Hur fixar man att separera med små barn? När ska man ge upp?

Vill bara säga att jag känner igen mig i mycket, och att ni inte är ensamma. För detta är inget man gärna talar om och de flesta skäms över att de grälar. Och man lever med illusionen om att livet med en annan människa ska va underbart, för så är det ju på film eller kanske i våra vänners till synes perfekta förhållanden.

Ska också testa familjerådgivning då de flesta av våra disskusioner urartar i bråk. Jag vill tro att det aldrig är för sent att laga det som är trasigt, bara man kan förlåta det som varit och gå vidare utan bitterhet. Men många (som vi) kanske väntar onödigt länge. Jag tycker det är pinsamt att sitta där och berätta för en främmande människa att jag misslyckats med mitt val av man och att jag är en av de olyckligt lottade, men det är kanske först då som vi kan hitta en lösning.. 

Stor kram!! <3