Är du en apförälder?

Jag tror också att svaret ligger i föräldrarna. ALLA barn skriker ju om de har ont i magen, är överstimulerade osv. men hur föräldrarna klarar av det tror jag är grunden för om det blir så mycket skrik att det kan klassas som Kolik.

Vi har ett samhälle där allt skall vara så "pefekt", barnen skall sova si och så mycket från den och den ålder, kunna ditten och datten, vara snälla och glada osv osv. Detta sätter ju en enorm press på föräldrarna och det är lätt att stressa iväg även om man inte ens tänker på det, om då barnet reagerar med gråt och skrik kan stressen öka ytterligare och det blir omöjligt att trösta det lilla barnet på ett vettigt sätt.

Det finns viss forskning (om jag kan finna den) som visar på att barn i kulturer där barnbärande hör till kulturen, tex indianer i amazonas som för enkelhetensskull bär sina barn så gott som dygnet runt när de är små med bröstet nära till hands skriker väldigt lite, har även för mig att det är ovanligt med skrikiga barn i tex Mongoliet som även där har en kultur att så fort ett barn piper till skall det ammas och bäras på... jag undrar om Kolik ens finns som begrepp i dessa länder?
Apbebisar skriker ju knappt öht....

Jag skrev att SAMHÄLLET har en viss syn på hur bar "ska" vara, hur man "ska" vara som förälder osv. Att det är DET som är stressande för föräldrar, vare sig de är medvetna om det eller ej så påverkar det i förhållningssättet.
Sen är barn olika, vissa barn kräver tidigt mycket stimulans för att vara nöjda, medan ett annat barn knappt klarar en promenad på en timme i vagn utan att bli överstimulerad.
Jag har skrivit flera olika orsaker till att barnet kan börja skrika, men jag tror i slutändan att det är föräldrarnas förhållningssätt som inverkar huruvida barnet får kolik av detta eller ej. Med detta menar jag inte att det är föräldrarnas fel, jag skyller snarare på BVC och andra instanser som borde hjälpa föräldrarna att få ett bättre förhållningssätt till sitt barns skrik, men som i stället bara rycker på axlarna och pratar om att det går över i sinom tid, att det bara är att stå ut under tiden...

Att man hör barnskrik är ju inte märkligt, det som skiljer är ju omfattningen på det hela. Som kolik räknas det ju bara om barnet skriker minst 3 timmar i sträck utan paus, minst 3 dagar i veckan, och jag tror ärligt inte det är speciellt vanligt alls i stammar som lever mer så som människan gjorde förr. Sen har jag även för mig att det bara räknas som kolik om det börjar innan 6 månaders ålder, kolikliknande skrik senare än så räknas som annat och utreds på ett annat sätt vilket jag på sätt och vis finner lite märkligt....

Vi tycker däremot att vi fick usel hjälp för vår dotter som också hade kolik, i 6 månader. Minifom. Minifom. Minifom. Eller: jamen alla skriker ju... Och just ja, det värsta av allt: amma mer sällan (trots att hon var jätteliten och smal)

Ett vet jag i alla fall, och det var att hennes mage reagerade mycket starkt och var väldigt känslig. Sen om det var orsaken till koliken vet jag fortfarande inte, men efter ett års ålder slutade vi med laktos och först då började hon äta ordentligt och först då blev hennes mage normal. Hon skrek fast vi bar henne i sjal och samsov. Men kanske om vi hade fått vettig hjälp istället för att få rådet att glesa ut amningen som jag tyvärr lyssnade till, kanske hon aldrig hade skrikit?

Jag säger inte att kolik inte finns och det tror jag inte plutteli gör heller. Bara att många blir (och fler kan bli) hjälpta med sitt eget beteende och attityd eftersom det också är en anledning till kolik-liknande skrik. Och det är inte en attityd som bara finns hos "AP" det har varit allmänt vedertaget väldigt länge men något som varit väldigt hysch hysch. Nu har vi dock fått väl utvecklade program just för detta syfte, som har börjat att så smått användas inom den svenska barnavården. Men än så länge (tror jag) är det bara de familjer vars föräldrar uttryckligen kommer och ber om sådan hjälp som blir erbjuden det. Annars blir det "skuldbeläggande" på föräldrarna om någon ens föreslår det...

