Min kompis är manodepressiv och är på psyket.Hur illa är det?

Mani, gissar jag på? Tyvärr förekommer det att bipolära personer drabbas av psykoser, även om det inte hör till regeln. Han kommer absolut bli bra, även om det kan ta ett tag. De maniska skoven är kortare än de depressiva. Dock är manodepression en kronisk sjukdom, även om det kan ta år mellan de olika perioderna så kommer dom att förekomma.
Om du ska hälsa på honom eller inte är individuellt. En del gillar inte att andra ser dom i ett sårbart tillstånd medan andra behöver det stödet. Jag känner inte din vän och kan inte svara på frågan. Ett tips är att du ringer honom och pratar. Under samtalets gång kan du fråga om han vill ha besök, och visa att du oavsett svar finns där om han behöver dig.

En del bipolära vill tyvärr inte äta medicin, delvis pg av de stora biverkningarna som litium kan ge, men också för att många faktiskt trivs i sitt maniska/hypomaniska tillstånd. Jag har en sån person i min närhet. Någonting som KAN (finns inget dokumenterat, vetenskapligt bevis) vara bra för bipolära personer är omega3, regelbunden sömn, motion och yoga. När din vän mår bättre, försök få med honom på några pass yoga och hitta tips på avslappningsövningar. Det kan ju inte skada? KBT kan också fungera en aning.

Lycka till med din vän, du verkar verkligen bry dig om honom nu i hans svåra tid, och det ska du ha all cred för. Ta inte avstånd när han får sina perioder. Förstå att han är sjuk och försök övertala honom till hjälp. Inte skulle du väl ta avstånd från en vän som insjuknar till och från i någon kroppslig sjukdom, tex blodsjukdom?

sv.wikipedia.org/wiki/Bipol%C3%A4r_sjukdom läs lite här. Även om det är wikipedia så tyckte jag ändå att sidan var väldigt bra. Kanske kan ge dig lite tips och ökad förståelse för hans sjukdom och hur man kan bemöta den.

tack för era råd.. Ja jag är verkligen orolig. Var läskigt att se han i ett sådant stadie..
Då har han alltså blivit värre pga att han ej fått hjälp innan? Visste inget om denna sjukdomen innan.
Han är ju sån att han oftast inte vill va ensam.. Han gillar att ha folk omkring sig. Så kanske bra om jag går o hälsar på hos han ofta.. Vet inte i och me att han är så sjuk. Men det kändes som det gav nåt ialla fall..
Han börja gråta när jag kom förra vackan.. Han blev glad att jag kom. Verka som jag såg den riktiga personen för en stund, sen börja han plötsligt bete sig konstigt. 
Han har varit där i typ tio dagar.. Jag har varit o hälsat på en gång. Ska prata mer med vårdarna. Men dem verka inte så "snack glada" när jag var där..
Ska fråga dem vad som är bäst för han.
Är också rädd att han ska skämmas efteråt. Tycka att jag är knäpp som gick dit o hälsa på han i det stadiet.. han kanske blir lite arg.  Tänker på det här hela tiden. tack för era svar!

Det förstår jag, det blir ju en väldig personlighetsförändring.
Det är svårt att svara på. Alla sjukdomar är individuella och det finns ingen mall för vad som fungerar för alla bipolära. Men det här en svår sjukdom, har plats tio på världshälsoorganisationens lista över de mest handikappade sjukdomarna, och hjälp är aldrig fel. Även om det såklart kan vara svårt att ta emot för en del.
Jag missade att du redan hade varit där, förlåt. Det var väldigt bra av dig, skönt att han uppskattade det! Mitt tips är att läsa på en del, kanske snacka med folk som också har närstående med samma sjukdom? Jag har för mig att det finns någon tråd här på fl om partners till bipolära, där kanske du kan få hjälp även om han bara är en vän?
Det är svårt att säga hur han kommer att reagera när skovet är över. Men att du åkte dit tyder på att du bryr dig, och det kommer han förhoppningsvis också inse även om han kanske är stolt. Du verkar vara en fin vän, även om du inte är så påläst om just det här. Det finns mycket på internet, läs så mycket du kan istället för att lägga energi på att grubbla. Man blir klokare på det sättet.

