Hur fixar man att separera med små barn? När ska man ge upp?
Fy fan vad jag grinar när jag läser det du skrivit. Vill bara krama om dig och gråta tillsammans. Jag har det i princip exakt likadant och vet inta vart jag ska ta vägen. Vi har ett barn ihop och har också bråkat från dag ett egentligen så jag kan liksom inte skylla på någon annan än mig själv. Jag var en sådan som nästan såg ner på tjejer som satsade på sådana här killar och satte sig själv i skiten, sedan gjorde jag precis samma sak själv. Vi har aldrig kunnat nå varandra, fast man har lurat sig själv ibland och inbillat sig det. Vi är totalt olika och som du skriver tycker jag knappt om något hos honom längre, jag är snarare avundsjuk på alla andra som lever det lyckliga familjelivet. Hos oss blir det tjafs om allting och slutar ofta med skrik och elaka ord. Han är usel på att prata och att förstå och missförstår det mesta jag säger, vilket ofta är det som utlöser allt. I grunden är han nog en stor egoist som går sin egen väg och anstränger sig inte för andras skull. Jag ser också sorgen i ögonen på vårt barn och vet inte hur mycket man kan gråta som människa. Hu fan kan man vara så jävla dum som sätter ett barn till värden med en sådan man, undrar jag och önskar ibland att jag ska vakna ur den här mardrömmen. Vi går inte i parterapi som ni, men han går själv och pratar för han hamnar i mörka perioder, vilket jag för övrigt är skjukt less på, ryck upp dig för fan och var den pappa och sambo du är! Kan jag tänka. Hans humör är under all kriktik och visst det är inte så hela tiden och det har blivit bättre, men ändå ska jag stanna och leva med dessa bråk när han i proncip förgör mig och allt vad jag vill ha?
Stor kram