Spelberoende hjälp!!

Jag är en spelberoende kvinna.. vet allt om att försöka "vinna tillbaka".. problemet är ju att man aldrig är nöjd, även om man nu skulle vinna tillbaka det man spelat bort.. så är ju behovet av att spela större.. även om jag intalar mig att jag spelar för att vinna.. jag antar att jag spelar just för att spela.

Just nu är kontot nollställt.. har spelat bort vart enda öre.. just med förevändningen att jag ju måste spela tillbaka det jag förlorat. Är alltid full av ångest när det är några ören kvar på spelbordet (internet-casinot).. men av någon märklig anledning blir jag alltid lättad när alla pengar är slut. Då finns ju inget mer att göra. Eller lättad och lättad för den delen..

Det är en plåga att vara tvungen att spela.. jag tänker varje månad "det här var SISTA gången".. sen blir det ändå samma historia månadsskiftet därpå. Är jag så dum att jag tror att jag ska vinna den här gången? Kanske det.. ändå vet jag att jag aldrig  någonsin kommer gå plus. Aldrig någonsin nöja mig och ta ut pengarna, även om jag ligger några tusen plus (det hör till ovanligheterna ska jag påängtera). Jag var spelfri 1 år och 11 månader en gång.. en annan gång kanske runt två år.. inte längre. Vad ska jag ta mig till? Jag blir en hemsk människa när jag spelar. Totalt utan tålamod. Arg, tvär, och man ska inte glöma bort att jag blir en fullständigt värdelös mamma och en väldigt hemsk fru. Lögn är mitt andranamn..

Jag vill inte vara sån här.. och många gånger har jag drömt om lobotomi.. att slippa ha suget, och slippa ha minnen av alla lögner. Drömmer om att vara normal, att inte ha lasten och beroendet.. men det kommer aldrig hända. Så då får jag väl drömma om att ha spelet under kontroll.. med nolltolerans givetvis. Men hur ska jag komma dit? Jag är för feg för att berätta ännu en gång. Jag har berättat förut. Jag tror att gränsen är nådd. Jag vågar inte och jag vill inte. Jag skäms.. och ibland vill jag dö. Men det enda jag gör är att sätta en låtsad pistol mot mitt huvud. Vad hjälper det? Har inte ätit på två dagar, och inatt var jag vaken. Somnade sex i morse. Vaknade halvelva.. och sen dess har jag spelat.

Nu är pengarna slut som sagt..

Känner igen mig i allt ni skriver.. särskilt du TS.

Netteplette.. det är bra. Jag tycker inte heller det är värt det.. faktiskt inte. Jag blir alltid fullständigt darrig.. olycklig också. Och det jobbigaste av allt är att jag inte kan lätta på trycket för jag har ingen att prata med det om.. Det är alltid en lättnad att vara ärlig och tala om.. även om steget dit känns väldigt långt innan.. Vet inte hur jag ska göra för att låta bli. "Det är väl bara att låta bli", ekar alla ovetandes röster i mitt huvud.. nå ja.. det kanske är så enkelt.. eller "enkelt".

Nå ja.. av all terapi jag gått i, så måste jag rätta dig.. man får inte återfall, man TAR sig återfall.. det är alltid en medveten handling om det är man själv som begår den. Lik väl som man inte ska benämna sig själv som "man", utan som jag när man pratar om sig själv. För att det hjälper en att ta ansvar för sina egna handlingar. Jag brukar tänka på det ibland.. att försöka benämna mig själv som jag när något är jobbigt att prata om eller erkänna.

Hur som helst.. själv har jag som sagt gått i olika behandlingsformer vid åtminstone tre olika tillfällen.. din tråd gav mig lite hopp, så jag anmälde mig på det där internetprogrammet du gått.. nu tog du ner mig lite på jorden måste jag erkänna. Jag vill lyckas den här gången.. att vara splefri.. att bli spelfri. Det känns bara så hopplöst stundtals. . och då har jag ändå varit spelfri långa perioder av mitt liv, utan att det kännts svårt. Alltid svårt i början förstås, men inte efter några månader. Hur får man några månader att förlängas till ett helt liv?