Och jag tycker det är lättvindigt att skylla Kolik på att det enbart är ett fel hos barnet, dessutom att det i 90% av fallen skulle handla om fel man inte ens kan göra nått åt. Jag köper helt enkelt inte attityden som är just nu att det bara är att härda ut.
Det har forskats om kolik utifrån magperspektivet, där fann man möjliga lösningar i gasbildning och allergi mot komjölk. Detta passar dock bara in på ca 10% av alla kolikbarn, övriga är inte allergiska eller har inte överdrivet med gaser i magen och då hjälper det ju inte att få barnet att prutta eller rapa! Sen har man undersökt barnets "temperament" men egentligen inte kunnat finna några belägg för att barn som har kolik senare skulle vara mer krävande eller annorlunda än andra barn...
Slutligen håller man på att försöka finna om det finns ett genetiskt samband eller om kolikbarns hjärnor funkar annorlunda än andra barns.

Jag vet inte jag, men för egen del ser jag ju hellre att "felet" ligger hos föräldrarna så att det faktiskt går att lösa än att det skall vara ett fel på barnet som man bara får leva med under några månader för att det inte går att göra nått åt iallafall....

Vi började f.ö använda vagn på direkten, ser inte vad det har med nått att göra?

Det utreds annorlunda för att man inte vet vad kolik är ens en gång. Jag tror personligen att ett barn kan börja skrika i "kolik" av samma orsak vid 1 månads ålder som vid 8 månaders ålder, men i ena fallet avfärdas det som kolik och inget mer görs (möjligen utredning om komjölksallergi) medan det i andra fallet inte avfärdas utan undersökt från massor av olika håll och kanter...

Nu passar jag på att väva in lite svar på det du skrivit till vittra också hoppas det är ok

Jag tror att ett första steg när någon kommer och har ett barn med kolik är att utesluta komjölksallergi, människan är egentligen inte skapt för att dricka de stora mängder mjölk vi gör här i norden och vi är rätt unika på det sättet, men högst troligt kan det ju påverka små bebismagar! Om det inte hjälper att helt utesluta komjölk ur mammans kost (om hon ammar, alt. mjölkfri ersättning för den som inte ammar) utan barnet fortfarnade har kolik efter en vecka eller två så får man titta vidare på annat. Hur ofta ammar barnet? Om det ammas och är ett barn som snuttar konstant skulle jag ge liknande råd som det du fick via BB: Amma lååånga stunder och gör sedan uppehåll i någon timme så att barnet verkligen får i sig den feta mjölken som främjar tarmarnas utveckling och inte är gasbildande! 
Funkar inte heller detta, alt. barnet äter redan på ett sådant sätt och viktkurva och längdkurva ser normal ut (dvs man kan anta att barnet faktiskt får den mat denne behöver) blir det att gå vidare ytterligare. Det är där det kan komma in att börja handla om hur föräldrarna i övrigt är med sitt barn?
Får barnet ligga själv mycket även om det kinkar tex? (finns ju en del som kör på devisen "barn dör inte av att skrika lite" ), hur är det med den fysiska närheten, ögonkontakt, pratar man med barnet osv.?
Hur ser det ut med aktiviteter, får barnet ha lugna dagar utan några egentliga intryck eller vill föräldrarna mesta möjliga vara i farten och åka runt på aktiviteter? (Iom att kolik är värst på kvällen/natten så finns det ju tyvärr de föräldrar som ändå kör ett rätt högt tempo på dagtid för att "passa på" när barnet inte skriker)
Kommer det så långt som till att handla om föräldrarnas förhållningssätt så finns det ju en hel del att utreda och kolla på, sen måste det göras vettiga avvägningar för varje familj och enskilt barn eftersom inget barn och ingen familj ju fungerar på exakt samma sätt! 

Vad mer kan du komma på som man kan undersöka? Magen är kollad som sagt, hjärnan, hormoner, personlighet hos barnet, genetik. Vad mer finns som verkar troligt? Ledvärk? Muskelvärk? En av huvudstenarna kring Kolik är ju att barnet inte skall visa tecken på någon annan form av sjukdom, inte verka ha ont i övrigt (hjälper det tex att ge alvedon så är det inte kolik barnet har), inte ha någon infektion osv. Är barnet 100% friskt men skriker ändå DÅ får man diagnosen kolik. Så vad tycker du man skall undersöka i övrigt som vettig orsak till kolik som inte inbegriper att barnet "bara är sådant" och föräldrarna skall stå ut eller att det faktiskt ligger hos föräldrarna att barnet inte kan tröstas?

Jag tror att om man utrett allt kring matsituation, allergier, tarmproblem, förhållandet till föräldrar osv. så finner man en lösning på en eller annan av punkterna. Jag är helt säker på att det inte finns barn som skriker sig blåa under flera timmar så gott som dagligen helt utan orsak.