Är det stor skillnad känslomässigt med eget och bonus?

Skillnad på känslor? Absolut! Jag älskar mina barn!

Hur man känner för bonusbarnen beror nog mycket på hur man känner sig som en familj eller inte, hur biomamman är, och hur bonusbarnen är som personer. Bara för att man bor ihop och "föses ihop" med människor man inte valt behöver inte betyda att man autoomatiskt måste älska varandra -men respektera. Jag älskar inte mina bonusbarn. De är hos oss vh så vi ses inte så mycket. Vem vet, hade kanske känt annorlunda om de bott hos oss.

Men jag tycker VÄLDIGT mycket om min bonusdotter!! För att hon är underbar som person. Min bonusson tycker jag inte om pga hans personlighet och elaka sätt att vara mot mig men framförallt mot de andra barnen. Att han har mycket egenskaper från sin mamma (som är hemsk) gör inte saken bättre. 

Däremot försöker jag behandla barnen lika och vill att samma regler skall gälla alla våra barn, gemensamma som bio. I mitt fall och många andras fall verkar det vara desto svårare för biopappor att behandla sina barn lika, gärna favorisera och särbehandla sina barn sedan tidigare förhållande. Tror inte det har med kärleken att göra, mest det dåliga samvetet tyvärr.

Min syn på mina bonusbarn har inte förändrats sedan vi fick ett gemensamt. Däremot min syn på min man som jag trodde skulle visa lika mycket engagemang för vårt gemensamma som för sina barn sedan tidigare förhållande. Så blev och är inte fallet :(

Känslorna för dem är som natt och dag, går bara inte att jämföra hans barn med mina egna. Behandlingen av dem var olika pga mkt stor åldersskillnad.

Ja synen på hans barn ändrades, jag tyckte det var ännu jobbigare när dom kom hit. Hade varken tid eller lust att passa upp dem.

Är mamman överjäklig så är det klart att det går ut över känslorna för hennes barn och för allt runt i kring dem som blir "lidande".

Öhum... 

Om det är någon skillnad?

Kan man säga, det är ungefär som att ställa koskit och nobelmiddag på matbordet och mina ungar är nobelmiddag för att göra det väldigt tydligt. 

Nej, det är ingen lika behandling, sambons barn sedan innan har alldeles egna regler tydligen och jag vill gärna skapa bra förutsättningar för de gemensamma att må bra och klara sig bra som självständiga idivider.
Har facit i mitt hem varannan vecka hur det kan gå om man inte är så noga med det så det är verkligen en morot om man säger så. 

Om synsn förändrades?
Nja, något.
Märker tydligare hur bortskämd han blivit och hur olik han är mig och de gemensamma barnen både gällande nämnd uppfostran men även personlighetsmässigt, han är inte det mista lik någon av oss och har inte mycket gemensamt, sambons barn sedan innan har i stort sett hela sitt liv hos sin mamma, här är han mer som en slags gäst, inga kompisar, känner knappt till området (ointresse, han sitter hellre i vårat knä än ser sig omkring, har trots allt bara vart här vv i 5 år...) och inga band utom till pappan och halvsyskonen då.

Biomamman kan säkert förstöra mycket, har inte jättestor erfarenhet av det själv dock.
Klart det hade varit lättare om hon inte klemat bort sitt barn och det var bar första året hon ringde i tid och otid men det var väl inte så lätt att bli lämnad kan jag tänka mig så jag hängde inte upp mig på det.
Det tog nåt år innan hon fann sig igen. 

Måste fråga er föräldrar om de är stor skillnad på kärlek för era bonusar och egna barn?
Ja, det är väldigt stor skillnad. Mina barn älskar jag villkorslöst och skulle göra vad som helst för. Min mans dotter tillhör min familj men jag känner ingen kärlek sådär, jag gillar henne för den hon är och för hennes egenskaper, men jag känner ingenting som liknar föräldrakänslor eller sådan kärlek till henne.

Blir behandlingen av barnen detsamma? är de samma regler och omsorg?
Nä inte från min och faktiskt inte från min mans sida heller. Våra gemensamma har tydliga regler och gränser, de vet vad de får göra och vad som inte är ok. Om jag eller min man är irriterade eller blir arga på dem så visar vi det. Vi visar också väldigt mycket kärlek till dem båda två. De är vana att inte få vad de vill och de respekterar på ett bra sätt utifrån sin ålder.
Min mans dotter har extremt otydliga regler och ingen får bli arg eller visa irritation till henne för det klarar hon inte. Det hände aldrig innan jag kom in i bilden och hennes föräldrar har in i det längsta kompenserat henne för sin separation, d.v.s. hon har fått väldigt mycket det hon velat, haft väldigt luddiga gränser och många "undantag", hon är van att få göra saker hon vill oavsett omständigheter och har väldigt svårt att acceptera att ibland kan man inte få eller få göra allt man vill. Och min man har väldigt svårt att vara rak och ärligt mot henne och sätta regler och gränser. Han är en väldigt ängslig pappa till henne och verkar ständigt nervös över att hon ska tycka att han är dum och hellre vilja bo hos mamma. Extremt påfrestande att leva så.