Jag har gått i stödgrupp som spelberoendes riksförbund höll i.. samtalsstöd i grupp, i kommunen, som en utomstående konsult som håller i spelberoendestöd kom om ledde, samt enskild terapi, eller samtalsstöd som jag fick hjälp med via kommunen. Det var en beteendevetare som höll i det.. Allt har gått ut på kognitiv beteendeterapi dock.. egentligen behöver jag kanske psykologstöd i stället.. prata mer om bakomliggande faktorer osv. Mer djupgående för mig som person, och inte så mycket fokus på hur jag ska undvika spelfällorna etc. Jag vet ju allt sådant redan. Har också varit på kolmordens behandlingshem för ett utlåtande (på eget bevåg).. att de gjorde bedömningen "patologisk spelare" var ingen nyhet direkt..

Idag har jag självkänsla som ett halvt överkört kräldjur ungefär.. funderar över vad det är för fel på mig och under vilken sten jag låg och tryckte innan jag kröp fram.. Självömkan är ju inte särskilt konstruktivt dessvärre. Jag vill vara stark. Stå emot suget. I förlängningen få bukt med ekonomin, som jag lyckats förstöra för både mig och min familj.. rädda mitt äktenskap, bli en bättre mamma för mina barn.. en bättre dotter till min mor och ett bättre, mer pålitligt syskon. Men att bara vilja räcker ju uppenbarligen inte.. har inte styrka nog att vara en "bättre människa" på egen hand. Även om jag idag tänker, som vanligt, "aldrig mer".

Vilka har du där för dig, som stöd? Det är en av de viktigaste bitarna.

Jag vet, det är hemskt. Att se deras oroliga blickar.. och att dom faktiskt gråter ibland. Bara för att dom är så oroliga.. det ger den värsta magknipen av allt tycker jag. Och jag vet, att skulle jag berätta nu så skulle åtminstone min mamma bryta ihop totalt. Undra varför jag inte sagt något tidigare.. det är ju vad alla vill helst. Att jag ska berätta så fort jag känner sug, eller så fort jag har spelat. Så att de kan finnas där för mig. Och ändå känner jag att jag inte vill berätta.. för att jag vet hur mycket jag skadar och hur illa jag gör dem jag älskar.
Så skulle det komma fram ändå skulle de säga besviket, sorgset och bedrövat "men varför sa du inget tidigare?" Dom vill ju bara finnas där.. och jag låter dem inte. Skyller på att det är för att skydda dem.. men kanske försöker jag bara skydda mig själv från att se smärtan jag åsamkar.. den åsamkar jag ju ändå.. "det man inte vet har man inte ont av" rättfärdigar jag.. Ändå vet jag att alla som bryr sig om mig, bara vill mig väl..

Är jag en hemsk människa som inget säger? Så länge jag håller mig flytande så att säga.. som inget säger så länge det går att dölja.. Eller beror det på att jag vill spela kanske? Fast det vill jag ju egentligen inte. Fan vad svårt det är..

