Lära barn "artighet"?

Vi vuxna är ganska artiga mot varandra också hemma och barnen har tagit efter vårt sätt att uttrycka oss.
De hjälper till att få middagarna att flyta på trevligt för alla och frågar på ett vänligt sätt om de vill ha något skickat till sig och tackar när det kommer. De har också börjat hålla koll på ifall någon annan inte når något och frågar om de ska skicka det. De är 3 och 5.

Sedan det vanliga, det kommer ett automatiskt förlåt ifall de råkar knuffa varandra osv. Däremot är det fortfarande lite diskussioner innan förlåtet kommer när de gjort något medvetet dumt.

Språkbruket gör faktiskt väldigt mycket!

Jag undrar om ni syftar på att de kommer automatiskt för er som har mindre barn? Jag har en bonus son som inte kan något av vad artighet är. Har hört han säga tack för maten en gång. Han ´ber aldrig om att få mjölken utan säger mer (i den inte finaste tonen) GE MIG!!

Och han fyller 9 till våren..

Hur ser ni på de?

Jag tänker väldigt mycket på de och vill verkligen inte att min bio son ska ta efter de där.. Jag tycker de är rätt irriterande när man aldrig ber snällt, säger tack osv...

Mycket kommer ju automatiskt, precis som andra har skrivit, med tack, snälla osv. Andra saker behöver lite mer coachning som att hålla upp dörren, erbjuda någon sin sittplats, hur man presenterar kompisar för varandra, hälsar på olika människor, bordskick eller pratar i telefon korrekt. Vi håller inte på och drillar barnen på daglig basis eller så men försöker ändå se till att de i alla fall ska veta hur det ska gå till och varför det är viktigt att vara artig. Det gör livet så mycket lättare.

Alltså, min dotter är bara 4 förvisso och jag brukar inte tvinga henne att använda rätt fraser. Men att otrevligt säga GE MIG!! går inte hem. Då säger jag åt henne att fråga snällt om hon vill ha det, innan jag ger henne. Sen hur hon väljer att fråga struntar jag i, men man gör det på ett trevligt sätt, åtmonstone i ett trevligt tonfall. Att vara 9 år och inte klara det är lite väl tycker jag.

min dotter är 3 och ett halvt, och när hon väl började med att säga saker som snälla, kan jag få,  tack så mycket osv, så insåg hon att allt gick mycket lättare. Hon är en smart tjej och är gärna lite extra artig för att göra andra människor glada och få som hon vill. Det tycker jag är helt rätt. :)

Man kommer så långt med hyfs och artighet :P 

Både och blir mitt svar. Precis som med annan fostran.
Vår son började helt självmant säga "tack" efter maten, när han fick något osv. Det var inget vi  specifikt sade till honom utan  han hörde väl helt enkelt oss och började härma.
Nu är han 3 år och ibland kan jag påminna honom "å, nu får du tacka NN för presenten", men oftast säger han det "automatiskt" av sig själv.

Jag gissar att vi mer och mer kommer ställa vissa krav på en viss "artighet" - utifrån åldersnivå så att säga. Om det nu inte kommer per automatik. Som med allt annat slags beteende i sociala sammanhang. VI skulle dock aldrig kräva att man SKA krama eller pussa någon släkting t ex. Där handlar det om barnets egen rätt till att avgöra hur nära h*n vill ha någon annan inpå sin kropp.

Nej, det håller jag med om. Barnets rätt att bestämma över sin egen kropp går alltid före att krama eller pussa för att man "ska" göra det!

Jag lär mina barn aktivt att vara artiga för jag tycker det är viktigt. Sen om jag tyckas är ju en annan sak

Om barnen frågar otrevligt om något så brukar jag bara be dem att "prova fråga på ett trevligt sätt och se vad som händer". Funkar varje gång.

Hur gör ni som har små blyga barn?

Mina har (upp till 3-årsåldern) varit svårt blyga i vissa situationer där det förväntas att de t ex ska säga tack för presenter. Eftersom jag vet att det är blyghet och inte trots eller dålig förberedelse från min sida så brukar jag vara med när de får presenten och tacka tillsammans med dem men inte kräva att de själva ska säga ordet. Äldsta har växt ifrån den där blygheten och klarar numer av situationen själv utan obehag och tanken är att 3-åringen ska komma dit så småningom också.