Hur fixar man att separera med små barn? När ska man ge upp?

Blev riktigt illamående när jag läste det där. Det där är inte okej!

Jag är själv i läget där vi har inlett en separation och jag skulle aldrig i min vildaste fantasi kunna tänka de tankarna oavsett hur j-la dåligt jag mår. Och jag mår dåligt. Det skall inte stickas under stol med. Men förmodligen blir utgången av det hela till det positiva. 

Vi har 2 barn ihop och vi kommer lösa det genom att barnen bor växelvis hos oss med en liten överhängande majoritet av dagarna hos modern. Vi ska se till att gå isär som vänner och löser allt praktiskt i den mån det går under den tid det tar. Ingen idé att rusa fram. Det ska bli bra för alla parter och speciellt för barnen. Nu kanske inte det här inlägget är till någon hjälp och jag önskar dig all lycka på färden. 4 år är en lång tid men lova mig att du aldrig lägger det där fula orden i munnen igen. 

Det som är mest skrämmande med en separation är enligt mig känslan av att bli ensam igen, även om jag kommer ha barnen hos mig en stor del av tiden så har man ändå byggt upp en identitet ihop med sin partner och man har blivit ett. NU ska det delas på sig och vi kommer förmodligen se varandra med andra människor som får den andres kärlek. Det kommer bli konstigt. Allt det praktiska med boenden, hämtningen och lämning av barnen, skola och ekonomi är bara sekundära ting. Det som är svårt att förstå är att att kärleken är borta. Det är det som ger ångest. Att kanske aldrig få känna den andres andedräkt på morgonen när man vaknar eller att sitta mittemot varandra och äta en god bit mat. Oavsett hur man känner för den personen så har det alltid vara bra någon gång och det är de stunderna jag kommer sakna. Hat och förakt är även det en känsla som spelar på kärlekens strängar.