Jag tror.. att det är viktigt att inte nedvärdera sig själv.. särskilt i ett förhållande.. Man har givetvis rätt att må dåligt när man gjort fel.. och skadat andra. Men för att förhållandet ska fungera när du väl har slutat spela på riktigt.. när jag väl har slutat spela.. så måste man inse att man är värd all den där kärleken ändå.. den värsta skulden lägger man på sig själv, medan anhöriga gärna bortförklarar det hela som en sjukdom och är villiga att gå vidare, med större insyn i ekonomin då förmodligen. Det är ju trots allt bara speldelen som är åt helvete.. det gör inte att hela du, eller hela jag är åt helvete och inte vatten värda. Vi är faktiskt bra människor också.. älskvärda och kärleksfulla (åtminstone jag haha, jag känner ju inte dig ). Faktiskt tror jag att det svåraste är att förlåta sig själv och acceptera sig själv. Tror det är mycket där mitt stora problem ligger. Att jag VET att jag är spelberoende, men avskyr och hatar den biten så mycket att jag förtränger den.. vägrar acceptera faktum, fast att jag vet det, svart på vitt.  Jag är så jävla duktig på att förneka den "sjuka" delen, att jag sänker garden och låter den biten ta över.. Fast att det är den biten av mig som förstör resten.. Eller så identifierar jag mig bara som misslyckad och värdelös och spelar bara för det. Jag är ju redan fucked up, så varför inte förstöra ALLT som är bra när jag ändå är igång.
Nä, du märker ju.. jag har ingen koll alls.. Jag vet inte varför jag spelar.. verklighetsflykt kanske. Förnekelse.. hopp, drömmar.. kicken.. Fast ändå inte. Antar att jag är så van vid att må dåligt att jag inte vet vem jag är om jag mår bra. Det kanske är så enkelt. Att jag inte tror att jag förtjänar att må bra.. så därför spelar jag, så kan jag gömma mig bakom "må dåligt med ångest"-jaget och slipper ta reda på vem jag egentligen är.. Dessutom slipper man ju släppa andra människor nära inpå om man spelar. För då är man så inne i spelandet och fokuserad på det, och på att dölja det.. så ingen ser hur man egentligen mår, eftersom man ljuger och bedrar hela tiden. Måste nog gå till en psykolog som sagt.. hm.

Hur mår du idag? Känns det bättre? Jag tror egentligen att jag kan sluta spela, och du med. Vi måste inte det här vet du, vi förtjänar bättre Vi förtjänar att behandla oss själva bättre.. och våra anhöriga förtjänar det verkligen! Att vi behandlar dem bättre. (fast anhörigbiten är ju självklar.. ingen förtjänar att bli ljugen för etc. Kanske helt enkelt är dags att jag slutar ljuga för mig själv också..)

Jag håller tummarna! annars får du ligga på.. det är ju ända sättet.. att han inte har pengar.. usch.. jag lider med dig tro det eller ej.

Det är bra! för det är dig det är mest synd om.. starkt att stanna tycker jag.. ibland förstår jag inte varför min man har gjort det..

ni är väl som alla vi människor.. lever på hoppet och önskar att allt snart ska bli bra igen. Förstår att det inte kan vara lätt att älska en missbrukare.. missbruket avskyr ni ju, men människan som är när missbruket inte är där, det är ju den ni vill leva med. Det är trots allt som cancer i ett förhållande.. när någon bara förstör.. Förstör tillit, eknomi.. och i slutet kärleken också.. dödar kärleken.. åtminstone om "cancern" får ta överhanden.. Vi vet ju det, vi missbrukare.

Du ska inte tro att han inte älskar dig.. för det gör han så klart. Ibland räcker det bara inte hela vägen. Jag tror att du som anhörig måste ställa ultimatum och stå fast vid dem. Min mamma levde med en missbrukare (min pappa).. och när det var som värst hotade hon att slänga ut honom.. eller skiljas.. men det hände aldrig. Jag vill inte ha ett sådant förhållande hela livet, där jag dessutom är den som inte inser allvaret. Du har ett ansvar gentimot dig själv, och du ska inte vänja dig vid att vara orolig och inte lita på din partner. Det är egentligen inget liv. Åtminstone inget lyckligt liv. Du förtjänar bättre.. respekt utan lögner.. det gör alla.

