disiplin och regler för en 3 1/2 åring,behöver hjälp!

Tålamod och att vara konsekvent är alltid nyckeln mot trots. Fortsätt berätta för henne att det är fel, avbryt och avled situationen och var konsekvent så kommer det att gå över och hon kommer att lämna fasen med ett gäng nya kunskap i bagaget. Nämligen vad som är oönskat beteende och vad som inte är ok, men viktigast av allt...även när man uppför sig på ett sätt som mamma inte gillar så finns hon där för en. Tålmodigt och outtröttligt. DET skapar ett tryggt barn som lär sig att värdera vad som är viktigt i rätt eller fel  

Tålamod och konsekvens. Låter ju enkelt men är så svårt när det blir konflikter i ett.
Jag vet, för jag har en precis likadan lite knatte här hemma just nu; han fyller 4 i april och har genomgått en ren metamorfos från glad, rar och lättsam till världens envisaste, argaste och busigaste kille som inte lyssnar för fem öre. Och vissa dagar är man verkligen så trött på det.

Men jag avleder så gott jag kan. Är jättetydlig med vad som är ok och inte och avbryter ofta. Inte så sällan får jag helt enkelt plocka honom ur situationen för att bryta. Och när det känns som att det rinner över (för det gör det) så går jag inte på dass och räknar till 10 och djupandas. Eftersom jag har ett ruskigt humör så är det liksom dit jag får ta mig annars blir det inget bra.

Time-out och dylika nannymetoder är inte min grej. Och jag tar inte varenda fajt heller utan sållar lite. Vad som är viktigt och ej, liksom.

Ursäkt; går in på dass, ska det vara.

vad gör ni då exakt när dessa utbrott händer? säger ni bara att det är fel ock man ska inte göra så? vad händer om dom inte lyssnar alls och bara fortsätter skrika/gråta/slåss ? jo jag försöker också locka med annat vi kan göra för att avbryta situationen men oftast blir det ett NEJ jag Vill inte! till svar

Ja, vad gör jag?
Om han bankar på storebror med något så plockar jag helt enkelt bort det med tillsägelse. Likaså om han fått tag i någon bok och river i den istället för att titta. Till exempel. Ibland lyfter jag helt enkelt upp honom och tar bort honom ur situationen och lockar med saga, gos eller vad det kan vara. Inte är det väl så att han alltid vill; nej verkar vara favvoordet här för tillfället men är jag bara ihärdig så funkar det till sist. Och är det riktigt jobbigt så klär vi på oss och går ut så han får rasa av sig lite.
Är det trams vid matbordet så åker tallriken bort och så får han gå från bordet.

Väldigt ofta så är det ju så att gråten/skrikandet kommer när han inser att det är stopp och då får han skrika/gråta tills han slutar. Det är inget farligt. Och när han lugnat sig kan vi oftast prata om det och han förstår varför jag sa till. Därmed inte sagt att han inte gör om samma sak igen. En del får bara nötas in, liksom.

Det finns nog inga superlösningar egentligen utan det är ihärdighet som gäller. Man får någonstans hitta strategi för just sitt barn, tror jag. Och se fram emot och hitta kraft i att det inte kommer vara så här för evigt...

Hej,

Ja, alla har vi olika metoder som funkar för oss som föräldrar. Det som funkar för en familj funkar inte alltid för andra och sedan har vi ju som individer olika preferenser som att den del gillar "nanny metoder" och andra inte.

Så nedanstående är vad som funkat bra för oss för att få en harmonisk familj, men det är inte säkert du själv gillar eller tror på metode. Och gör du inte det så kommer det inte fungera, du måste tro på det du gör annars märker din dotter det och då funkar det inte.

Vi har kört time out metoden sedan sonen var kanske två-tre år och nu är han sju.  Det fungerar så att vi först säger till att "så där gör man inte" och förklarar varför det är fel (ungefär som Maggis skrev ovan). Och ibland slutar det med det.  Men många gånger testar ju barnet igen, eller vill inte acceptera. Då ger vi en varning typ "mamma/pappa sa till dig att man inte får göra så för att xxx och om du inte lyssnar på det nu och gör det en gång till så får du timeout på trappan). Och fortsätter barnet ändå, trots varningen, så är det jätteviktigt att följa igenom med varningen man gav.
Det spelar egentligen ingen roll var man har sin timeout plats i hemmet, bara det är samma ställe hela tiden och att det INTE är att typ stänga in barnet i ett rum själv. Så sätter man barnet ner på stället, förklarar varför de har hamnat där och så får de sitta där i en minut per år gammalt det är. Så i ditt fall är det tre minuter. Går de upp så sätter man bara tillbaks dem och de ska sitta sina tre minuter utan att gå upp så i början kan man få hålla på ett tag innan de har fattat vad det går ut på.
Det är jätteviktigt att inte säga att "nu får du sitta här för att du är dum" utan att det är själva BETEENDET som gjort att man får sitta där, inte barnet i sig självt. Ignorera tjoanden och rop. Gå omkring och pyssla med ditt, men ta inte ögonkontakt.
Efter de tre minuterna så går man dit, barnet har i allmänhet lugnat ner sig då, och så pratar man lugnt och med snäll ton med barnet och frågar om det är ok nu och vill hon säga förlåt för att hon gjorde XYZ.
Därefter är det jätteviktigt att låta det hela vara bortglömt och vara glad igen. Tex - "ska vi gå och rita lite nu?" etc.

