Hur fixar man att separera med små barn? När ska man ge upp?

Hej alla,

Usch, det här var en sorglig tråd. Starkt av er som ändå gått vidare och har det bättre nu! Starkt också att kämpa på, när ekonomin sätter käppar i hjulet. Hoppas du får möjlighet till en egen lgh snart.

Tyvärr känner jag igen mig en hel del. Funderar flera gånger i veckan på att skilja mig och börja om, hitta glädjen i livet igen. Men jag och man har en underbar liten kille på ca 21 mån tillsammans, och han skrattar de få gånger vi pussas när han ser. Det skär i hjärtat på mig att tänka att vi ska skilja på oss.

Jag har mått dåligt till och från under hela vår relation, men stannat kvar ändå pga kärleken. Många gånger har jag också anklagat mig själv, att jag behöver bli en bättre person, ta tag i mina issues etc. Men sen tänker jag att jag är väl tillräckligt bra som jag är? För drygt sex månader sen fick jag panikångest och utmattningssyndrom. Min energi var helt enkelt helt slut. Det var en otroligt traumatisk upplevelse i sig, men det svåraste har varit återhämtningen och smällarna vårt förhållande tagit.

Till råga på allt gick min mans pappa bort i cancer i december förra året. Och hans bror mår så dåligt att hans flickvän tror att han är deprimerad och behöver hjälp.

Det hemska är att jag inte vet om jag tycker om honom längre. Vi är så olika och han ger mig inte det jag behöver i en relation. Jag lyckas inte ge honom det han behöver heller. Misstänker att han har någon form av Aspergers, eller drag av det. Så mkt av det han gör är pga hans personlighet och inte för att han inte älskar mig, eller missunnar mig.

Snälla hjälp mig!

Ps. Min man har bokat tid på vårdcentralen för samtal och efter det så har han gått med på att vi ska gå i familjeterapi.