Jag tror, att i min mammas fall, så blev det en livsstil. Hon visste inget annat sätt att leva, för hon blev så van och hemmablind. Tänk på hur bra man kan ha det när man slipper oron och allt det där. Nu säger jag inte att du ska kasta ut din sambo.. men du borde sätta dig själv i första rummet och inte täcka upp för hans förluster.. inte ens för att ert förhållande ska fungera. För vet du.. då kommer han inte sluta. Det är jätte bra om du kan ha hand om hans pengar och känner att du orkar det.. men låt honom leva med koncekvenserna av hans spelande själv och rädda honom inte fler gånger. Det förlorar ni båda på i längden. Jag vet att man vill sina närmsta gott.. men om det upprepar sig, och han litar på att du ska rädda honom fortsättningsvis också, så kommer det sluta med att DU mår sämst, fast att du inte ens gjort något fel.

Om han verkligen älskar dig så låter han inte spelet komma i första rummet. Då lämnar han dig inte (eller accepterar att du går menar jag givetvis).. och jag tycker att du ska fråga dig, om det verkligen är bättre att leva med någon som alltid kommer låta spelandet gå först, om det nu, mot förmodan skulle vara så att han bara accepterar det och låter dig gå. Det tror inte jag att han gör.. gör han det så är han ändå inte värd dig.

Ingen spelare, eller knarkare, eller alkolist eller vad det vara månde VILL att de anhöriga ska försvinna. Där med inte sagt att vägen till ett spelfritt liv blir lätt. Men viljan att sluta finns hos de flesta som insett sitt missbruk. Ingen människa vill ju vara slav under ett beteende. Faktiskt är det så. Och skulle din sambo släppa taget om dig anonym (tjej), så är det för att han själv är svag, inte för att han vill. Möjligen skulle han vara lika dum som jag och tänka "hon har det bättre utan mig".. men det är ju egentligen inte upp till oss att bestämma om våra anhöriga har det bättre utan oss eller inte.

Dock förtjänar ni respekt och ett liv utan oro, och det är viktigt att säga det till missbrukaren. Att du förtjänar bättre än så.

hur går det TS? själv berättade jag för familjen idag..

Ja absolut.. jag sa till min man igår, att han måste göra det som känns bäst för honom. Jag förstår om han går.. jag vill ha hjälp, vet bara inte vilken hjälp jag behöver. Men jag har iofs insett mina problem från första gången de uppstod. Har fått hjälp.. har varit spelfri år imellan gångerna.. men tydligen inte tillräckligt. Det är ju inte så att jag vill förstöra min mans liv, men det blir ju så.. att vilja räcker ju inte. Har tagit kontakt med socialen och hoppas få hjälp den vägen.. med psykolog och samtalsstöd etc. Det finns ju nyktra alkolister, måste ju finnas spelfria spelare? Kan säga att jag känner mig som världens sämsta människa just nu, och jag vet inte hur jag ska laga för mina anhöriga. Vad önskar du att din sambo/fru hade gjort?

Usch, inte roligt! Små barn ska ju inte se sånt,.. eller förstå.. eller förstår gör de ju inte men de märker ju att något är fel.

Jag blev kontaktad av socialen idag, och de sa att det inte ligger på deras bord. Så bekvämt. Var och pratade på akutpsyk idag också, så förhoppningsvis får jag hjälp därifrån, de skulle ha något möte i början av nästa vecka, och där skulle väl tas beslut om vem som ska ha hand om mitt ärende. Skillanden på mig och din tjej är väl att jag inser att jag har problem och vill ta tag i dem.. även om situationen känns mer eller mindre hopplös. Jag har ju haft problematiken i hela mitt vuxna liv.. och jag kan lätt säga att när spelet tar överhanden är det inget liv längre.. jag vill ha ett liv..
Vad säger hon att hon vill då? hon måste ju må kopiöst dåligt.. har hon gett upp eller orkar hon inte kämpa för att må bättre? Har ni pratat om det? Jag förstår att det måste vara ett helvete att leva med henne.. det är det att leva med mig.. än så länge har jag ju inte blivit lämnad, och jag hoppas verkligen jag får stöd och hjälp att reda ut min livssituation av rätt person den här gången.. går hellre i terapi varje vecka resten av livet än lever så här.. Vill ju vara en bra mamma till mina barn, och må bra i mig själv..