Förändrades eran syn på bonusarna när ni fick era egna?
Nja... Den förändrades väl mer ju mer jag kom in i familjen och försökte hitta min plats faktiskt. Jag känner mig inte närmare eller så efter att ha fått barn. På ett sätt kan jag förstå min man mer eftersom jag också är förälder, men snarare så känner jag mig längre ifrån hans tidigare dotter eftersom det blev en så otroligt stor skillnad när jag fick egna barn. Men jag har ingen föräldraroll till min mans dotter, så det är inte så rätt att jämföra det i och för sig.

En annan fråga, kan biomamman förstöra eran syn/kärlek till bonusarna? alltså om mamman är riktigt jäklig och kanske hör av sig förmycket?
JA. Utan att vara för detaljerad kring det, men en biomamman som beter sig illa på ett eller annat sätt har kan göra att man kopplar ihop barnet med problem och tjafs och jobbigheter, som i mitt fall. Hon har definitivt bidragit till att jag har svårt att känna glädje när min mans dotter ska komma hit för det är alltid något som ska ändras eller tjafsas kring från hennes sida. Hon har faktiskt bidragit till att jag tycker det är lite jobbigt när hans telefon piper till av ett sms efter klockan 18 också, för det är då hon brukar sitta och skicka sina sura sms med massa anklagelser och förebråelser till honom, vilket gör att han blir irriterad och så är den kvällen förstörd.

Måste fråga er föräldrar om de är stor skillnad på kärlek för era bonusar och egna barn?
*Ja absolut. Min mans barn var ganska stora när vi träffades så jag har aldrig fått den där "åh vilka rara barn"-känslan. Jag gillar dom, de gillar mig... men det är för att vi trivs ihop som personer och inte för att vi måste för att de är barn och jag är nån slags bonusmamma.

Blir behandlingen av barnen detsamma? är de samma regler och omsorg?
*Det skiljer ganska många år mellan min mans barn och vårt gemensamma och därför blir det ju olika regler och annan sorts omsorg... Den dagen vår gemensamma är tonåring så kan jag inte heller svära på att det blir samma regler för vi har ju blivit äldre och kanske mer luttrade, livet och omvärlden är annorlunda, han är ensam barn i hushållet då... Saker och ting ändras.
Just nu är det svårt att jämföra och säga att det är exakt lika just för att ålderskillnaden är så stor. Och de två tonåringarna skiljer sig åt sinsemellan också, de är ju olika personer.
Men i grund och botten är det samma regler och vi kräver ansvar och respekt på den nivå vi tycker man kan kräva beroende på ålder.

Förändrades eran syn på bonusarna när ni fick era egna?
*Ja, de gick från att vara "bara" min mans barn sedan innan till att även vara syskon till min son. Jag kände mig ganska utanför själva familjen innan, men när jag blev mamma till deras lillebror, så känner jag att vi hör ihop på ett annat sätt.

En annan fråga, kan biomamman förstöra eran syn/kärlek till bonusarna? alltså om mamman är riktigt jäklig och kanske hör av sig förmycket?
*Ja och nej. Visst är det svårt att arbeta upp nån större entusiasm för barnen om de skulle bete sig efter vad deras mamma säger... men det har jag inte behövt uppleva.
Vi är ganska olika jag och mamman, och vi kommer väl aldrig bli bästisar... men en hälsosam respekt för att vi är olika och ett jävla glatt humör gör att det fungerar väldigt bra ändå.

Ja ooo ja! det är stor skillnad på min kärlek till mina barn och bonusen. Mina barn älskar jag villkorslöst. Bonusen tycker jag om. Mkt beror det tyvärr på att biomamman har varit extremt jäklig i alla dessa år.

Nu är åldern så pass stor mellan bonusen och mina barn så reglerna ser lite olika ut, + att maken är slapphänt när det gäller sitt barn och låter henne hållas. Medans jag ist är eg rätt hård när det gäller regler för mina/våra barn.

Har inte egna barn, men jag är övertygad om att jag kommer att älska det barnet på ett helt annat sätt, jag tycker om bbarnen, jag älskar min sambo och min hund. Men barnen är inte MINA. Jag har inte huvudansvaret i deras liv, jag är pappas tjej. Jag är oxå totalt övertygad om att mitt barn kkommer ha ganska mycket hårdare regler, för jag vet hur det kan bli när man "bekräftelseuppfostrar" sina barn.
Låter hårt, men som sagt: jag tycker om bbarnen.

