behöver tid??
stora problem...
Har varit ihop med min stora kärlek i 10 år bott ihop i ca 9 av dom har ett barn hon e 5 år yngre o vi mellan ca 25 - 30.allting började för ca 1 år som en blixt från klar himmel Hon orka inte längre.trodde att jag inte tyckte om henne längre m.m men våga inte säga nåt till mej o hade trott de en längre tid, hon har tydligen mått dåligt under större delen av sitt liv men aldrig visat d har problem med både ångest och depretion,en gammal ungdomskärlek tog kontakt med hon o dom träffades i smyg för att jag inte skulle bli arg, enligt hon har dom aldrig gjort något för utan att han har försökt kyssa henne ett par gånger, dom träffades i smyg mest för spänningens skull tydligen men mycket tyder på annat, jag kanske är lite svartsjuk men d är man väl om man älskar nån, men hon har ljugit mycket under denna tiden.Vi har gått i fam.terapi m.m. hon på anti.dep. m.m. och under denna tiden försvann alla känslor på alla plan för tillfället.Nu har vi bott isär i 1-2 månader för hon vill ha tid o känna vad hon vill, vill vara ensam för o tänka men all tid spenderas med kompisar o annan aktivitet allt från träning till krogen, kan han med pshyket att göra måste ha nått hela tiden. precis som om hon e rädd för ensamheten. kom fram till att hon trivs bra som hon har d nu o vill leva så ett tag iaf. o vi ska vara "vänner" så länge men kan tänka sej o träffas o vara "fysisk" men vill ha friheten att kunna träffa andra.Men hon säger att hon inte gett upp oss ändå!!!! ???? Jag ringer ibland (för ofta vill bara höra hennes röst) hon ringer mej o.s.v mycket sms. skriver ibland att hon saknar mej t.o.m. När vi träffas e d mycket kramar.
VAD SKA MAN GÖRA?
Jag vill finnas för hon och att allt ska bli bra...Samtidigt inte.Rädd för att upplevas som ett "säkert kort" som hon bara kan ta tbx när hon lekt färdigt och vill ha familjeliv igen. kan ju inte ställa några krav på hon efter som hon inte vill ha en relation med mej, inte med någon förtillfället? Hon vill vara fri att göra vad hon vill undertiden.Men allt man gör sätter ju spår Jag blir svart sjuk när hon umgås med killkompisar o framför allt med "ungdomskärleken".Hon har sagt att hon inte vill ha han tillmej men dom umgås väldigt mycket,o han e störtkär i henne och vägrar ge upp, jag med tydligen. Hon säger att hon vill veta var hon står o vad hon känner men d händer inget!!!känns som om hon vill ha oss båda på nåt sätt.Hon vill äta kakan o ha den kvar...vad ska man göra, drar jag mej tbx o spelar ointresserad (vilket hon vet att jag inte är) känns de som om jag ger mej och förlorar henne till han.Samtidigt som jag verkligen vill ge hon tid att känna efter.Känns som de rinner mej ur handen hur jag än gör!!!Har gett mitt allt till detta under ett års tid nu o skulle kunna kämpa hur länge somhelst men vet inte om d lönar sej kanske bättre o ge sej så hon känner att hon förlorar mej vilket hon är beredd på. Vara elak o besvärlig kan jag inte dansar efter hennes pipa hela tiden hon har ju "all makt" känner många gånger att jag e för snäll.
hon har verkligen försökt bottkvar i hemmet i sex månader trost att hon ville flytta från början terapi, antidep.med m.m
hur ser andra på dehär