattar "handlingar" (att jag dukar extra fint eller köper hans favorittandkräm t ex), medan jag själv föredrar "kvalitetstid" (att han frågar hur det varit på jobbet och tar sig tid att lyssna, eller att vi ägnar en lördag bara åt varandra osv). Vi försökte prata våra egna språk med den andre vilket gjorde att båda kände sig förbisedda. Nu tillgodoser vi varandras behov istället och har fått en mycket fin relation).

Tips 1: Den finns som ljudbok i Audible. Man får ladda ner en bok gratis om man skapar en prenumeration, och om man sedan avslutar prenumerationen inom 1 månad eller nåt (läs villkoren) så blir det ingen kostnad. Så gjorde jag för att få den gratis :) Eller kolla bibblan!

Tips/brasklapp 2: Den är skriven av en kristen amerikan, men vi ignorerade bara de passager som var religiöst färgade och fick ut mycket vettigt ur boken ändå.

Ja. Vi hade en längre kris när maken blev deprimerad. Dålig på att tala om sina känslor som han är slutade det i ett hemligt spelberoende och han spelade bort hälften av våra tillgångar. Allt jag trott on honom och idealiserat visade sig alltså att vara en lögn. Men det heter ju i nöd och lust. Kan jag gå med honom i lusten måste jag göra det också i nöden. Det blev ett par kämpiga år då maken först skulle tillfriskna samtidigt som jag fick ta över kontrollen över ekonomin, vilket jag inte ville. Sen skulle han lära sig att böra idealen, återta kontrollen över familjelivet och bygga upp tilliten igen. För mig tog det också tid att börja tända på maken igen. Jag tände mycket på idealen och det tog tid innan han bar dem naturligt igen. Nu är allt bra och vi har nog blivit starkare av det hela. Maken har växt och jag mår bättre. Skilsmässa är den absolut sista utvägen och jag är glad att vi inte kastade bort vad vi har och splittrat barnens familj och hem.