I början satt min son ganska ofta på det där trappsteget, men efter ett tag började han fatta galoppen redan vid första tillsägelsen. Och det är det jag tycker är så skönt med metoden, jag behövde efter sex månader bara säga till en gång och han lyssnade. Ibland gick han själv och satte sig på trappen till och med när han visste han gjort nåt fel ! Och vissa gånger ville han sitta kvar för sig själv när tiden var ute, han ville sura i fred helt enkelt och så sa han till när han var "klar" - "mamma, nu vill jag ha en kram".

Men som sagt, jag vet att det finns jättemånga som inte gillar metoden. För oss har det fungerat perfekt. En del tycker den är förnedrande, men om man gör på rätt sätt - dvs det är inte barnet man disciplinerar utan beteendet etc, så tycker inte jag det är det. Det visar vem som bestämmer, vilket absolut ska vara föräldern i mitt tycke, och det visar tydligt var gränser går och när dessa har passerats.

Och så gäller det att vara konsekvent så klart. Man kan inte ena veckan använda denna metoden och andra veckan en andra, då tror jag bara barnet blir förvirrat.

 

Jag är absolut emot alla sk nannymetoder och tycker verkligen att du ska läsa på om detta inna det är något du använder dig av. Det är starkt kritiserat av både pedagoger, läkare, psykologer, rädda barnen m.fl. Barn ska inte diciplineras över huvudtaget, de ska uppfostras kärleksfullt.

Sen tycker jag att du ska tänke efter vad som är värt att fajtas över. Vad är det som är så farligt med att säga bajskorv? Och "dumma dig"? Hon tycker väl just då att du är dum. Ska hon straffas för det? Och att hon skriker när hon inte får som hon vill är ju också ett uttryck av besvikelse, eller att hon är arg eller ledsen, vilket hon också måste få vara!

Fortsätt som du har gjort, att prata med henne! Ja, själklart har hon lärt sig av de andra barnen, hon kommer att lära sig och ta efter andra hela livet, dessto viktigare att prata med henne nu. Och ja, du kommer säkerligen att få prata med henne flera gånger om samma sak, men så är det med barn. De som använer sig av imeouts har ju också fått gjort det flera gånger, och jag LOVAR dig att du kommer att få bättre resultat om du INTE använder dig av det.

Ge massor av beröm och positiv uppmärksamhet!! Allt bra hon gör ska du bara överrösa henne med ord som stärker henne och får henne att må bra och blir stark av. Lägg energin på det positiva beteendet istället för det negativa. Lika när det gäller att bitas etc. VARFÖR gör hon detta? Är hon arg, rädd eller frustrerad? Bryt, och prata med henne efteråt och hjälp henne att uttrycka sina känslor på ett annat, bättre sätt, och visa HUR man ska göra istället för att bara koncentrera sig på hur man INTE ska göra.

Sen måste jag få fråga... kommentaren "jag tror inte på att ge dom smisk också vidare så det går bort", är det på allvar? Trodde du verkligen att du skulle få rådet att slå henne?

Lycka till!

tack för alla svar:)

till girlinthecity, om det här med smisk, ja man vet ju faktiskt aldrig, det finns säkert många där ute som tycker det är ok att lappa till barnen då och då
Min pojkvän tex, är från UK,Wales och där är det många som gör så, även han tycker att det inte är så farligt om det bara händer ibland...så vi är alla olika, själv så fick jag aldrig smisk men min bror fick det otaliga gånger.
Men tillbaka till ämnet, ja jag ska nog försöka med nanny metoden som pasanda gör, det verkar vara något som fungerar, det är ju inte så att man förnedrar barnet på något sätt utan man visar vart gränsen ligger och att barnet faktiskt inte får bete sig hur som helst, för jag tycker inte att det är okej att min dotter säger bajskorv ochsåvidare 150 ggr om dagen, hon måste lära sig att man inte säger så, självklart funkar det säkert med andra metoder också men att bara upprepa så säger man inte och att föklara verkar inte fungera för oss
Hon behöver helt enkelt regler(tycker att alla barn behöver det,ser många barn som aldrig verkat ha några regler och får göra som dom vill,hippie metoden,och dom barnen är inte lyckliga,barn /ungdomar tycker om regler, dom vill att man ska bry sig, alla dom här huliganerna där ute tror jag knappast hade någon förälder som brydde sig när dom kom hem,vad dom sa etc) och veta att det är faktiskt mamma och pappa som bestämmer vad som är ok att säga.

Att inte ta varenda fajt betyder inte att man inte har några regler.  Vill bara påpeka det. Väldigt ofta verkar det som att det ska vara gränser åt alla håll och kanter. Annars blir barnen ouppfostrade och hamnar snett, tydligen. Vilket ju faktiskt inte alls är med sanning överensstämmande. Man kan ha gränser och regler utan att strida om precis allt. Väldigt ofta så upplever jag att det bara förvärrar ett oönskat beteende som kanske inte ens var så hemskt från början.

Sedan har vi självklart olika preferenser allihop men vad är så farligt med ordet "bajskorv"? Eller dumma du, för den delen? Min 3½-åring har all rätt i världen att bli arg på mig och uttrycka det verbalt och "dumma du" är ett av sätten han gör det på. Jag kan ju inte gärna begära att han ska uttrycka sig nyanserat i den åldern och jag kan verkligen inte begära att han ska hålla in med vad han känner. Hellre än att förbjuda honom det så kan jag ta diskussionen istället.  Bajskorv... tja, han är i kiss och bajsåldern och det går över. Om man inte hela tiden ger honom uppmärksamhet för det. Det gjorde det åtminstone vad gällde storebror.

Du kan naturligtvis använda dig av nannymetoder om du tycker det är passande men jag tycker det låter jättemärkligt att försöka straffa bort saker som är en del av utvecklingen.