Ja, jag förstår dig precis. Jag undrar också varför jag ville skaffa barn nr 2 som nu är 5 mån. Dottern var ändå sju år så det hade nog funkat bra att separera innan lillen kom. Fast hos oss är det kyligt och vi pratar så lite som möjligt med varann. Han försöker väl vara hemma så lite som möjligt verkar det som. Jag går o lägger mig så tidigt som möjligt om han är hemma.
Men hur löser man det ekonomiskt om man inte bor ihop?
Sessan66 #16.
Ja du har nog rätt i att man aldrig hör någon som separerat och som sen ångrat sig.
Men hur klarar man att bara träffa sina barn varannan vecka? Fast man kan ju ha kortare intervallen förstås. Jag tror inte min 7-åring skulle vilja vara hos sin pappa i en vecka i sträck, hon är såå mammig. Men tänk om han kräver att hon ska vara hos honom varannan vecka. Jag skulle kunna tänka mig att hon kan tänka sig vara hos honom ett par dagar i veckan men hur får jag då ihop det med jobb och ekonomi? Och hur orkar man lämna och hämta på förskola/skola ena vecka och sen jobba häcken av sig den andra veckan för att få ihop sin heltidsinkoms som ensamstående?
Såg att jag det är 4 år sen jag skrev i denna tråd. Jag har det fortfarande likadant. Jag gråter inombords så fort jag vistas hemma samtidigt som min sambo (och med tårar på toaletten, och i sovrummet, och när jag diskar). Jag hatar helger.
Vår dotter är nu 11 år. Vi har gått hos BUP för hon pratade hela tiden om att alla hatar henne, hon åt nästan ingenting. BUP kom fram till att det var pga min och sambons dåliga relation. Hon var då 8 år och vi hade fått en son.
Varför har jag inte lämnat honom än? Här är historiken.
1. Jag ville ha ett barn till. Jag var då 38 år och tyckte inte jag hade tiden att hitta en ny man att skaffa barn med. Sonen kom 2010.
2. Jag ville byta jobb medans sambon var pappaledig för att sedan kunna gå ner i tid. Det var svårt att söka jobb och börja med att säga att man bara vill jobba 75% inom den bransch jag då jobbade i. Fick nytt jobb hösten 2011. Jag trodde det var drömjobbet jag velat ha sen jag pluggade till civilekonom.
3. Nya jobbet var så apstressigt att jag efter 6 månader blev sjukskriven av vad läkarna trodde var gallsten, visade sig vara svår magkatarr. Jag sa upp min under sjukskrivningen och stod arbetslös = ingen ny bostad. Våren 2012.
4. Jag hoppade på ett säsongsjobb som trädgårdsarbetare vilket var helt underbart jobb. Jag jobbade på säsong t.o.m. november 2013. Dvs inget fast jobb = inget lägenhetskontrakt/bostadslån.
5. Jag fick fast jobb på annat trädgårdsföretag dec 2013. Började planera för att separera, bygga upp nytt underbart liv. Allt såg så ljust ut och jag var förhoppningsfull. Det visade sig snart att ägarna/cheferna var psykopater, alla som jobbade där vantrivdes. Jag stod ut till maj 2014, sa en dag upp mig - hade som tur var bara 14 dagars uppsägningstid så jag hade provanställning.
6. Jag startade eget trädgårdsskötselföretag maj 2014. Här är vi alltså nu. Eget företag - inget hyreskontrakt/bostadslån första året med nystartat företag.
Jag har alltså minst 6 månader kvar innan jag kan fundera på att kunna skaffa egen lägenhet, och då gäller det att jag kan bevisa att jag kan betala hyra.
Om jag inte dött innan dess, hoppas ibland att jag och barnen omkommer i bilolycka tillsammans.
Vi har gått i familjeterapi i vintras. Det gav ingenting. Psykologen fokuserade bara på vad som är bra, så ingenting har egentligen förändrats. Förutom att jag måste städa mer hemma för sambon tycker jag städar för lite + jag fick sluta rida (min största hobby) för sambon tycker det tar för mycket tid och kostar för mycket. Vår relation är lika dålig. Det konstiga är att jag aldrig fick chansen att säga vad jag inte tycker funkar.
Sedan 2011 har jag fått hetsätningsstörning och har nu gått i behandling för det. Psykologen konstaterade att den utlösande faktorn är den dåliga relationen till sambon.