Hur fixar man att separera med små barn? När ska man ge upp?

åh gud det hade nästan kunnat vara jag just nu som skrivit det där!
Allting du beskriver, situationen med din man.. hur du plågar dig själv med dessa tankar du berättar om.. skuldkänslorna.. alla "tänk om" som säkert finns där.. viljan att kämpa men insikten att det kanske inte ens går.. hur fruktansvärt olika ni är men hur ni ändå haft starka band.

Det är som om du berättar det jag själv bär omkring på i hemlighet allt oftare.
detta berg av skuld.. skam..ensamhet..tvivel.. rädslor.. förtvivlan..hopplöshet..ilska..besvikelse.. funderingar..sorg.

Vi har en 8 månaders och jag går omkring, precis som du, med vår historia i ryggsäcken och övertalar mig själv.. var och varannan dag.. att det är såhär det är, att "vi ska ju vara en familj", att det kanske blir bättre sen, att våra olikheter går att överbrygga, att jag kan lägga locket på alla starka känslor och medla lite bättre.. vara den vuxna människan och ta ett steg bakåt liksom,
... men det slutar ju aldrig så. det är helt enkelt för mycket känslor och vi kan verkligen inte prata med varann längre.
det är inte första gången heller. så jävla komiskt liksom! 
jag älskar mitt barn över allt på denna jord och tanken på att missa hälften av tiden med honom i delad vårdnad för mig att bryta ihop av ångest och nästan börja gråta.. jag kan verkligen inte FÖRSTÅ hur jag någonsin skulle klara det?!