Såhär skriver wikipedia om mani, vilket troligtvis är vad din vän drabbats av:

" Mani [redigera]

I en mani är humöret onormalt förhöjt och expansivt men också irritabelt. Lyckorus (eufori) och grandiositet kan snabbt växla till aggressivitet och emotionalitet; minsta missnöje leder till ilska eller upprördhet. Sömnbehovet minskar men personen har mer energi och är mycket aktiv. Vanliga tecken är rastlöshet, impulsivitet, tankeflykt, försämrad koncentration och ett jäktat ordflöde. Vårdslöshet och oansvarighet följer försämrat omdöme; den sjuke tar risker, vill leva ut drömmar men handlar bortom sin faktiska förmåga och utan insikt om konsekvenserna. Många blir överdrivet sociala eller sexuellt kontaktsökande, andra mer påträngande och intoleranta. Sociala gränser försvinner, personen gör bort sig och saknar självkontroll eller visar ingen hänsyn då storhetskänslor (megalomani) gör att denne känner sig "utvald" eller på "särskilt uppdrag". I allvarliga fall uppträder också psykotiska symtom som vanföreställningar och hallucinationer, eller psykomotorisk agitation i sådan grad att personen är obegriplig eller inte går att kommunicera med.[5][6][7][8]

Svårigheterna för den sjuke att fungera normalt är markanta. Ett maniskt skov kan pågå i en knapp vecka men också behöva lång sjukhusvård.[sv 2] Samsjuklighet är vanligt och missbruk förekommer ofta, särskilt med alkohol eller andra lugnande eller stimulerande medel som kokain och sömntabletter.[4][6]

"

oh ja det låter precis så som han är..
Han tror han är där för att hjälpa andra sa han... 

 tack! ska leta upp tråden..

Jag anade det.

Inga problem, hoppas du fått lite mer kött på benen. Ett tips när du letar information är att söka på "bipolär" istället för manodepressiv, det är det "nya" ordet på sjukdomen som används nu. Söker du på det så hittar du nog mer och nyare information.

Kolla gärna in "bipolarna" också

jaha okej. ska göra det. blev lite förvirrad.. förstod inte riktigt vad han har...  finns så många olika..

Jag kan ju berätta om när jag själv blev inlagd för mani.

Personalen upplevde mig som så pass hotfull att de brottade ner mig (säkert tio personer, jag är storväxt) och gav mig en spruta. Sedan blev jag lagd i bälte. Dvs fastspänd till handleder och fotleder.

En skötare vakade vid sängen och när min panik blev för stor tryckte hon på en larmknapp så att doktorn kom. Jag fick dock ligga kvar.

Ett litet problem uppstod: jag blev kissnödig. Men att släppa mig för att gå på toa var otänkbart. Så vad gör man? De fick tillfälligt släppa benen så att de kunde byta på mig. Fick sjukhuskläder istället.

Hur många timmar jag låg där kan jag inte svara på men det var alldeles för länge. Plötsligt sa doktorn att de kunde släppa en arm (vad skulle jag göra med den?). Efter ytterligare ett bra tag sa de att jag skulle få en spruta till med samma preparat. Jag var nu redan helt ur balans och den andra sprutan fick mig att däcka helt. Minns sedan att jag vaknade i ett enskilt rum. Preparatet fanns kvar i kroppen och hade den obehagliga biverkan att kroppen fastnade i olika positioner, så att gå på toa var en omfattande uppgift. Fast psykosen hade i alla fall hävts.

Jag blev kvar på avdelningen lite för länge. Psykosen återkom inte men de ville hålla mig under uppsikt. Den psykiatriska intensivvården var dock ingen hälsosam miljö.

Blev utskriven efter några veckor efter att ha haft dygnslånga permissioner på slutet. Sedan visste min läkare och jag vad jag led av, jag fick effektiv medicininering mot bipolär sjukdom och sedan dess har jag inte varit i närheten av manisk psykos igen.