Era svar gör mig bara ännu mer övertygad om att jag aldrig skulle leva i en ny relation om min och makens äktenskap tog slut. Jag skulle verkligen inte vilja att någon såg på mina barn som många ser på sina bonusar.

Tror i och för sig inte att dina/era barn skulle må bättre och vara lyckligare om du/ni levde ensamma för resten av deras liv som barn.

Jag kan inte kräva av någon annan att de skall älska mina barn. Min sambo kan inte kräva att jag skall älska hans barn. Och det gör jag inte heller. Däremot skall de inte särbehandlas. Jag tycker om dem, respekterar dem och försöker ge alla våra barn samma behandling. Tror inte något förhållande skulle fungera om man inte gillar sin partners barn.

Det är stor skillnad på att tycka mycket om och att älska. Tvivlar starkt på att man verkligen kan älska någon annas barn lika mycket som man älskar sina egna barn. Kräver inte av min sambo att älska mitt barn sedan tidigare förhållande för man kan inte tvinga någon att älska någon. Men däremot skall han inte göra skillnad på barn särbehandla.

Vad är så hemskt med hur "många" här se på sina bonusar? De flesta här gillar ju barnen, det är deras uppfostran, eller brist på uppfostran och kommunikationen föräldrarna emellan som ställer till det.
Ser man bara till att alla vuxna i situationen kan prata med varandra och komma överrens, är ense om vilka förväntningar man har på varandra, så är det inte så svårt.

Jag kan ärligt säga att det är stor skillnad eftersom jag älskar min dotter över allt i hela världen. Min mans barn är fina killar men älskar dem gör jag inte. Jag känner inte att jag har någon föräldraroll gentemot dem heller, jag är en vuxen person som finns i deras närhet varannan vecka men jag har inget ansvar för dem. Jag ansvarar för min dotter och min man för sina killar.

I det stora hela har vi samma regler för alla barn.

Min man och jag har inga gemensamma barn så min syn har inte förändrats.

Biomamman förstör inte alls min syn på bonuskillarna, hon är en trevlig kvinna och en bra mamma till dem.

Klart att det är skillnad.
Jag tycker om min bonus men älskar min dotter.
Jag har lättare att ta och hantera konflikter med min dotter eftersom kärleken till henne slätar över smärtan av konflikten. Med bonusen dröjer sig känslan av konflikten kvar längre.

Grundprincipen för hur vi behandlar båda barnen är lika. Båda är lika välkomna hemma. Båda är lika hela och rena. Båda ska ha bra mat. Båda erbjuds fritidsaktiviteter.
Men jag tror att min dotter kommer att få högre krav på sig (vad gäller att hjälpa till hemma och så) än bonuskillen. Dels för att det är lättare att vara bestämd mot sitt eget barn. Dels för att det är lättare att upprätthålla regler för ett barn som bor hos en på heltid.

Relationen till mamman påverkar kanske i någon mån, men inte mycket. Det skulle vara att sättet de väljer att ha det hemma tilltalar bonusen mer, vilket kan leda till konflikter hemma hos oss.

Jag älskar dem båda. Punkt slut.

Japp, det är ju inte "emot" mannens tidigare barn dessa kvinnor älskar sina barn. Utan det är samma självklara kärlek som för alla andra mammor.

Milevis forskjell! Det er det! 
Min datter og den lille i magen elsker jeg over alt på denne jord!
Min samboers datter fra innan er söt og snill og alt det der, men jeg elsker henne ikke, og kommer nok aldri til å gjöre det. De er begge velkomne her hjemme og får likt så langt det går.
Men det er da helt normalt å ikke elske andres barn. Hadde man like gjerne kunne elske andres barn på samme måte som sine egne hadde ikke verden gått rundt. 

Jeg kjenner inget större ansvar for min bonusdatter, hovedansvaret har jo foreldrene.
Hun blir elsket av en mamma og en pappa -hun behöver ikke at jeg elsker henne.
Derimot behöver hun at jeg tycker om henne og behander henne rettvist og bra.

Vi kjörer veldig like regler for barna våre. Det skiller 3,5 år på dem bare så det funker utmerket.
Men klart det er mye svårare å bli arg og gi konsekvenser til hans datter.
I blandt går det litt ut over min egen datter tyvärr. Men de båda har en "normal streng" uppfostran,
og min samboer er ikke redd for å ta noen ordentlige tak med sin datter, så det går greit.

Litt spent på hur det kommer bli når vi nå får vårt gemensamma barn.
Om noe kommer forandre seg. Håper og tror ikke det, men tiden får vise...
Eller om det forndres på den måten at jeg kommer närmere min bonusdatter fordi mitt barn blir hennes halvbror, er det jo bare bra. :)

Hos oss tror jeg faktisk det er min samboer som har lettest for denne nye situasjonen.
Jeg har vel tyckt at det til tider har värt jävelig svårt.
Men man kan ikke forvente at noen skal elske andres barn.