Hur fixar man att separera med små barn? När ska man ge upp?

Ledsam man skrev 2014-07-17 15:45:51 följande:

Hejsan, jag känner igen mig obehagligt mycket.

Sitter nu här och googlar på separation och barn efter ytterligare ett hetsigt gräl med skrik och ilska. Allt medan vår lilla dotter tittar på.

Gör så oerhört ont att se hennes förvirrade blick när båda föräldrarna skäller och skriker.

Känner som sagt igen mig i allt du skriver, den lätta irritationen, det onödiga tjafset, olikheten, detta ändå blandat med rädslan att förlora det man har, låt gå trots att det är tjafsigt.

Så ledsen och arg på mig själv.

Men snart måste jag gå vidare, avsluta, börja om.

Kanske du borde göra samma sak?

/Man, 34.

Sadprincess81 skrev 2015-02-07 00:03:13 följande:

Hej alla,

Usch, det här var en sorglig tråd. Starkt av er som ändå gått vidare och har det bättre nu! Starkt också att kämpa på, när ekonomin sätter käppar i hjulet. Hoppas du får möjlighet till en egen lgh snart.

Tyvärr känner jag igen mig en hel del. Funderar flera gånger i veckan på att skilja mig Hej och börja om, hitta glädjen i livet igen. Men jag och man har en underbar liten kille på ca 21 mån tillsammans, och han skrattar de få gånger vi pussas när han ser. Det skär i hjärtat på mig att tänka att vi ska skilja på oss.

Jag har mått dåligt till och från under hela vår relation, men stannat kvar ändå pga kärleken. Många gånger har jag också anklagat mig själv, att jag behöver bli en bättre person, ta tag i mina issues etc. Men sen tänker jag att jag är väl tillräckligt bra som jag är? För drygt sex månader sen fick jag panikångest och utmattningssyndrom. Min energi var helt enkelt helt slut. Det var en otroligt traumatisk upplevelse i sig, men det svåraste har varit återhämtningen och smällarna vårt förhållande tagit.

Till råga på allt gick min mans pappa bort i cancer i december förra året. Och hans bror mår så dåligt att hans flickvän tror att han är deprimerad och behöver hjälp.

Det hemska är att jag inte vet om jag tycker om honom längre. Vi är så olika och han ger mig inte det jag behöver i en relation. Jag lyckas inte ge honom det han behöver heller. Misstänker att han har någon form av Aspergers, eller drag av det. Så mkt av det han gör är pga hans personlighet och inte för att han inte älskar mig, eller missunnar mig.

Snälla hjälp mig!

Ps. Min man har bokat tid på vårdcentralen för samtal och efter det så har han gått med på att vi ska gå i familjeterapi.

Hej där,

Visst är det en sorglig tråd, men känslorna som beskrivs är nog vanligare än vi tror. Det är många som går runt och är missnöjda mitt sitt förhållande och liv.

Så hur vet du vad du vill i livet? Först och främst måste du ta reda på varför du mår dåligt. Är det pga ditt förhållande eller pga något annat som inte funkar? Själv velade jag i fyra års tid innan jag bestämde mig. Men droppen var nog när jag insåg att jag kände mig kränkt och att det saknades genuin vänskap. Det var det dåliga förhållandet som fick mig att dra mig tillbaka, vilket ledde till att förhållandet blev ännu sämre. En ond spiral med andra ord.

Men jag försökte att bryta den onda spiralen redan för tre år sen (familjerådgivning), och när inte det hjälper, ja då gav jag upp. Sen kan ingen annan än du bestämma dig. Har pratat många timmar med mina närmaste vänner om detta, och de har aldrig gett mig rådet att stanna eller lämna. Det måste komma innefrån dig själv. Men prata med några nära vänner, det hjälper!

Kan för övrigt meddela att detta är min första natt själv. Idag flyttade min fru ut, märklig känsla. Inte kul, en liten klump i magen, men inte så illa som jag trodde.

Ha det bra därute!

Hur fixar man att separera med små barn? När ska man ge upp?

INNEHÅLL