Hur fixar man att separera med små barn? När ska man ge upp?

OJ! säger jag bara, så sorgligt och ledsamt när man läser och förstår detta liv som man bara lever en gång, och som man vill göra så bra för alla! Men blir så fel!
Jag levde med en man i 8 år, fel man visste jag och kände i hjärtat, men en bra stabil pappa absolut! Vi fick en dotter, hon är nu 6 år, vi separerade för ca 2 år sen och jag ångrar inte en dag, men vägen fram till beslutet var den värsta mardrömmen i mitt liv. Jag grät i min ensamhet för jag visste verkligen inte vad jag skulle göra,,,gick hos kuratorer, fam rådgivning, pratade med vänner ut o in, vände på allt....sen läste jag Anna Wahlgrens forum om hur man kan vända nåt "negativt" till nåt bra istället. Så jag förberedde mig psykiskt och läste allt på hennes forum om "bra separationer"......finns det...nej det gör det inte men man kan göra så bra man kan göra, för barnens skull.
Och INGET barn blir lycklig av att ha föräldrar som bråkar, inte älskar varandra,,,dom känner av alla stämningar, ser blickarna, känner kylan, tystnaden...min dotter var ändå liten men hade ofta riktiga utbrott,,,jag blev arg, trött, ledsen, såg inte förstog inte. Men förstår ju nu varför det var så.
Till slut bestämde jag mig att antingen helt gå under och förgås, eller kämpa och visa att jag minsann var en bra mamma som verkligen tog tag i detta och gjorde nåt bra av det, så att alla skulle må bra!!!
Jag köpte lägenhet, visade min dotter runt i området och vi pratade bara om hur fint det var och alla lekparker, vad bra osv.... jag tog det succesivt med henne, att vi skulle bo på olika ställen för vi tyckte det var bäst så....och tänk vad bra med TVÅ rum!!
Hon var exalterad minst sagt, så det blev verkligen jätte bra, även fast sorgen i mig var djup, så visste jag att jag gjort rätt.
Hon mår bättre, jag mår bättre, alla mår bättre....man lär sig och man kan inte anklaga sig hela livet för saker man inte kan uppnå...
Tror helt klart att många barn lider i det tysta hos familjer där det bråkas och inte visas kärlek...
Ta en dag i taget, jag visste ju att jag skulle lämna han tids nog men jag kämpade mig blodig emot tills det inte gick mera....

Det går!!!!! Och livet blir mycket bättre jag lovar, efter ett tag!!

Jag ville uppleva lycka och har fått göra det nu, MEN min stora kärlek är i samma sits som många andra tyvärr...men han måste komma dit han med...
Man gör allt för sina barn, men att mamma eller pappa mår så dåligt med varandra, är det att göra allt!!??

KRAMMMMM

Det här med separation näms så ofta, överrallt hör man alltid någon som ska eller har funderingar kring det här. Och jag tror som många andra att har man en gång börjat fundera på att gå isär och inte finner nån lösning, så kommer det i slutändan bli så. sen tror jag att det kan ta olika lång tid att bearbeta och bestämma sig, på gott och ont.
Och jag har inte hört någon som ångrat sig eller fått sitt liv sämre, snarare tvärtom, man får en ny underbar chans, alla blir glada igen, finner ny mening.
Är mamma o pappa glada så blir barnen automatiskt det...

Lycka till

..min tjej har oxå alltid varit så mammig, ända sen bebis,
så för mig var separation helt uteslutet till en början,,,,,men mådde så himla dåligt till slut och insåg att jag inte var nån bra mamma längre...ledsen trött, arg,

Vi gjorde det så bra man kunde göra, hon var mest hos mig första tiden, månaderna, men vi har aldrig haft en vecka var, vet att det är alldeles för lång tid för barnen. vi tog några dagar i taget, hälsade på varandra...gjorde saker ihop (inte nu så ofta längre),
nu är hon ca 5-6 dagar hos oss innan vi byter och det fungerar jättebra!!!

Man klarar det, eftersom man mår bättre hela tiden och börjar vakna till liv igen så inser man att även jag är värd att leva och må bra, då mår ju min flicka bra oxå!