Hoppas verkligen att det löser sig för er med.. att hon inser att hon behöver långsiktig hjälp och att hon inte behöver leva så där som hon gör. För jag vill ju tro, att man inte måste. Finns det nyktra alkolister så MÅSTE det finnas spelfria spelberoende.. Socialtjänstlagen borde göras om dessutom..

tack, ska kika

Vilken ovetskap det finns.. spelmissbruk påverkar verkligen förmågan att ta hand om barn.. i mitt fall har det lett till depresion och stark ångest med självmordstankar.. och för att inte glömma ekonomi i totalt kaos.. självklart är min förmåga att vara en god mor nedsatt.. mina känslor är helt åsidosatta och förträngda, och oftast känner jag inte ens kärlek när jag ser på mina barn, vilket skapar ännu mer ångest och göder depresionen. Jag vet att jag innerst inne älskar mina barn, men känslorna räcker inte fram och orken finns inte där.. Att säga att ett spelmissbruk inte påverkar förmågan att ta hand om sitt/sina barn, är som att säga att det inte växer träd i skogen..

tack

Jag tror inte att det är den generella sanningen.. att vi vill ha en familj som tar hand om oss efter fallet så att säga.. du verkar ha haft en extrem otur med den kvinna som är mor till ditt barn. Jag vill bli räddad, absolut. Men jag vill bli räddad på så vis att jag slipper spela igen. Jag vill ha stöd att ta tag i mitt eget liv och min egen situation.. och anledningen till att jag många gånger låtit bli att berätta om mitt spelande och situationer jag försatt mig i, är för att jag varit rädd att min make ska lämna mig. Har blivit förvånad de gånger jag berättat och han inte har gjort det. Glad givetvis, för att han älskar mig, men inte glad för att jag vill ha mat och husrum om han stannar. Jag vill inte att han ska stanna för min skull, för att jag ska ha någonstans att bo, eller mat i magen. Har sagt åt honom att jag inte förstår att han stannar, och att om jag vore honom, så skulle jag gå. Och om JAG kunde, så skulle jag lämna mig själv.. men det kan jag inte. Alltså, jag vill ha en stöttande familj, för att få kraft att ändra mitt beteende och själv få ett riktigt liv, som handlar om andra saker, som kärlek, arbete, respekt för mig själv och mina medmänniskor. Jag vill ha dom för att orka ta tag i mig själv.. inte för att kunna fortsätta spela. För jag VILL inte fortsätta spela. Jag vill inte må så här, och jag vill inte känna att jag kastat bort hela mitt liv och alla som någonsin betytt något, bara för att jag blev som jag är.

Jag vill ha stöd så att jag kan sluta "acceptera" att det är här min lott i livet, och för att jag ska kunna acceptera att jag faktiskt är värd något bättre än den här självdestruktiviteten. Varje dag dom finns där, min man, mina barn och min mamma, så känner jag att det kanske finns något mer. En väg ut ur helvetet.. så att jag någon dag kan ge åtminstone tillbaka hälften av vad dom ger till mig. I form av stöd och kärlek osv. Jag vill inget hellre än bli stolt över mig själv, och må bra igen. Ha ett fungerande liv utan spel. Och jag vill att min mamma ska få bli stolt över mig också.

jag förstod det jag håller med dig.. det är just det som behövs.

Idag har jag kontaktat överförmyndarnämnden för att utreda om förvaltare är ett alternativ, så att min man slipper dra hela lasset ensam för att vi ska klara det här. Har också fått en tid hos psyk på måndag.. det känns som om det äntligen är en instans som tar mitt problem på allvar istället för att skjuta det ifrån sig och lägga ansvaret på någon annan. Själv klarar jag mig ju inte.. nu menar jag inte själv som i utan min familj, utan själv, som utan hjälp från profs. Jag hoppas verkligen att jag ska klara av det här nu..

http://stodkontakten.spelinstitutet.se/#

där kan du hitta telefonstöd och kanske skriva till andra anhöriga i samma situtation..